1 månad sedan -del 9
Jag märkte att min man var rastlös inne i sjukhusrummet. Han erbjöd sig att hämta min pappa, dels för att han är snäll, men mest för att han ville komma ut.
Min man pratade om att vi skall bli starka av det här. Han fick mig att lova att jag inte skulle stänga in mig och låta bli att prata med honom. Redan då tyckte jag att det var ett märkligt löfte han ville ha. Jag har väl aldrig stängt in mig och varit tyst, men kanske har jag gjort det omedvetet tänkte jag, och lovade.
Han ville åka hem. Jag ville vara hos flickorna. Men jag fick förklarat för mig att flickorna måste läggas i kylrummet. Vi gillade aldrig det ordet utan kallade det från den stunden för vilrummet. Och om jag inte kunde vara hos flickorna, så ja, då var det väl lika bra att åka hem.
Jag var fysiskt i bra form, trots att det endast hade gått 15 timmar sedan flickorna föddes. Min kropp svarade på järndroppet och näringen. Jag fick mediciner. Mot mjölkproduktion och värkstimulerande. Under förmiddagen så hade det forsat igen. Det var moderkaka kvar. Men inga barn.
Jag klädde på mig kläderna som min man tagit med sig. Jag såg i väskan att han packat kläder som jag inte kunnat ha sedan... jag vet inte. Tre år sedan kanske och definitivt långt innan graviditeten. Min man har ingen koll, tänkte jag, och tog de största byxorna och den största tröjan.
Jag hade ingen bullig gravidmage kvar. Bara ett daller. Tomt. Och ömt.
Jag tog på mig kläderna, kunde inte stänga gylfen. Jag skämdes. Jag kunde se gylfen. Det var länge sedan jag sett gylfen på mina byxor. Magen har sedan flickorna blev till skymt den.
Jag såg konstig ut, liksom fyrkantig. Och grå. Men vi lämnade rummet så. Med solglasögonen på trots att det var grått och mulet utanför sjukhusväggarna.
Om det var svårt att föda flickorna så tog det här en tät andra plats. Gå ut från sjukhuset, lämna mina barn, gå ut genom Förlossningsentrén. Jag grät. Och jag grät.
Min man tröstade mig och sade: "Vi kommer ju och hälsar på dem imorgon". Och det var lugnande, jag skulle få hälsa på dem. Det var inte adjö nu.
Vi åkte hem. Jag var tyst. Jag grät.
Väl hemma så ordnade min man allt runt omkring. Jag lade mig i sängen. Chocken av att kunna böja sig ned och ta av sig skorna själv, var enorm. Det var inte så här det skulle vara.
Den kvällen låg vi i sängen och pratade. Och vi grät. Just den kvällen, samma kväll som flickorna föddes, då var vi tillsammans. Tillsammans i sorgen.
Men efter det så har det inte hänt igen. Inte på samma sätt.
1 månad sedan -del 8
Det var både hemskt och hemskt skönt att vara själv. Med mina barn. Jag kunde krama dem, pussa på dem och viska allt det där som jag inte kunde med när det var folk där. Folk. Personal. Jag ville inte ha personalen där. Jo, en då, den ena barnmorskan. Henne kunde jag tänka mig att ha där. Henne gillade jag.
Hon och den studerande barnmorskan hade snörvlat under förlossningen. Jag tror att de grät. De också. Jag förstod att det här nog inte är så vanligt. Nej, en på miljonen, svarade läkaren.
Mina föräldrar kom.
De hade med sin en filt till flickorna. En sådan som alla vi barn fått. En rosa.
Innan, när flickorna, låg i magen så var jag lite av en rosa-motståndare. Varför skall vi ha könsfärger? Så fånigt. Men nu, nu kändes det viktigare än allt i hela världen. Jag, vi, hade fått två små flickor och från och med nu skall det bara vara rosa.
De fick två nallar. Två speciella nallar. Lika, men ändå olika. Som flickorna.
Sedan hade de mat med sig. Marabou och baugetter. Och Ramlösa.
Men jag kunde inte äta. Jag hade inga barn i mig som behövde maten längre.
1 månad sedan -del 7
En barnmorska kom in. Hon undrade om vi ville att flickorna skulle fotograferas hos sjukhusets fotograf. Min man sade nej, jag sade ja. Så hon tog upp flickorna från min famn, lade dem i den lilla rullande plastkorgen och gick iväg.
Sedan vet jag inte vad som hände. Jag tror att jag ringde min mamma. Jag minns bara min egen chock. Jag berättade att jag var på sjukhus, allt var bra med mig, men flickorna överlevde inte. Och jag förstod inte. Jag förstod inte mina egna ord, hur bisarrt det lät. Jag mår bra?
Min mamma brast i gråt och jag förstod inte riktigt varför, Jag mår ju bra. Men det var inte det som fick min mamma att gråta. Det var sorgen. Den nådde henne innan den nådde mig. Hon sörjde det vi gått igenom och hon sörjde sina barnbarn.
Kort efter samtalet så ringde hon upp. Jag och pappa kommer till er, sade hon bara. Men, pappa jobbar ju i Norge. Varför skall ni komma?
Och ungefär här började jag att förstå. Mina barn har dött och de kommer inte tillbaka. Och då behöver man sin familj.
Min mans mamma kom med sin man. Och de var tårögda. Jag minns att hon pussade mig på kinden innan hon gick. Jag kände mig som en liten flicka då. Jag kände mig accepterad. Är det så här det känns att verkligen bli familj, med hans släkt, tänkte jag.
Mina flickor låg kvar i min famn hela tiden. Och jag tänkte att det är så här det är. När man föder barn, så är de tysta och stilla. Sedan åker man hem. Utan barn.
1 månad sedan -del 6
Även hon andades, i mina ögon. Men det var även det, bara reflexer. Enligt läkaren.
Efter en kort stund fick vi upp även Antonia hos oss och jag såg på dem. De låg hos mig, tillsammans, precis som i magen. Men livlösa. Jag klappade på dem. Jag hade tagit i vår andra flicka och jag visste att jag inte skulle göra henne illa. Så, nu vågade jag.
Jag såg på henne. Hennes namn var svårare. Jag hade det i bakhuvudet, det behövde bara tranporteras där bakifrån fram till tungspetsen. Alicia, nej, hon var ingen Alicia. Ingen Pauline heller. Och så kom transporten, Gabrielle. Som ängeln. Gabrielle, heter hon.
Vi satt där, vår lilla familj. Jag, min man och våra två döttrar. Våra två döda döttrar.
1 månad sedan -del 5
För lugnt, antar jag. Personalens tempo ökade ännu en gång. Inte som förra gången men ändå fysiskt påtagligt. De började byta underlägg igen och igen.
Jag slutade inte blöda.
Personalen gav mig värkstimulerande. Jag försökte krysta och jag skäms över skälet. Jag hade gett upp. Få det överstökat, tänkte jag. Det är ändå kört. Mina barn är döda.
Jag krystade utan värkar. Jag drack röd saft.
Någonting var fel. Jag förstod det. Läkaren undersökte mig. Min urinblåsa var full. De var tvungna att tappa mig, blåsan låg ivägen för barnet. Det stack till, det gjorde ont. Och jag försökte krypa högre upp i sängen, fly ifrån det onda.
Sedan var det barnets tur. De tog fram en lång sticka, en lång nål. Och stack håll på fostersäcken.
Det var samma känsla. Det forsade. Och jag förstod inte. Jag hade ju inga värkar, varför fick inte det barnet stanna kvar? Personalen kommenterade fostervattnets mängd. Ja, det var mycket vatten.
Sedan kom en annan känsla igen. En känsla som närmast kan liknas vid att någon försöker dra ut hela din ryggrad inifrån dig. Läkaren bad om ursäkt för att hon var tvungen att göra mig illa. Det hade hon gjort även när Antonia skulle ut. Hon drog ut barnet bit för bit i samband med mina värkar. Till slut var även det barnet ute.
En timme och två minuter efter Antonia.
1 månad sedan -del 4
Men jag var ändå rädd, hur ser de ut? Jag har ju bara gått lite drygt halva tiden, tänkte jag.
När första barnet kom ut så tog läkaren det och tittade på det. Jag tyckte att det var en väldigt kort stund som läkaren hade barnet, men jag antog att det bara bekräftade situationen. Barnet lever inte.
Jag fick upp henne. Vårt första lilla barn. Hon låg på mig, så liten. Det gick inte att förstå. Hade den söta lilla saken levt i mig? Vad var det jag hade gnällt på de där dagarna då jag kräktes av allt? Det var så futtigt. Se vilket mirakel.
De frågade oss om vi ville ge dem namn. Vi såg på varandra, min man och jag. Han svarade nej, jag svarade ja. "Hon heter Antonia", sade jag.
Jag skäms för att erkänna det, men jag vågade först inte röra henne. Tänk om jag skulle skada hennes lilla kropp. Hennes bröstkorg höjdes och sänktes och jag såg på läkaren. Hon andas ju! Hon lever. Läkaren svarade att det bara var reflexer.
Sedan var allt lugnt. Jag hade inte ont längre. Jag var matt. Inga mer värkar.
1 månad sedan -del 3
Men skall jag vara ärlig så förstod inte jag heller.
Jag fortsatte att blöda. Jag såg hur läkarna tog bort de stora vita badlakanen som följt med hemifrån och som var allt annat än vita längre. Blodrött. Min vita morgonrock. Blodröd. De bytte underlägg och de var lika blodröda. Men jag struntade just då i det, bara barnen levde i magen.
Jag pratade med läkaren och frågade saker som om de kommer klara sig utanför magen. Svar nej, foster i de här veckorna överlever inte. Foster.
Jag krävde att en barnläkare skulle komma ned och titta på barnen och att de skulle göra allt för dem. Allt för att de skulle överleva. Någonstans var jag ändå medveten om att det fanns risk för men. Men vilket men kunde vara större än att förlora sina barn? Nej, jag beslutade i samråd med mig och mig själv, att så länge barnens livskvalitét inte skulle påverkas på så sätt att de inte skulle kunna vara lyckliga, då skulle de räddas.
Jag har alltid tänkt mig att barn med olika handikapp, syndrom eller andra diagnoser kommer till familjer där de kommer att få det bra. Jag vet med mig att jag skulle kunna få ett barn med någon dysfunktion att se sina möjligheter istället för sina begränsningar. Så, ja, rädda mina barn.
Min man gav mig lustgas, som jag inte kände någon skillnad av. Ett par timmar senare så upptäckte personalen att det bara var syre i den masken som jag fått. Men jag struntade i det, ingen smärta i världen kunde få mig att ändra mig. Mina barn stannar i mig. Där lever de.
"Du måste haft fruktansvärt ont idag", säger en av personalen. Nja, lite ont i magen hade jag väl idag, men jag åkte ändå till barnmorskan och skolan och hem igen. Visst, jag var ju inte fräsch, men jag hade väl inte så ont. Nej.
Ju mer tid som gick desto mer märkte man att personalen blev stressad. Min man ställde sig i ett hörn till vänster om mig och rösterna höjdes. "Melissa, du måste trycka på!" De upprepade detta och jag höll. Jag höll emot för allt vad jag var värd. Genom varje värk. I magen lever de. I magen lever de.
De började räkna underläggen med blod och läkaren kom upp till min huvudända igen och talade om för mig att jag måste föda ut barnen för att de skall få stopp på min blödning. Och jag sa blankt nej. De stannar i mig. Hur ont det än gör att hålla emot värkarna. De stannar.
Läkaren undersökte mig och försökte få mig att förstå att den ena barnet redan var på väg ut. Men jag höll. Till slut kom min man fram till sängen igen och sade: "Du måste." Det gjorde ont att se hans blick, hans ansiktsuttryck. Nej, de får det bra hos dig, svarade jag. Det vet jag. Då sade han det. Det som visade att han ändå förstod. "Jag vill inte förlora dig också!"
Jag ville inte svika honom. Jag kände att jag redan hade gjort det. Sedan jag rullades in i det rummet där han var så hade jag bett om ursäkt. "Förlåt", sade jag hela tiden. Det var så jag kände det. Förlåt, för att jag inte ens klarar av att ge dig levande barn. Förlåt, för att jag utsätter dig och barnen för det här. Förlåt, för att jag inte ens kan kontrollera min egen kropp.
Och här ändrade jag tankesätt. Ok, tänkte jag, barnen är på väg ut. Ju fortare förlossningen går desto mindre påfrestning blir det på deras små kroppar och då har läkarna bättre chans att hjälpa dem. För hjälp skall de ha. Jag krystade och jag skrek "nej" för varje värk. För det här, det var emot naturens lagar -att föda sina barn in i döden.
1 månad sedan -del 2
Vi kom fram till sjukhuset efter en stund.
Det var skönt att lämna helikoptern. Visste ni att det låter något fruktansvärt i en helikopter, trots att du har hörselskydd? Jag hade ingen aning, på film så verkar det ju alltid så behagligt att åka helikopter. Och det kanske det är, under andra omständigheter.
Jag kördes in genom Akutens entré. Bara för att få veta att vi skulle upp till Förlossningen direkt. Va? Förlossningen? Nej, jag skall inte föda förrän i januari, kanske december om de vill komma så tidigt. Men jag tänkte att det är ju bra att vara på rätt plats, då kan de ta över mitt jobb.
Jag kördes genom långa korridorer och tog slutligen en hiss ett par våningar upp. Och i hissen så kände jag det, den övre tvillingen sparkade. Tack, gode gud, de lever båda två!
Jag rullades in i ett rum. Där var läkare, barnmorska, barnmorskestuderande och en undersköterska. De frågade mig hur tätt jag haft mina värkar. Va? Värkar, nej, jag har bara lite ont i magen. Hur skall jag veta hur värkar känns, jag har aldrig fött barn innan. Ambulanspersonalen svarade ungefär fem minuter.
Läkaren körde med ultraljudet över magen. Och jag såg inte mina barns små hjärtan som jag gjort förut och jag frågade: Lever de? Ja, det gör dem. Vilken lättnad. Men...
Vi måste ta reda på varför du blöder så, säger läkaren. Allt ser fint ut på ultraljudet, så då är det kanske inte en moderkaka som lossnat trots allt. Jag måste undersöka dig, för att få reda på varför du blöder. Och så undersökte hon mig. Sedan kom hon upp till min huvudände och sa: "Din kropp håller på att abortera fostren. Du är helt öppen. En förlossning har satt igång och barnen kommer inte att överleva."
Den smärtan. Den smärtan. När jag tänker på de orden än idag, så har jag lust att skrika som jag gjorde då. Neeeeeej! Jag bara skrek och grät. Och min man var inte ens där, jag var helt själv och mina barn skulle dö. Efter en stund så sansade jag mig och jag ställde nog den märkligaste frågan i världen: Kommer jag kunna få barn igen? Allvarligt talat, var jag dum i huvudet? Det är ingen McDonaldsleksak vi pratar om nu. Oj, jag tappade den -kan jag få en ny? Men det var väl chocken eller jag vet inte.
Hela tiden kände jag barnen i magen. Och det gjorde mig lugn. Så länge de är i magen så lever dem, så då skall jag också hålla dem där tänkte jag.
Jag fick köras in i ett annat rum där min man väntade. Personalen på Förlossningen hade noterat att han kräktes direkt när han kom till sjukhuset, så vi fick ett eget rum i fall han hade fått vinterkräksjukan.
Och där stod han. Helt ovetande. Jag tänkte verkligen så. Han vet inte. Han tittade på mig och frågade om jag mådde bra. Och jag tänkte ännu en gång -han har ingen aning. Jag sade "Förlåt" flera gånger, mer kommer jag inte ihåg vad jag sade till honom, här är det faktiskt en minneslucka. Men jag minns att han svarade: "Bara du mår bra". Och jag förstod nu på allvar, han förstår inte det här.
1 månad sedan -del 1
För exakt en månad sedan så flögs jag in med ambulanshelikopter till sjukhuset. Jag hade haft lite ont i magen under dagen, men vilken dag hade jag inte det. Herregud, det bodde ju två små busar i mig.
Men det kändes annorlunda, på ett konstigt sätt. Jag såg bilder för mitt inre där det var mycket blod och att jag skulle sätta mig i vår bil och fick sitta på tidningspapper på golvet i framsätet. Jag tänkte att det är säkert ingen fara, men bara utifall att så lade jag fram det viktigaste. Mina ringar, förlovningsringen och vigselringer. Det här skall jag ha med mig om vi behöver åka in, sade jag till min man.
Så när jag lade mig på kvällen så minns jag att jag tittade på klockan när det gjorde lite mer ont. 22.39. Konstigt vad man minns för saker. Sedan vaknade jag av att jag var kissnödig, inget märkvärdigt. Sedan Melissa blev rund om magen så har hon i snitt kissat 5 gånger per natt.
Så, jag gick upp. Och sedan hände det. Jag ropade på min man: Jag tror inte att det skall vara så här. Och så visade jag honom blodet.
Jag höll mig lugn. När jag hade varit hos barnmorskan tidigare på dagen så hade hon kollat så att allt var bra med bebisarna, kollat hjärtljuden, tagit mitt blodtryck. Dessutom hade jag läst i en tidning, medan jag väntade på att komma in, om en mamma som fick reda på att hon väntade tvillingar genom en stor blödning. Ingen fara, tänkte jag.
Min man hämtade telefon och pappret med nummer till olika sjukhus. Jag ringde. Sedan skrek jag. Det forsade ur mig. Det sista som jag hörde i telefonen var att kvinnan sade till mig att ringa efter ambulans. Jag lade mig ned på golvet, en instruktion från telefonen, och knep. Stanna i mig, stanna i mig , tänkte jag och höll om magen.
Min man snurrade runt här hemma och sade hela tiden högt: "Ta det lugnt, älskling, det här blir bra!". Av oss två så var det nog jag som var lugnast. Jag visste att mina barn inte skulle må bra om jag blev orolig. Så jag andades, in och ut. Lugnt och metodiskt, medan min man försökte lugna sig själv med sina tillrop.
Han larmade och pratade med kvinnan på sos-alarm. Fast, jag vet inte vem som pratade mest. Han kom inte ihåg vår adress, han visste inte hur långt gången jag var... allt det som han annars har sådan koll på. Jag förstod att han var rädd.
På nio minuter så hade två ambulanser och en helikopter anlänt. Så fort jag rörde mig så forsade det. Ambulanspersonalen sade till mig att det inte gick att hålla det inne utan att det var bättre om jag lät det rinna ut. Aldrig i helvete, tänkte jag, hellre kniper jag tills jag dör än att flickorna skall trilla ut ur mig. Så jag knep. Och knep. Och andades.
Jag blev lugnare när jag kände den nedre tvillingen sparka. Åh, de lever, tänkte jag.
Jag kördes in i ambulansen som körde nedför vår backe till åkern där helikoptern landat. Under dagen så hade bonden tagit bort allt det där högvuxna på åkern. Fråga mig inte vad det var, jag vet bara hur maskrosor längs asfaltskanten ser ut. Men han hade i alla fall tagit bort det och tur var väl det. Annars hade inte ambulanshelikoptern kunnat landa hos oss.
Jag kommer ihåg att personalen frågade mig någonting mellan det att de transporterade mig från ambulansen till helikoptern. Jag kommer bara inte ihåg vad det var de frågade, men mitt svar var i alla fall: Det finns en mening med allt.
Jag kördes in i helikoptern och flögs, efter en diskussion mellan personalen ombord, ett av regonens sjukhus. Min man fick komma efter i bilen.
Klockan var över tolv på natten. Jag fick flyga helikopter. Men jag kan ju inte påstå att jag njöt av utsikten direkt, även om jag försökte kika ned på alla upptända orter som vi passerade. Nej, nu gällde det att hålla sig lugn.
