Det fjärde sättet
När vi hade en reparatör hemma för en tid sedan så slutade det med att han frågade om vilken hjälp vi nu fick av vården efter att våra barn hade dött, med tanke på att jag var gravid igen. Och jag berättade då om vår fantastiska barnmorska.
"Ja, vi kan alltid komma in med kort varsel, vi har tillgång till ultraljud inom fem minuter och hon förstår oss på ett annat sätt eftersom vi gick hos henne då vi väntade flickorna också. Så det känns tryggt. Och hon har ju också blivit berörd eftersom hon så sent som timmarna innan lyssnade på dem i magen".
Han nickade då och svarade: "Ja, hon kan väl inte göra annat. För att liksom återvinna trovärdigheten så måste hon ju göra allt hon kan för er. Det är ju ett misslyckande även för henne, inte bara för er, att era barn dog."
När människor får höra om att våra döttrar är döda så reagerar de i regel på fyra olika sätt. Ett sätt är att låtsas som att de inte hörde vad man sade och prata vidare om vad det nu var som samtalat handlade om sekunderna innan. Ett annat sätt är beklaga Antonia och Gabrielles död och därefter prata om någonting helt annat. Ett tredje sätt är att beklaga sorgen och därefter fråga oss om vad det var som hände och hur vi känner oss.
Sedan så finns det ett fjärde sätt. Det sätt som reparatören praktiserade, det vill säga att överföra sina egna känslor på oss och vår sorg.
Jag hade inte någon gång talat om Antonia och Gabrielles födelse och död i termer av misslyckande under de timmarna som han var här. Nej, det var helt och hållet hans syn på våra döttrars död. Och med största sannolikhet såsom han skulle ha hanterat sina egna barns död och sorgen därefter.
Hade jag inte kommit så pass långt i min sorgbearbetning, vid det här tillfället, så hade detta mötet inneburit att ytterligare en aspekt lagts in som kanske inte funnits med i sorgen tidigare. Att jag och min man misslyckats.
Men istället kunde jag lugnt berätta om timmarna efter förlossningen och att jag då skämdes för att jag inte hade klarat av att ge dem ett längre liv, men att jag idag inte känner så längre. Ens barn kan aldrig bli något misslyckande. Vi fick barn och det är en gåva, oavsett hur många andetag de tar utanför magen.
Reparatören lyssnade och nickade och jag hoppas att han efter detta valde att inte använda sig av det fjärde sättet något mer, då han möter människor i sorg.
Det fjärde sättet.
Att lägga över sina egna känslor på de som sörjer.
Har du röstat på Sveriges Bästa Mammablogg
& Sveriges Mest Gripande Mammablogg?
Du skriver så vackert, Melissa:). Har följt din blogg ett bra tag nu och även skrivit till dig förut:). Du är så vacker också! Jag håller mina tummar så att de blir blå för att Antonia & Gabrielles lilla syskon stannar kvar hos er. Många kramar till dig och din man!
Jag reagerade på det första sättet, känns främmande att man inte låtsas om en sådan sak. Måste kännas hemskt när människor gör så? Samtidigt kan man på ett sätt förstå dem, som att de är rädda att beröra andras känslor, sorger, eller att de helt enkelt inte vet hur de ska reagera.
Det var tanklöst sagt av reparatören. Man slår inte på de som redan ligger.
Föhoppningsvis tog han dina ord till sig.
Ta väl hand om varandra!
Ni inspirerar. Verkligen. Det här gör mig glad.
SÅ lite så! Kunde ju inte annat efter att ha blivit så berörd! Spana in den sidan du, där finns mycket tänkvärt att läsa..HA en bra dag! Kram anna
tycker nästan alla 4 sätt är jobbiga och liksom blir "fel". För hur ska man reagera? Kan erkänna att jag nog är en 3:a men tycker det är vääääldigt jobbigt och hade helst bara låtsats som om jag inte hörde ngt.
god morgon vännen,
Du om någon har gjort dig förtjänt av en award. Din blogg är väldigt personlig och ger oss en inblick i livet som Änglamamma. Det är inte många som nämner att de är Änglamammor!
Ha en riktigt skön dag!
Kramis
Jag tror att man kan känna alla känslor, så länge man har blivit mamma! För kärleken till sitt barn är alltid lika speciell och stark..i de flesta fallen!
Tror många har svårt att bemöta människor i sorg. Det märkte jag när jag förlorade min mamma. Vissa fanns där och andra försvann andra ville väl men så blev det ändå så fel. De bästa för mig var dem som fanns där, som lyssnade och som inte frågade hur jag mådde utan vad dem kunde göra!
Ett vanligt sätt att hantera livet, jag tycker människor ofta projicerar över sina känslor på andra...
Hoppas att du får en fin dag idag tillsammans med din man & magen.
Massor av varma kramar<3
Ja, det är roligt :) Tack!
Det var så lite så. Du är den som är värd det mest :)
sv: Filmen var ju bra blev en film till efter 300 .. du hade rätt det blev iget kramandes haha.....
Jag vet inte vilket av dom fyra sätten jag hade velat höra-..
Jag tror att det kan vara svårt att generalisera. Vi är ju så väldigt olika och går igenom sorg, möter sorg på skilda sätt. Det som känns rätt för en kanske känns helt fel för en annan.
I grund och botten är det nog ingen som försöker vara "elak" och såra mitt i sorgen utan vill säkerligen trösta. Det kommer liksom bara ut fel ....vilket vara grymt i sig. Ordet "misslyckande" klingar så fel och det var klumpigt av honom. Hoppas verkligen han var lyhörd och tog till sig dina väl valda ord!
Ha en fin dag!
Kramar
Vad roligt att du kommenterade hos mig. Jag är ny läsare av din blogg, och jag blev så glad när jag kom hit och började läsa. Det är inte många som skriver så bra, inspirerande och levande som du gör. Har bloggen hjälpt dig i ditt/ert sorgearbete? Jag hittade hit genom en arbetskompis, vad jag förstod det som så är hon din svärmor, och de pratade så fint om din blogg. Jag kommer iallafall stanna kvar, lagt till den i Favoriter nu. Ha en trevlig påskvecka!
Det är synd att det är många som inte tänker sig för innan de öppnar munnen. Det finns vissa ord man bör undvika, som i det här fallet, misslyckande. Men samtidigt är det ibland bättre att folk säger något alls, än att det låtsas som ingenting, även om det som sägs inte är helt "rätt".
Kramar!
Jag tror att folk inte tänker på det om de inte själva drabbats av en sådan tragedi. Om jag möter en sörjande har jag själv svårt att veta vad jag ska säga, och oftast blir det bara ett "jaha, åh nej, vad tråkigt..." följt av "jag finns här om du vill prata".. Och jag får dåligt, för att inte säga uselt samvete för att jag inte kan göra mer för att min medmänniska ska känna sig bättre. Så jag skulle vilja tillägga det femte sättet, det tafatta...
Det förhindrar ju såklart inte att den här reparatören uttryckte sig vansinnigt klumpigt.. men jag måste samtidigt säga att jag förstår lite vad han kan ha menat. Att mista sitt/sina barn är en stor tragedi för föräldrarna, och samtidigt borde barnmorskan ha haft möjlighet att kanske se om något var på tok. Hon har ju det till sin profession...Det kan ha varit så han tänkte...
Hej vännen!
Måste nog säga att jag hade varit glad för en sådan hantverkare hemma hos mig, som vågar fråga alls! Det får han en stjärna för.
vad fantastiskt skönt det måste kännas att inte förknippa flickornas död med misslyckande! Önskar jag kunde känna detsamma...
Rutan och Astrid själva är givetvis raka motsatsen till ett misslyckande. Tänker jag på dem blir jag varm och tacksam att de blev mina barn. Stolt så jag spricker! Däremot ser jag ett misslyckande i kroppen som svek. Den är jag besviken på, för den lyckades inte med sin uppgift att hålla två barn vid liv. Kanske de enda vi får chans att uppleva. Därtill är jag besviken på barnmorska och läkare som utifrån oss misslyckades att hjälpa oss på bästa sätt. En antibiotikakur tycker jag vi hade varit värda, eller att man gjorde ett försök att intubera levande lilla Astrid. Egentligen misslyckades de inte, för de försökte aldrig, eller visade viljan att...
Jag använder nog termen "misslyckas" ibland, när det gäller mig, kring omständigheterna bakom förlusten. Att inte lyckas få levande barn efter alla år av kämpande. Vi var så nära...
Förlust är ett annat ord som kan vara laddat. När jag dippar och sörjer som hårdast är det för att vi förlorade flickorna, förlusten av det som skulle blivit. Däremot kan det aldrig bli en förlust att vi fick uppleva dem och glädjas åt den tid vi fick. Livet är en gåva, men inte döden som tog det. Han är för mig både misslyckande och förlust i en och samma förpackning.
Men visst borde omgivningen tänka sig för när de väljer sina ord, särskilt bland oss änglamammor. För oss har orden kommit att betyda oändligt...
Kramar om och tror jag förstår hur du menar.
Johbur :)
Jag tycker inget sätt blir rätt..man måste själv ha upplevt precis likadant, eller vara proffs som barnmorskan(stackars henne med ju)..Men som sagt man måste ha varit "där", precis "där", för att förstå..sen tala om det utan att ha varit "där", är jättesvårt!! Ha en bra dag i solen, var rädd om lilla "maggen"..kram till er tre..//
Helt otroligt vilka reflektioner du gör och vad duktig du är att få det på pränt.
Undrar hur jag skulle göra om jag mötte någon i sorg.
Har jag gjort det?
När kommer jag att göra det?
Kramen på dig!
Hejja, Hejja!! Bra att du förklarade för honom!!!! Jag menar, det är inte lätt å han lärde sig garanterat en massa nya saker!?? Det får man ju hoppas i alla fall!
Kramen, Maria
Måste säga att hans uttalande var ofantligt klantigt! Ett barn dött som levande är ALDRIG ett misslyckande, det är ett MIRAKEL!!! Ingenting annat!!!! Tur att du förklarade för honom!
Hoppas du/ni haft en fin dag!
tycker det var dumt sagt av reparatören att säga sådär. jag menar han har väl kunnat tänka efter före men alla har ju olika syner att se på saker och ting. detta var hans syn på dina älskade döttrars bortgång. hoppas det gick bra trots allt med honom och att han inte sa flera dumma saker...//Amanda
jag vet faktiskt inte riktigt hur jag skulle reagera,
men det skulle bli det tredje sättet,
men helst av allt skulle jag nog vilja låtsas att jag inte hört, eftersom det är svårt att prata om personer som dött
Fast alla sätten känns jättefel
