Bakom kulisserna
Om bloggen är scenen där endast utvalda slutakter presenteras, så är det bakom kulisserna som själva handlingen utspelar sig, det så kallade livet. Och ibland önskar jag att jag kunde glänta på ridån när den har gått ned för att på så sätt erbjuda en bättre förståelse för det som utspelar sig på scenen.
Men istället fortsätter pjäsen bakom kulisserna och jag kan bara säga att jag förstår att det blir en svårighet, för er som publik, att endast bevittna utvalda omarbetade slutakter. Att jag förstår att jag kan betraktas som exempelvis överbeskyddande där jag står på scenen med mina döda döttrars lillebror i famnen utrustad med sköld de första månaderna av hans liv. Ja, jag förstår detta och hade med största säkerhet skrivit likartade recensioner om vissa slutakter om jag inte hade fått uppleva vad som sker bakom kulisserna.
För vad jag egentligen önskar är att få ta bort kulisserna, rikta en strålkastare mot det som är grunden till handlingen och ta upp det på scenen för att förhoppningsvis låta slutakten vara just slutakt på en pjäs som inte skulle accepteras av någon. Men tyvärr är inte detta möjligt.
Så bloggen får tyvärr fortsätta att vara en scen där endast utvalda slutakter presenteras, medan det bakom kulisserna utspelar sig en handling kallad livet.
Är du med och tävlar om en av två Diinglisar-snuttefiltar?
Läs mer om tävlingen här.
Jag har förstått att du inte vill att någon kommer nära inpå din son.
Har din man samma syn på det? Vill han inte att hans mamma, pappa, hans bröder och systrar ska få knyta sina band till hans son??
Ja, Melissa. Vissa verkar förfölja dig med kommentarer om att DU INTE VILL att dina nära och kära ska komma nära din son.
Jag tror tvärtom. Det är viktigt att lära sig att det finns något som heter integritet, vilket många många brister i nuförtiden.
Och det är väl en självklarhet att du och din man kommit överens om detta tillsammans.
Ha det fint!
Martin: Nej jag vill inte förlöjliga henne. Är det verkligen självklart att två personer har samma åsikter bara för att dom är gifta och har barn ihop?
Jag vet många par som tycker oliak om saker och ting och när det gäller en sån här sak så måste ju en av parterna ge vika så däröfr frågade jag om hennes man har samma åsikt.
Å visst handlar det om viljan att släppa in släkt och vänner, för hade hon/dom velat så hade ju vänner och släkt fått hålla deras son.
Oj oj oj... sicken storm det blev Melissa!!
Du och din familj vet det bästa för Er =) Det är jag säker på. Och den lilla bråkdel av det du delger på bloggen här om Ert liv är just bara det... EN LITEN BRÅKDEL.
Att sedan sitta här och gissa hur resten av Ert liv ser ut är bara just det... GISSNIGAR.
Och att dessutom döma dig för dessa gissningar är för mig inte rättvist.
Stå på dig!
Måste även få tillägga att de som säger att du gör detta för din skull och inte för gossebarnet, att inte vilka som helst får byta blöja och hålla i osv.
???
De som vill hålla i, byta blöja osv, det är väl knappast för barnets skull? Det är endast för deras egna skull. Eller?
Jeg var en av de som "reagerte" litt på innlegget du nevnte, men jeg valgte å ikke kommentere.
Det jeg syns var lit merkelig var at du sammenligna et barn og en voksen som du gjorde. Jeg trodde du er lærerstudent, og da har du vel hatt en god del pedagogikk, der du har fått lære forskjellen på et barn og en voksen. (kognitiv, moralsk utvikling osv.)
Jeg syns bare det var en rar måte å forklare det på. :)
Det ville ikke falt meg inn å stille spørsmålstegn ved foreldreskapet deres, men ja, jeg syns det var en rar måte å forklare det på. Jeg respekterer 100% at dere velger å ikke eksponere barnet deres for fremmede, det er et valg. Men som du sier, når det er bak kulissene det skjer, så er det ikke sikkert det er fair å dra inn den gylne middelvei.
Ha en fin helg Melissa. :)
Uppenbarligen väckte Melissas ord en reaktion från omgivningen och då får man kanske tåla att folk tycker till. Alla är vi olika och det får respekteras!
"Maydotter" - att man byter blöja på ett barn är väl självklart för barnets skull?? Så kul är det väl inte att byta blöja så att man gör det för skojs skull utan för att tillgodose barnets behov! Lite skruvad kommentar om man får säga det själv ;)
Det är väl inte många som hänger ut allt och alla i sin blogg? Inte de jag har läst i alla fall. Jag kan förstå din "slutakt" trots att jag inte har sett bakom kulisserna, eftersom du endast skriver inlägg om det du vill lämna ut.
Angående det här med blöjbyten på barn, kan jag tycka att det är ännu värre med folk som kommer till skötbordet "bara för att titta" när man byter på sitt barn. Ska de, om några år, komma in på toaletten, bara för att titta när jag torkar mitt barn efter toalettbesöket? Jag förstår verkligen inte vad det är som är så intressant med att se ett litet barn utan blöja (om man inte är pedofil) vare sig man är mormor, farbror eller vad som helst.
Svar till Christina.
Jag är en ung kvinna och heter Martina, inte Martin :) Antar att du bara missade A:et i slutet.
Jag har inte skrivit något om huruvida deras åsikter är, jag skrev bara att det säkert är överens. Det får man ju ändå anta eller hur? Jag har dessutom läst i ett tidigare inlägg att Melissa och henne man bestämt detta tillsammans.
Det beror helt hur man ser på det. De väljer att föra lillebrors talan och visa att även små måste få ha sin integritet. Sedan gäller inte detta förevigt, det gäller några månader, som hon har förklarat. Det är viktigt att lära sig att visa respekt, även till dem som inte kan prata för sig själva.
Jeg blir rett og slett rasende når jeg utifra innleggene forstår det slik at leserne dine ikke greier å akseptere eller forstå valget/ne du tar når det gjelder barnet ditt. Er det mulig, tenker jeg, å ikke forstå handlingene dine utifra det du har gjennomgått?
Men nei, folk virker like krasse som før, og det gjør at jeg er glad jeg ikke har disse leserne inne på min egen blogg. Hadde endt opp med å slette de negative kommentarene deres, og beholdt dem som ga meg energi, glede og bekreftelse på at valget MITT er riktig for meg og mine, og ikke for DEM og deres.
Herregud, vi er forskjellige, og det du har opplevd, er ikke bare-bare heller. Synes du er en modig person som jeg håper fortsetter å verne om deg og dine, og gjør det DU mener er riktig. Ikke hør på kritikken!, selv om jeg vet at det sikkert er vanskelig å unngå.
Støtter deg, jeg, og håper du fortsetter å dele av dine tanker og følelser her med oss:) Krammmm!
Martina: Jag missade A ;), förlåt.
Jag har läst varenda inlägg här från början och jag vet ju att Melissa och hennes man varit oense om andra saker tidigare. Så som om dom ville se flickorna efter missfallet osv. Han hade sgat nej, hon ja, och det blev då som hon ville.
Så visst kan dom ha tagit beslutet tillsammand att göra som hon vill, även om han kanske inte delade den åsikten.
Därför så var jag nyfiken på om hennes man verkligen delade denna åsikten om att inte låta släkt och nära vänner hålla i deras son.
ja dom väljer att föra hans talan, men jag har svårt att förstå det. För jag kan inte för allt i världen tänka mig att en bebis inte vill bli buren och kramad av sina mor och farföräldrar tex.
Som sagt, bebisar kan skrika då dom är missnöjda och påså sätt kan dom "tala" för sig själva.
Ush, vad jag blir upprörd av alla nästintill påhopp mot dig!
Vi som läsare vet ju inte alls om vad som fått dig till att vilja uttrycka detta. Och vi bör inte heller spekulera kring det.
Ett barn vill med all sannolikhet bli kramad och buren av sina mor och far föräldrar, med förutsättning att dom är bra sådana. Men det först när dom blivit just barn, det behöver verkligen inte ske i spädbarnsålder. Det finns inget nödvändigt med det, den allra första tiden är det mamma och pappa en nyfödd behöver. Lillebror är ju bara 5 veckor!
Jag tycker att vi läsare borde varva ner ett par hekto kring detta.
Vi må alla tycka olika och även uttrycka det, utan att det börjar likna påhopp. Men vi är väl ändå överens om att Melissa visar sig vara en fantastisk mamma här på bloggen och att hon får gå till väga på det sätt hon tycker är bäst?
Tack igen för att du delar med dig fina du,
Kram
Jag ser att det är många som har reagerat starkt kring ett av dina tidigare inlägg. Och alltid är det lika intressant att läsa personers åsikter kring det du skriver. Alla har vi ju rätt till en åsikt och att alla inte delar samma åsikt är ju naturlig och riktigt bra!
Jag känner iaf lite som dig, Melissa när det kommer till det där med att låta "Alla" hålla i det lilla barnet, byta blöja på det och kommentera att barnet gör i blöjan. Jag håller inte lika hårt på att ingen annan än, vi Sagas föräldrar bara får hålla henne utan henns morbröder har fått ha henne i famnen men först efter att jag märkte att hon verkade nöjd i deras sällskap. Men att andra ska byta blöja på henne, säger jag strängt nej till. Jag skulle faktiskt inte tycka om ifall främlingar höll på med mig på det där sättet utan att få mitt godkännande först. Sedan kan ju skötbord och blöjbyten i sig vara en händdelse som inte alltid älskas av barnet och därför bör ju detta skötas av den som bebisen känner sig tryggast med, nämligen föräldrarna.
Sedan till att det finns en del som tycker att du ärt överbeskyddande. Min fråga till er är: Är inte alla mammor det?
Och tänk er då att Melissa faktiskt redan har förlorat 2 små flickor. Detta bidrar kanske till att hon blir ännu försiktigare med lillebror, eftersom hon faktiskt har stirrat döden i vitögat på det allra värsta sättet.
Sedan vill jag såhär i slutet på denna kommentar passa på att tacka dig, Melissa för allt du genom denna blogg har lärt mig! Häromdagen fick jag frågan om jag inte tyckte att det var jobbigt när Saga skrek på nätterna och jag svarade nej. Då fick jag till svar, att jo, men kom igen! Det tycker du säkert.. Mitt svar på detta var: Nej, inte alls. Det enda som är jobbigt är att jag tycker så hemskt synd om henne. Och anledningen till att jag int etycker att det är jobbigt, är att jag anser mig själv vara lyckligt lottad som ens får lov att ha henne, att hon överlevde 9 månader i magen och förlossningen.
Och allt detta har jag lärt mig genom att läsa din blogg! Innan jag hittade dig, så var det för mig solklart att alla barn överlevde graviditeten och förlossningen. Nu vet jag bättre och är därför mera tacksam för det jag har!
Stora kramar från Oss!
Anna - mamma till Saga & hundtokig.
Jag skrev i mitt inlägg under Melissas "Den gyllene regeln" att jag tycker att det nästan går till överdrift och att det är på gränsen till överbeskyddande (något sådant i alla fall) och det står jag för. Jag förstår till viss del, med tanke på lillebrors systrar, att hon/de kanske är mer försiktiga med honom. MEN.. fortsätter det så här (ja, jag VET att han bara är fem veckor än), så kommer han väl inte få "gå lös", ramla o få skrapsår på knäna. Och barn lär ju sig faktiskt av att slå sig ibland. Men, men.. det återstår att se hur det blir i framtiden o JA, det är deras beslut, inte vårt, men jag tycker inte det är konstigt att det blir en diskussion, för jag har då ALDRIG hört någon som håller så hårt på dessa saker.
Snacka om storm i ett vattenglas!! Såklart att Melissa är, om inte över- så iallafall mer beskyddande om lillebror, efter att tvillingflickorna dött. Ganska naturligt faktiskt! Dessutom måste det väl ändå vara upp till varje familj att avgöra hur andra/nära kära osv får handskas med deras barn?! Men hallå, vem bestämmer vilket som är rätt/fel?? Precis, varje familj utifrån deras uppfattning. Att en del aldrig skulle göra så....får vara deras uppfattning.Det finns inte en enda (normal) förälder som medvetet gör sitt/sina barn illa, utan man gör det som man uppfattar som bäst. Så även i detta fallet, Melissa med make gör vad dom uppfattar som bäst för lillebror. Skillnaden, som får folk att bli så upprörda, är bara att många läsare av bloggen tycker sig ha "lite rätt att va med och bestämma" då de känner sig närmare familjen, än dom faktiskt är. Nej, stå på dig Melissa för bara ni vet vad som är bäst för ert/era barn!
Kramiz
Jeg tror, og håper at Melissa setter pris på refleksjonene hun får her i bloggen, selvom de ikke nødvendigvis samtykker med hennes återsikter.
Jeg ville iallefall ikke ha tatt meg nær av at leserene mine ikke var enige med meg i |00% av alle mine innlegg.
Melissa er en smart jente og vet at dette emnet er litt kontroversielt og vil provosere noen.
Jeg tror og håper også at Melissa vet at alle som leser bloggen synes hun er fantastisk - selvom vi er uenige noe av det hun skriver.
Lev DITT liv såsom DU vill leva det tillsammans med lillebror & din man.
NJUT av varandra & låt stormen bedarra, imorgon är en annan dag.
Bamsekramar<3
Snälla Melissa, sluta kalla pojekn för han döda döttrars lillebror!! Låt honom bara vara lillebror!!
Flickorna finns någonstnas och vakar över er, tror inte de vill heta "döda tvillingsystrarna"?? Kanske har fel... Men nu är det uu faktiskt poljen som lever som är huvudpersonen i Ert liv - låt honom va det!! Flickorna finns där för Er och Ni för dem -men de är i en annan välrd nu och har det bra. Låt Er och flickorna njunta av denna lilla goa gosse!! Njut av att han lever, Ni kommer aldrig att glömma flickorna för att ni njuter till 10% av grabben!!!
Fina vän!
Om jag kan hjälpa till bakom kulisserna på något sätt så tvekar jag inte. Jag är en fena på att städa och rensa undan skit.
Bloggen är ofta en svår balansgång mellan privat ok för alla att veta och privat som måste förbli så pga andra inblandade.
Hjälper gärna till och det hoppas jag du vet. Men just nu är jag sjuk med feber och andra influensagrejer, med start idag. Får inte komma nära.
Bra att du står på dig med ****** och allt farligt som flyger i luft och gror under naglar. Hade gjort samma!
Kramar J
Ursäkta.
Och jag är med GALET trött på att du använder mina döda döttrars lillebror som någon synonym över ert barn. han är en gåva och ge han livet.
Du skriver offentligt, du väljer att lägga dina texter på nätet.
Därför väljer jag att skriva.
Jag läser för att du är en duktig skribent, innan kände jag en stor sympati ..nu känner jag bara GÅ vidare! LEV.
Jag har själv förlorat ett barn, en tvilling pojke föddes förtidig. Skulle aldrig välja att kalla pojkens bror för den döda pojkens bror
Skulle aldrig ens fundera på att nämna dem vid.
Med detta säger jag -sluta blogga, njut av livet!
jag förstår dig melissa, att du vill vara lite anonym och inte lägga ut "hela" ditt liv här på bloggen. det får vi läsare acceptera :) Kramar
Melissa,
Ett och annat inlägg är oläsliga. Bokstavligt talat! Att kommentera någon som lagt tid och mycket tanke på sin text på det viset är bra fräckt!
En stor del av din blogg med diverse förklaringar har många missat. Dels inläggen där du skriver om era döttrar som dog och vad sorgen bär med sig, och dels de där ni njuter av lillebror till 110%.
I övrigt undrar jag hur många av alla "tycka för att jag kan" som själva förlorat två barn, eller ett, eller ens känner någon som förlorat barn? Fundera över konsekvenserna en längre stund! Det är en uppmaning jag slänger tillbaka till alla er som direkt uppmanat M med diverse utropstecken!
Vi får helt enkelt vänja oss vid omgivningens oförstånd inför sorgen efter döda barn. Ibland undrar jag om vi slänger pärlor för svin...
Kram!
(Ogenomtänkta kommentarer kan vara riktigt uppfriskande när man tänker på hur många som läser hemma hos dig. Borde bli ganska pinsamt...he he)
Go kväll gumman,
Jisses vad tongångarna är annorlunda nu när Lillebror har anlänt till familjen. Fattar inte riktigt vad som har hänt bland oss läsare. Vilka är vi att döma era beslut om hur ni vill vara och göra? Alla har vi våra egna familjeregler och det är väl tur det. Tänk om vi alla gjorde likadant. Hur skulle livet te sig då, undrar jag?
Förstår inte riktigt den kalabalik som brutit ut efter dina inlägg. Ser inte direkt någon skillnad i dem än dina tidigare inlägg. Du är en tjej med skinn på näsan och vet vad du vill. Det har vi ju alla berömt dig för tidigare. Visst har vi rätt att ha våra åsikter och rätten att bli respekterade för det. Men var är då respekten och rätten för dina åsikter? Det undrar jag?
Att förlora sina barn och sedan få ett som lever ställer sina saker på sin spets. Man funderar och funderar hur man ska kunna förvalta denna lilla guldklump som man har blivit förunnad att få. Man funderar hur man ska kunna hjälpa detta lilla barn på sitt allra bästa sätt. Alla har vi olika "bästa sätt" att förvalta våra levande barn likaså hur vi förvaltar våra döda barn. Melissa du har funnit ditt sätt och det är rätt för dig. Andra har funnit sitt sätt och det är rätt för dem. Gör som du alltid har gjort, lev ditt liv och din familjs liv på det sätt som ni har funnit gemensamt vara rätt. Skit sedan i oss alla andra för vi kan inte säga vad som är rätt eller fel för er. Vi kan bara utgå för vad som är rätt för oss själva. Vi kan bara råda dig utefter vår egna rättspraxis eller vad man ska säga. Sedan är det upp till dig och din familj att besluta om våra råd är bra eller dåliga.
Till sist vill jag bara säga:
Till alla er som skriver till Melissa. Utgå från er egna synvinkel och tänk efter hur ni skulle reagera på er kommentar om denna skulle ges till er. Allt som pågår i Melissas och hennes familjs liv sker inte alltid för öppna ridåer. Det vi får läsa om är bara glimtar och glimtar kan man inte döma efter. Ska man döma ska man döma med hela materialet i handen och inte en liten hörna av ett papper. Varken ni eller jag kan "skriva" Melissa på näsan och säga att så här eller så här ska du göra. För vi har som sagt inte alla bitar med oss. Vad är det som säger att just det vi tycker är det rätta? Som vi alla vet så har myntet två sidor. Är någon sida på myntet bättre än det andra? Blir myntet mindre värt för att man har ena sidan upp när man betalar? Nej myntet är lika mycket värt oavsett vilken sida som visas.
Jisses vad långt detta blev. Hoppas att du orkade läsa hela Melissa!
Kramis
Kan inte ge mig än.
Fastnade för ett stycke under det debatterade inlägget:
"När ett litet barn har bajsat så tycks det vara legitimt att kommentera detta i negativa ordalag..."
Tänk om det är så att det faktiskt finns människor kring liten som kränker honom på olika sätt! Inte skulle en frisk mamma eller pappa vilja att en sådan människa höll om bebisen! Låta personen hålla och säga elakheter bara för att det är en släkting.
Är alla som kallas släkt goda?
Vad som döljer sig bakom inlägget vet bara du och därför förstår jag inte masskritiken. Du skyddar bara ditt barn från något/någon!
Kram!
Svar till samtliga:
Jag förstår att många av er lägger in tankar om att det handlar om systrarnas död när det gäller vårt beslut. För ja, det är vårt beslut, barnens pappas och mitt beslut.
Men hade det berott på flickornas död så hade jag självfallet kunnat berätta om det i bloggen, men nu handlar det inte om det utan just om det som pågår bakom kulisserna.
Lillebror har redan introducerats för samtliga i släkten, men utan den fysiska beröringen just nu. Detta handlar om precis just nu och inte om ett år framöver.
Och ja, jag har mer än väl kännedom om barnets olika utvecklingsfaser och pedagogiska tillvägagångssätt kring såväl yngre som äldre barn. Vilket vi också tagit med i beslutet. Eventuellt kommer det ett inlägg kring detta senare.
Men som sagt, hade vårt beslut berott på flickornas död så hade detta framgått. Utan nu är det helt andra aspekter som spelar in. Jag skall senare försöka förklara mer kring detta.
Men jag kan garantera att samtliga av er hade tagit samma beslut, men kännedom om vad som pågår i kulisserna. Annars hade jag varit den som varit orolig.
Ps. Jag får tacka för era omtankar i form av oro och ibland hårda ord. Men jag lovar att oron är obefogad så länge jag och barnens pappa finns vid lillebrors sida.Ds
Jag kan ändå inte förstå erat beslut, men det är ju upp till er hurvida ni vill att eran son ska växa upp. Då man skriver ett inlägg där man inte kan berätta hela historien bakomm så bäddar man för missförstånd. Men även om det är någon i din släkt som betett sig dumt, så behöver ju inte alla "straffas" pga av den personens/ dom personernas beteende, eller?
Du skriver så bra Melissa, även om jag ofta inte förstår eller håller med dig, så binder dina ord mig.
Skulle du inte kunna förklara i ett kommande inlägg varför du inte vill andvända ordet missfall? Det känns som att du tycker det är något fult och på samma sätt som du tycker att människor är rädda för att prata om döden upplever jag att du är rädd för att prata om ditt missfall. Du väljer att kalla det för födelse och död, av vilken anledning?
Varför skriver du inte, den dagen jag fick missfall, istället för att skriva dagen då flickorna föddes och dog.
Är det för att ett missfall i dina ögon inte är lika "stort"? För att man inte brukar kalla kvinnor som fått missfall för mammor om dom inte tidigare har barn?
Jag kan verkligen inte förstå den biten. Var tredje kvinna får någon gång i sitt liv ett missfall.
Varför vill du inte "räkna dig" till en av dom 33%, utan pratar om det som att dom hade en chans att överleva utanför magen? Om deras första och sista andetag, som du tidigare i inlägg berättat var reflexer och inga andetag.
Du som är så otroligt bra på att hitta ord som beskriver det du tycker och känner kan väll försöka förklara detta som för mig känns väldigt underligt!Jag har frågat det en gång tidigare, då tog du bort kommentaren, men jag försöker igen för det är något som jag funderat på sen jag började läsa din blogg för över 1 år sedan.
Har läst att några tycker att det är fel att andra kritiserar Melissa och hennes beslut.
Nu har ju faktiskt Melissa valt att blogga och då skapas det ibland "debatter" när läsarna inte håller med. Om det sen är annat som ligger bakom så kan ju inte läsarna avgöra dette då de "bara" har vad Melissa skrivit. Men det är väl klart att även läsare som inte håller med måste få "yttra" sig.... Det är ju faktist olika åsikter som gör diskutioner intressanta. Och vad jag tycker om detta....., det har jag redan skrivit i tidigare inlägg.
Jag är farmor till fem barn och jag skulle bli väldigt sårad om jag bara fick stå och titta på mina barnbarn och inte få känna o lukta på dom .
Lika mkt som föräldrarna knyter an till barnet den första tiden gör vi mor o farföräldrar det .
Tack o lov att inte mina söner o svärdöttrar tänker som du utan att jag har fått vara med från början .
Den minsta är 5 månader i dag och jag har varit barnvakt till henne redan .......... JIPPI !!!!!!
"Är alla som kallas släkt goda?" Mycket intressant frågeställning! Alla släktingar är inte goda/lämpliga varken för små eller stora barn. När jag läser alla kommentarer så ser jag att det finns några läsare som har förmågan att läsa mellan raderna, som förstår att här finns det något som ligger till grund för Melissas och hennes mans ställningstagande gällande deras barn. Jag är mormor till denna underbare lille kille som jag ser sovande, trygg i sin mammas famn. När han efter en liten stund vaknar och öppnar sina ögon tittar han på mig. Han fokuserar blicken, jag möter hans mörka ögon. Han formar sin lilla mun till ett pyttelitet "o" Jag gör det samma. Jag talar om för honom hur fin han är och att vi är så glada för att han är här hos oss. Jag nickar när jag talar med honom. Han lyssnar till min röst och nickar. Vi kommunicerar. Han vänder på huvudet och söker sin mammas ansikte, hans ögon vilar i hennes blick. Han somnar. Han är 5 veckor. Vi kommer att få följa denna lilla kille genom hans olika utvecklingsfaser fram tills han en dag är en vuxen man. Men just nu är han 5 veckor och hans största trygghet är hans mamma. Förhållandet mellan honom och henne lägger grunden för hela hans sociala utveckling. De viktigaste personerna i en ny liten människas liv är mamman och pappan. Barnet tar in de människor som finns runt omkring dem i sin egen takt och med stigande ålder. Den lilles kontaktnät börjar med föräldrarna och utökas med familjemedlemmar, släktingar, vänner till familjen, pedagogerna i förskolan, läraren i simskolan osv. Viktiga vuxna och förebilder för barnet. Min roll som mormor är att finnas här för honom. Alltid. Just nu är han 5 veckor och vi kommunicerar och lär känna varandra genom att göra "o" till varandra. Och det är alldeles, alldeles underbart!
Hej alla!Som vanligt skriver Melissa på ett sätt som väcker mycket tankar och känslor.Kul att det blir diskussioner och reflektioner över inläggen, men jag tycker att människor också skall kunna skilja på sak och person. Det blir varken trevligt eller relevant när folk gör personliga påhopp. Melissa väljer att vara offentlig med en liten del av sitt liv. Det tackar vi för! Den andra biten får vara hennes.
P.s Jag tror nog det är så att både lillebror , hundarna och barnens pappa har riktiga namn i verkligheten, väldigt många verkar tro att han kallas för "mina döda döttrars lillebror" som tilltalsnamn, men om ni tänker efter lite så förstår ni nog att så är inte fallet. :-) D.s
Christina:
Det var ju inget missfall. Flickorna FÖDDES och dog. Hur svårt kan det vara att förstå?
är helt och hållet upp till dig själv att skriva vad du vill eller inte vill. då det är din egen blogg. och jag har full förståelse för det!
kramar
Hei igjen!
Det jeg skrev var ikke ment som at du ikke vet hvordan barn utvikler seg osv, men at det er litt rart å uttale seg om barn som om de er voksne når man vet bedre. :) Jeg bryr meg ikke om hvordan du oppdrar barnet ditt, det er deres sak:) Jeg er pedagog selv, så jeg måtte bare skrive meningen min på generelt grunnlag.
Jeg tar avstand fra alt stygt som blir sagt her, men holder med dem som mener at det må være lov til å si fra om man er uenige om noe også. :) Det virker som verden er svart-hvit for mange her. Dette er ikke rettet mot deg Melissa, men noen av de som kommenterer.
Noe som jeg beundrer ved deg M, er at du har en utrolig evne til å forklare, og å aldri bli sint for kommentarer. iallefall ikke åpenlyst og til det punktet der du kjefter på de som har vanskelig for å forstå. Du slår meg som en utrolig tålmodig og reflektert person. :)
Jeg kan bare tale for meg selv, men vær så snill, ikke forstå min tidligere kommentar som om jeg krever en forklaring for at du gjør som du gjør med ditt eget barn. Det var ikke sånn ment.
En annen sak, er at jeg alltid har oppfattet bloggen din som et sted der man kan dele filosofiske tanker, eller der man kan drøfte det du sier i et videre perspektiv. Nå som du har blitt mor til et levende barn, er det kanskje noen som synes at det er slemt å si meningen sin om temaene du skriver om. For min del vil det jeg skriver alltid være på generelt grunnlag, og aldri som et angrep på deg. :)
Martina:
Om kroppen stöter ut fostrena för att den inte kan bära dem/att nått är fel så kallas det för missfall så hon har rätt. Man kan säga på båda sättena för dom föddes ju när dom kom ut, men det är också ett misfall ifall kroppen stöter ut dom. Är det svårt att förstå för dig?
Visst är vi inga att döma såhär från utsidan. Ta inte åt dig för mycket, för det är faktiskt lätt att döma fastän man inte borde.
Jodå, jag förstår. Men flickorna levde när dem kom ut.
Anna, det är väl klart man byter blöja för barnets skull. Så bakom flötet är jag inte =)
Det jag menade, om du inte förstod inlägget, är att några som kommenterade Melissas val som egoistiskt. Att hon inte tänkte på lillebrors bästa utan endast tillgodosåg hennes behov.
De tyckte det skulle vara självklart att släkt, vänner skulle få ta del av blöjbyte och att hålla i honom.
Jag tycker det är precis lika egoistiskt från deras sida. För det är väl ändå för att tillgodose deras behov, inte lillebrors?
Nu inte sagt att han då inte får sin blöja bytt... för det tar jag för givet att Melissa fixar alldeles utmärkt.
Förstod du nu?
Martina:
Kanske inte bästa stället att disskutera detta, men mitt sista svar nu.
Jag tror dom flesta foster lever när dom kommer ut fast en liten liten stund bara.
Martina: Jag svarade dig men Melissa tog bort det svaret av någon anledning. Men jo, det är missfall då det inträffar tom v 22. Fostren hade ingen chans att överleva utanför magen, och som det stått i tidigare inlägg så var det reflexer som gjorde att det såg ut som dom andades.
Men oavsett vad anledningen är så ÄR det missfall tom v 22. Oavsett om det är v 9+1 eller 22+6 så räknas det som missfall.
Vad är det som är så "fult" med att använda det ordet???
Jag tror de flesta bloggare lever på något vis bakom kulisserna och dessutom är det rätten man tar sig som bloggskribent att göra just det.. att kunna VÄLJA vad man vill blogga om och när man gör det.
Oavsett vad ens blogg handlar om så tror jag att de flesta väljer vad de sätter spotlighten på.. en inredningsbloggare kanske inte vill visa upp den stökiga hallen men gärna det fina vardagsrummet, en blogg om mat visar oftast inte upp den misslyckade grytan...
En av mina starkaste värderingar är att jag tycker alla ska leva sitt liv på det sätt som passar dem så länge de inte skadar någon annan.. Det innebär att jag tror att vi alla fattar de beslut vi tycker är bra utifrån den situation och erfarenhet vi befinner oss i och att acceptera att andra gör annorlunda val är ett sätt att öka förståelse och vidga våra egna vyer.
kramar från Liv
Var och en bestämmer hur man vill leva sina liv med sina nära och kära. Ens egna familj är alltid nummer ett och den värnar man om på sitt egna vis.
Ingen utomstående vet orsaken och har med det att göra hur man sätter ut gränserna inför andra.
Stor kram
strömma
Men fyfan vad du håller på Christina, lägg ner och respektera Melissas ord och beslut
Anonym:
Ord och beslut? Jag vill veta varför hon inte vågar använda ordet missfall. Hon påpekar ofta hur människor är rädda för ordet död, medans hon själv verkar ha en otrolig rädsla för ordet missfall. Så jag tycker att frågan är intressant. Eftersom Melissa är bra på att uttrycka sig så kan hon säkert själv ge en förklaring på varför.
Jag håller med "Anonym". Detta är Melissa's blogg och jag har respekt för henne och det hon skriver. Jag hade antagligen heller inte valt att kalla det "missfall" om jag föder ut två i mina ögon vackra döttrar.
Martina:
Man väljer att blogga, man kan även välja att blogga med en låst blogg. Men Melissa har valt att vara öppen och då får man även frågor och kommentarer från personer som inte håller med om det man skriver.
Christina: Jag kan, lika lite som någon annan här tala för Melissa, det kan bara hon göra. Men jag kan tänka mig att en anledning till man som änglaförälder inte vill använda ordet missfall är för att det får de flesta att tänka på något annat än ett mycket litet barn som ser ut som en egen individ. Det är ju så lagstiftningen som du refererar till ser det: innan vecka 22 är det inte ett barn. På samma sätt väljer jag och min man, som förlorat ett barn tidigt i graviditeten (men efter vecka 22) att prata om vår dotters födelse som en förlossning, inte ett missfall eller en spontan abort som det ju ändå heter på fackspråk.
Och oavsett Melissas och makens skäl att inte låta andra hålla i Lillebror just nu så är det just deras beslut och ingen annans. Personligen tycker jag att det verkar vettigt, små barn är känsligare för infektioner än vuxna och det är influensa- och förkylningstider just nu. Resten av familjen verkar acceptera detta, så vilken rätt har en massa främlingar att kritisera Lillebrors föräldrars beslut?
Det där sista var jag igen, lyckades trycka på Skicka-knappen av misstag ;)
Vad är det som säger att spädbarn är allmän egendom bara för att de är små, söta och efterlängtade, förresten? Det är den attityden som jag tycker verkar skina igenom i dessa kritiska inlägg om att det är själviskt av M och make att inte låta andra hålla sonen.
Vad är det med ämnet bebisar överhuvudtaget som gör att alla möjliga människor med eller utan egna barn (inklusive jag själv) anser sig ha rätt att tycka om andras barn och kritisera föräldrarnas beslut?
Och slutligen: om jag inte missuppfattat har M själv skrivit att detta är en tillfällig situation. Barnet är fem veckor gammalt, vad är det som gör att det är så fruktansvärt bråttom att han måste hållas av alla andra människor i hans närhet för att knyta an till dem nu på en gång. Och måste det för övrigt till fysisk kontakt för att han ska lära känna nya människor? Det verkar ju gå utmärkt ändå enligt hans mormors inlägg.
Nej, stå på er Melissa och maken!
Ni är ju inte riktigt kloka här. Jag har en i min bekantskapskrets som födde ens son i vecka 22 och han överlevde. Borde jag kalla honom för ett missfall??????????
Satt här och läste igenom kommentarerna som flera utav er skrivit, och bli lite chockad. Varför blir vissa utav er nästan arga? Nej, ilska är ju inget roligt. Kan vi inte bara respektera varandras åsikter istället? Speciellt kring "missfalls- frågan". För några utav er så var flickornas födelse ett missfall och för några var det inte det. Jag själv ser inte på det som ett missfall eftersom de föddes och dog. Men att börja lägga fram en massa fakta, att si och så är det minsann! Det är att ta det hela lite väl långt.. Kan inte bara Melissas ordval respekteras?
Såg också detta "Njut av att han lever, Ni kommer aldrig att glömma flickorna för att ni njuter till 10% av grabben!!!"
Ett litet svar till dig: Läser du bara de ord du vill läsa i Melissas blogg? För de ord jag läser tyder på att Melissa inte gör så mycket annat än att njuta av lillebror :)
Kramar till Melissa och lillebror!
