Brev till dig utanför magen (7+2)
Det sägs ju att småbarnstiden går fort, ja, men då har inte människor upplevt en sådan superbebis som du är. För med dig så går det superfort! När vi var hos bvc-tanten i tisdags så vände du dig två gånger från mage till rygg. Om du ber mig så kan jag visa en film med det, för jag passade på att filma dig när du gjorde det.
Men som att det inte var nog. Senare samma dag vände du dig två gånger från rygg till mage också. Fråga mig inte hur det gick till för du låg på rygg i babygymmet medan jag lagade mat och så vände jag ryggen till och när jag sedan tittade på dig nästa gång så låg du ute på golvet på mage. Men när du inte lyckas vända dig på en gång som du vill så blir du jättefrustrerad och låter därefter. Då kan du få en liten putt så att du kommer runt och då blir du nöjd.
Jag sade till pappa att vi nog måste köpa en lekhage till dig redan nu, för annars vet man inte vad du kan hitta på när man vänder ryggen till för att lägga i pasta i vattnet eller vad man nu behöver göra som mamma. Ja, för att vända dig och krypa iväg kan du allt nu.
Och du skrattar mest hela dagarna också. Du är jätteintresserad av människors röster och prat och jollrade och skrattade en massa med bvc-tanten. Ditt joller låter ungefär som "aoh" och "uoh". Det är så härligt att se hur du söker kontakt med andra människor och att du ser lycklig ut. Du har även jollrat med din morfar, för han har varit här ett tag och hjälpt oss med hundgårdsbygget.
När vi var hos bvc så vägde och mätte vi dig också. Och du växer mer på bredden än på längden, men tanten sade att det kunde bero på att det var en annan tantis som mätte dig sist vi var där. Men nu var du i alla fall 59,5 centimeter lång och vägde 6130 gram.
När jag berättade för din äldsta moster om dina mått så letade hon fram journalboken för din kusin och när hon vägde drygt 6300 gram så var hon över fem månader gammal! Vi skrattade då båda två, för det är rätt roligt att se hur olika alla barn är. Hon berättade även att din kusin inte kunde lyfta huvudet innan tre månaders ålder, men det gjorde du ju redan från födseln. Så hon är vrålimponerad av dig.
Ja, du är jättesnabb i din fysiska och motoriska utveckling. Men det betyder inte att du alltid kommer att vara en snabbis. Nej, kanske är det så att ditt tal kommer ta längre tid eller så. Men det är ju det som är så häftigt, att det är så olika för alla. Och det måste få vara olika. Ingen är bättre eller sämre för att man gör något fort eller långsamt. Nej, jag hade faktiskt varit lika imponerad av dig ändå -för du är ju min fantastiska lille kille!
Nu när pappa har varit hemma den här perioden så har jag även tänkt över våra rutiner, eftersom du har blivit väldigt ledsen när pappa har kommit hem. Och jag har kommit på att vi gör en massa saker annorlunda när han är hemma och då är det ju inte konstigt att du blir ledsen och orolig.
Till exempel har jag det ofta tänt hemma, lite dämpat sådär, medan pappa gärna har det släckt. Jag har öppet till sovrummet på dagarna för att det skall vara samma temperatur där inne som i resten av huset, ja, för annars vaknar du när jag lägger dig i en kall säng. Men pappa vill gärna ha det kallt och stänger därför till dörren hela tiden. Så nu har vi haft det lite mer som när bara du och jag är hemma och då har du varit mycket gladare. Du har inte haft lika ont i magen heller. Och det är skönt.
De senaste veckorna har vi haft sängträning. Jag tycker att det är viktigt att du kan känna dig trygg när du ligger själv i sängen. Och du har ju alltid varit duktig på att sova i sängen, men nu den senaste tiden så har jag lagt dig däri även på dagarna för att du verkligen skall känna att sängen är lika med sömn.
Ibland vaknar du till lite grand, men då nynnar jag bara vaggvisan så somnar du eller så lägger jag min hand på din mage. Då brukar du ta tag i handen och så somnar du. Ja, det känns nästan som om du bara vill kolla att jag finns i närheten. Ibland räcker det att jag säger "Jag är här, ingen fara." och då somnar du också eller blir glad om du är lite ledsen när du är i babygymmet.
De två senaste veckorna så har du fått en massa prickar i ansiktet också och även om det är lite hormonprickar och värmeutslag, så tyckte jag att det såg ut som något annat också eftersom det blossade upp så plötsligt. Så nu har jag hittat vad det beror på. Du tål inte vår soffa. Om det är för att den är smutsig, för grov i tyget eller har någon slags impregnering eller liknande det vet jag inte, men om du får ligga på ett örngott så slipper du i alla fall prickarna.
Vad skall jag mer berätta för dig? Hm, jo, du har växt ur många av dina kläder nu. Nu är storlek 60 för litet, men vissa märken har ganska stora storlekar och då kan du fortfarande ha 60, så nu måste jag köpa kläder i 68 eller mer för att du skall kunna ha dem ett tag.
Och när vi duschar så sticker dina ben ut jättelångt ifrån mig. Innan kurade du ihop dig, men nu har du vant dig vid livet utanför magen lite mer och sträcker ut dina fina ben. Du sträcker än ut dig när vi byter på dig, då blir du jättelång!
Annars när du sträcker på dig, när du vaknar till lite eller så, så drar du ihop benen och böjer kroppen som en banan. Så jag kallar dig för bananmannen då. Och när du inte är glad så ser din mun ut som en liten ledsen ostbåge och då får du kramar och så pratar vi om glada ostbågar.
Jag har även ett annat smeknamn på dig, när jag rimmar på ditt smeknamn och sedan lägger till vad det nu kan vara. Det kan vara "hm hm pruttrulle" eller "hm hm köttbulle". Det går att hitta på en massa rim om man gör ditt namn till det smeknamnet med en massa busiga barnord. Men det är hemma-smeknamn, ungefär som din mormor och morfar alltid har kallat mig för Mellapella. Det har jag bara kallats hemma och aldrig i skolan eller så.
Vi har även hälsat på barnmorskan och hon blev så glad över att se dig att hon bara skrattade och blev blank i ögonen. Hon har ju klämt och känt på dig i magen och följt med både dig och mig, men också mig och dina systrar när de låg i magen. Ja, hon gav dig också ett nytt litet smeknamn. Ja, hon kallade dig för Lille Flax för att du rörde dig så mycket hela tiden.
Ja, kärt barn har ju många namn brukar man säga. Så du har med andra ord en massa smeknamn, för du är det käraste som finns!
Ps. Du verkar vilja bli ett tumbarn, för du snuttar en massa på dina händer. Och tummen är bra eftersom den alltid är med, men tummen är också dålig eftersom den alltid är med och då blir det svårare att sluta. Du har äve kunnat knäppa dina händer sedan tre veckor tillbaka.Ds
Ps2. Du har även följt med mig på magen den sista tiden. Ja, vi har fått hem bärselen och du trivs jättebra i den så vi har både handlat och hyrt film i selen och du sov som en stock.Ds
Massa pussar och kramar
Din mamma
Här är du 7 veckor och en dag utanför magen och skrattar i
ditt babygym. Du har också dina snofsigaste kläder på dig.
Är du med och tävlar om ett syskonplagg?
Läs mer om tävlingen här.
De första tankarna
Varje gång jag vaknade under de första månaderna efter flickornas död så var min första tanke: "Antonia och Gabrielle är döda, eller? Nej, säg att det inte är sant!" och så lade jag mig ned igen varpå minnena från förlossningen trängde sig på. Och jag började att gråta när jag kände hur magen var öm och tom.
När jag sedan blev gravid med flickornas lillebror forsatte sömnsvårigheterna och varje gång jag vaknade så var min första tanke: "Antonia och Gabrielle är döda, eller hur? Och herregud, även det här barnet kan ju dö! Snälla, dö inte! " och så lade jag mig ned igen varpå minnena från förlossningen trängde sig på. Och jag började att gråta medan jag höll om den växande magen.
Nu, snart två månader efter lillebrors födsel, så är jag inte rädd för att somna även om insomningen fortfarande kan vara svår. Mardrömmarna är få till antalet och jag fasar inte längre för de första tankarna som ett uppvaknande innebär. Nej, numera tänker jag: "Antonia och Gabrielle är döda, men deras lillebror överlevde tack och lov!" varpå jag reser mig upp och tar hand om honom.
Är du med och tävlar om ett syskonplagg?
Läs mer om tävlingen här.
Barn är inga skrikbaggar
Men ju äldre jag blev desto mer insåg jag att mina syskons skrik inte bara var ohämmat skrikande i syfte att irritera och störa min nattsömn. Nej, de kommunicerade med våra föräldrar genom olika nyanser i sina skrik. "Mamma, snälla, förstå att jag är hungrig nu." eller "Aj, jag har jätteont i magen, snälla ta bort det onda för mig!" eller "Pappa, kan du inte byta min blöja, det här är obekvämt" eller "Snälla, håll om mig, jag känner mig inte helt trygg i den här världen just nu."
För det är ju just så det är, skriken är barnens sätt att kommunicera med oss föräldrar, och om barnets skrik inte upphör så är det jag som förälder som inte har förstått honom eller henne. Inte mitt barn som är en irriterande skrikbagge. Och det tänker jag på varje gång jag väcks av våra döda döttrars lillebror.
Men då jag var barn reflekterade jag inte alla gånger över varför mina syskon skrek utan konstaterade endast irriterat, i likhet med Håkan, att mina föräldrar hade fått med sig en skrikbagge hem från sjukhuset.
Håkan, lillebrodern till karaktären Sune som är författad av
S. Olsson och A. Jacobsson, brukade kalla spädbarn för skrik-
baggar. Och detta gjorde även jag som barn, men ju äldre
jag blev desto mer förstod jag att det inte handade om
ohämmat skrik i syfte att irritera och störa min nattsömn.
Är du med och tävlar om ett syskonplagg?
Läs mer om tävlingen här.
Hade jag velat glömma om jag kunde?
Medan jag såg programmet så var frågan oundviklig: Om jag hade kunnat välja en selektiv minnesförlust, hade jag då önskat att få glömma bort mina döttrars födelse och död? Hade jag valt bort att minnas den svåra tiden efter deras död?"
Men svaret på de frågorna dröjde inte särskilt länge. Nej, jag hade inte velat glömma. Och när jag hade sett hela programmet så förstod jag att den medverkande kvinnan hade svarat samma sak om hon bara hade getts det valet.
Är du med och tävlar om ett syskonplagg?
Läs mer om tävlingen här.
Statistiskt sett
Ja, jag kan inte låta bli att räkna samman de olika procentsatserna, bara för att inse att det är 180% risk att jag och barnens pappa går skilda vägar. För vi har varit gifta i cirka ett och ett halvt år, vi har fått två barn som har dött och nu ett tredje barn som lever och är drygt sex veckor gammalt. Lägg dessutom till att barnens pappa arbetar utomlands enligt ett schema som kallas för skilsmässorotationen.
Ja, så när jag ser till statistiken kan jag inte låta bli att ställa frågan. Kommer även vi att ingå i de där siffrorna? För statistiskt sett borde vi ha gått åt skilda håll.
Är du med och tävlar om ett syskonplagg?
Läs mer om tävlingen här.
Grattis Frida och Jannica, vinnarna av varsin
snuttefilt från Teddykompaniet! Inom ett par
dagar så skall vinsten vara levererad till er.
Inte bara ett finger
Jag kan då inte låta bli att undra över behovet av att hävda detta medan jag tittar på det där enda fingret. För skulle vi älska lillebror mer genom att betrakta honom som vårt första barn, sedan hans äldre systrar dog efter förlossningen? Eller skulle han känna sig mer värd om han intalas att han är vårt första barn och att det aldrig funnits några barn innan honom? Nej, jag betvivlar detta. Men i personens ton så blir jag införstådd i att det är viktigt att vara först, att vara nummer ett.
Så när jag möter dessa människor som har ett behov av att försöka övertala mig till att våra döda döttrars lillbror är mitt och barnens pappas första barn, så tar jag upp mina fingrar för att demonstrera mitt svar.
"Nej, han är inte vårt första barn. Däremot är han det första barnet som vi får uppfostra, han är barnet till följd av min andra graviditet och han är vårt tredje barn, eftersom han har två äldre systrar som är döda." Och plötsligt är min hands alla fem fingrar utsträckta samt den andra handens tumme.
Nej, våra döda döttrars lillebror är inte bara ett finger. Han är alla sex.
Och det är vad jag kommer att låta honom förstå.
Många har ett behov av att försöka intala mig att lillebror
är vårt första barn och demonstrerar detta genom att höja
ett finger. Men han är inte vårt första barn varpå jag visar
sex fingrar för personen och förklarar var och ett av dessa.
Bild: Mediagraphics
Är du med och tävlar om ett syskonplagg?
Läs mer om tävlingen här.
Som en minnesfilm
Vissa saker i livet minns jag som en film som spelas upp för att plötsligt stanna till i ett ögonblick, för att skapa en stillbild, innan den sedan fortsätter. Och efter att stillbilden har tagits går filmen under en tid i slowmotion tills den har arbetat sig upp till normal hastighet igen och det resterande minnet fortsätter. En sådan minnesfilm, innehållande en stillbild, har jag från dagen då Antonia och Gabrielle namngavs och begravdes.
Jag och barnens pappa hade tidigare under dagen hämtat våra döttrar från sjukhuset. Vi hade stannat till för att inhandla dagens tidning med flickornas födelse- och dödsannons i. Och sedan hämtat diverse saker hemifrån inför ceremonien. Allt detta fortlöper i normal hasighet i mitt minne.
Sedan så parkerar vi utanför kyrkan, jag kliver ur bilen, jag knäpper upp säkerhetsbältet som jag fäst runt flickornas kista i baksätet, jag tar ut kistan och rättar till den i min famn genom att ändra grepp om den. Barnens pappa frågar om han skall bära kistan, eftersom det ser tungt ut. Men jag säger bestämt att jag vill bära in dem i kyrkan. Och jag går längs grusgången fram till kyrkans större ingång, på dess långsida, som står på glänt och sedan går jag in.
Och här infinner sig stillbilden. Jag ser rakt fram och ser en man. Han ser bekant ut men jag kan inte placera honom. Därefter möter jag barnens äldsta mosters blick. Och jag ser hur hon kommer till insikt om att mina barn faktiskt är döda där jag står mitt i kyrkans ingång med kistan i mina armar. Hennes ögon börjar tåras.
Och ungefär här börjar filmen att spelas upp i slowmotion. Jag ser ned i golvet, för även om jag helst hade velat kasta mig ned och skrika ut all min sorg och hat mot döden, så låter jag bli. Nej, jag orkar inte möta människornas blickar och inse vad jag faktiskt står inför att göra. Att begrava mina barn. Så jag går snabbt fram till altaret och sätter ned flickornas kista på de låga pallarna, utan att se på någon, och fokuserar därefter på det organisatoriska.
Är alla bordsdekorationer iordning i församlingshemmet? Fungerar stereon ordentligt? Vet flickornas äldsta moster vilka sånger som skall spelas när? Och här återgår minnet till att spelas upp i normal hastighet där det visas hur jag rusar mellan kyrkan och församlingshemmet, placerar blommor och kontrollerar att alla program delas ut ordentligt medan jag stressat tittar på klockan.
Ja, vissa saker i livet minns jag som en film som spelas upp för att plötsligt stanna till i ett ögonblick, för att skapa en stillbild, innan den sedan fortsätter. Och en sådan minnesfilm, innehållande en stillbild, har jag från dagen då Antonia och Gabrielle namngavs och begravdes.
Vissa saker i livet minns jag som en film som spelas upp för att plötsligt
stanna till i ett ögonblick, för att skapa en stillbild, innan den sedan
fortsätter. Och en sådan minnesfilm, innehållande en stillbild, har jag
från dagen då Antonia och Gabrielle namngavs och begravdes
Är du med och tävlar om ett syskonplagg?
Läs mer om tävlingen här.
Mitt viktigaste uppdrag
Länge ansåg jag att de viktigaste uppdragen var karriärsorienterade och handlade om exempelvis högavlönade arbeten. Att vara lärare var i mina ögon ett oerhört viktigt uppdrag, som jag avsåg prioritera högst. Visserligen ville jag ju ha barn, men inte hade jag planer på att bli en sådan där kvinna som bara är hemma med barnen. Nej, jag skulle minsann ut och jobba så fort det var möjligt efter förlossningen. För jag ansåg att yrket var mitt främsta uppdrag.
Och även om jag fortfarande betraktar läraryrket som ett mycket viktigt uppdrag. Och även om jag en dag vill kunna börja arbeta som just lärare. Så är det inte mitt främsta uppdrag.
Nej, mitt viktigaste uppdrag är och förblir att vara mamma till mina barn.
Döda som levande.
Mitt viktigaste uppdrag är att vara mamma
till mina barn, såväl döda som levande.
Är du med och tävlar om ett syskonplagg?
Läs mer om tävlingen här.
Gästblogg: Johanna om att vara vän till en ängel
Vänskapen och kärleken till min syster är inte den enda jag stött på under mina snart 18 år här på jorden, för som jag tidigare beskrev har jag alltid varit rik på vänskap, vilket även innebär att jag haft många andra vänner i min närhet. Jag kan bara blicka tillbaka på när jag endast var ett par år gammal, hur roligt man hade med vännerna hos dagmamman osv. Alla minns man självklart inte, ett fåtal har man kontakt med än idag och vissa önskar man att man skulle känt bättre, men så är det med allting här i livet.
Ett starkt minne som jag för alltid kommer att minnas är sommaren 2004. Jag var en lycklig 14 åring, hade inte många bekymmer och tyckte att livet var enbart roligt. Jag var ganska trotsig, tyckte att jag var stor nog att bestämma själv osv, precis sådär som alla tonåringar är.
Jag och min familj skulle åka ner på ett hjärtebarnsläger, då min äldre syster har ett medfött hjärtfel. Jag hade spenderat ett antal sommrar just på den här platsen tidigare i mitt liv, ett år var vi själva familj där, för att sedan bli ledare för lägret.
Jag minns hur vi tog emot alla lyckliga familjer och deras tappra kämpar. Speciellt kommer jag ihåg en familj, en familj jag alltid kommer hålla varmt om hjärtat. Jag minns inte vilken dag det var, jag minns bara vilket år det var och hur lycklig jag var. Där var jag, nästintill det enda friska barnet bland massor av kämpar. Jag kom redan första dagen väldigt nära en flicka i min ålder, som självklart också hade hjärtfel. Hon var bara ett år yngre än mig och vi vart så himla bra vänner, just den stunden blev jag ännu rikare, ännu rikare på vänskap och kärlek.
Vi spenderade en vecka tillsammans nere på västkusten, vi gjorde allt ihop och jag gjorde ingenting mindre med henne än mina vänner hemma. Vår vänskap var så uppenbar, det kändes som att vi känt varandra i flera år, hon vart helt plötsligt den personen som kände mig bäst, på bara en vecka. Lägret tog slut och vi skulle åka till skilda städer, jag hem till mig och hon till sig. Det var ett långt farväl den stunden, vi kramades, grät, skrattade och betedde oss precis som riktiga vänner gör. Vi lovade att hålla kontakten och besöka varandra, vilket även fortsatte på den vägen. Vi pratade nästan varje dag, var det inte över datan eller via sms så var det i telefonen. Jag var så himla lycklig, och så lyckligt lottad som funnit denna tjej.
Jag minns hur vintern kom och 2004 passerade. Det nya året började och kontakten fortsatte som vanligt. Jag skulle besöka henne på sportlovet, träffa hennes andra vänner och spendera en vecka med hennes familj. Tyvärr kom jag aldrig iväg, det fanns en del anledningar som satte stopp, vilket självklart gjorde mig jätteledsen, men samtidigt hade vi ju en hel framtid tillsammans. Livet föll ju inte samman för att jag inte kom iväg just den veckan, jag skulle ju vara med henne hela sommarlovet, vi skulle ju ha så himla mycket roligt tillsammans.
Under årets gång blev min älskade vän sämre, hon skrevs upp på listan för hjärttransplantation och jag minns hur rädd jag som vän blev. Jag minns att hon lugnade mig med att säga "det går bra, jag lovar att inte lämna dig". Tiden rullade på och hon var inte inne lika ofta på datorn, vi pratades heller inte vid på telefonen lika ofta, vilket jag hade överseende med då jag så innerligt visste att hon var trött och behövde tid för att återhämta sig.
Den 19 maj 2005 blev ingen annan dag lik i mitt liv. Ett telefonsamtal förändrade hela mig, från att vara den lyckligt lottade tonåringen full av kärlek och vänskap blev jag helt plötsligt någon annan. Jag hade förlorat min vän, min älskade fina vän som jag delat så mycket roligt med. Jag kunde inte längre behålla titeln som jordvän åt henne, utan fick nu skapa en ny som änglavän.
Jag minns hur ledsen jag var, hur dåligt jag mådde och hur mycket jag bara önskade att få vara där hon var. Den maktlöshet jag då kände går inte att beskriva med ord, jag var så fruktansvärt ledsen och svag. Jag minns att jag hade svårt att se vad mina andra vänner fanns där för, det kändes ju som att jag ändå var ensam i hela världen, för hon fanns inte längre här på samma sätt som tidigare. Hon fanns inte längre ett telefonsamtal bort, jag kunde inte längre höra hennes röst, men framför allt så kunde jag inte längre se henne, för hon hade flyttat till änglarnas stad.
De första två åren fanns jag knappt. Varje dag försökte jag bearbeta sorgen, en sorg som jag egentligen inte ens visste hur jag skulle våga ta mig över och förbi. Jag ville ju inte gå vidare, jag ville leva just där och då, när hon fortfarande fanns hos mig. Trots detta var jag tvungen att bearbeta den traumatiska händelse som satt djupa spår inombords.
Jag minns att jag inte vågade besöka hennes gravsten på väldigt länge. Jag visste inte hur jag skulle reagera, och skulle jag verkligen orka med att vara där? Efter en tids självarbete vågade jag besöka henne, och det var så otroligt vackert, det var precis som att hon landat på ett annat ställe, hon var ju där hos oss alla och hon hade även tid för att ta emot oss.
Jag vågade helt plötsligt inse min roll som vän till en ängel, för jag förstod att hon fanns och finns här ovan mig på sitt speciella sätt, vilket jag är så otroligt tacksam för. Vad jag än gör, så är jag alltid en för lite här på jorden, men min vän i himlen är med mig från ovan.
Idag kan jag se på våran tid med glädje, jag kan även glädjas åt den enormt fina vänskap vi delar, hon från ovan och jag här nere. Jag kämpar för det vi egentligen skulle uppleva tillsammans, jag kämpar för mina andra vänner, för min familj och för hennes. Livet kan fortsätta, trots att du förlorat den du älskar som högst på jorden. Men det krävs jobb, det krävs att våga låta sig själv sörja, det finns inget fel i att göra det. Det kan än idag trilla tårar, men inte för att jag är ledsen, mer för att hon inte finns här nere så jag kan krama om henne. Mer för att den konkreta kärleken oss emellan inte längre finns. Men för vad som än händer i livet så förblir jag en stolt vän till en av himlens vackraste änglar, och den abstrakta kärlek och vänskap som står oss emellan betyder mer än någonting annat.
Vår vänskap är ett bevis på att allt inte tar slut efter döden, för det som fanns, det finns fortfarande, och jag är ännu en gång evigt tacksam att fått spenderat tid med denna vackra individ. Fortsätt vila i frid, min enda änglavän!
/ Johanna
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Är du med och tävlar om ett syskonplagg?
Läs mer om tävlingen här.
Frågor och svar: del 10
Fråga: Varför har du skrivit ut namnet på dina döttrar men inte på din son? Du pratar om hans integritet men har inte även de döda rätt till det? Och dessutom lägger du ju ut bilder på honom och det är väl inte att skydda hans integritet, eller?
När jag började blogga så var det befriande att få skriva flickornas namn och jag insåg också att det är viktigt att ge alla dessa döda barn namn. Genom att Antonia och Gabrielles namn skrivs ut så blir det mer personligt, de är inte endast en siffra bland statistiken över barn som dör, vilket gör att det blir lättare att tala om att detta händer ute i samhället.
Men då jag började blogga så kunde jag inte tänka mig att bloggen skulle växa sig så här stor och då blir det också mer offentligt och bidrar till att man får ta hänsyn till detta, till exempel genom att inte skriva ut lillebrors namn som faktiskt är ett ovanligt namn. Detta är ett beslut till följd av att samtliga levande personer, förutom jag själv, faktiskt rubriceras utifrån sina roller till flickorna och inte genom sina personnamn.
Men valet att publicera bilder på lillebror grundar sig på att jag har svårt att tro att han kommer att kännas igen ute bland folk som exempelvis femtonåring utifrån bilderna på honom som spädbarn och det faktum att många av våra anhöriga läser bloggen och kan glädjas åt bilderna.
Det går att läsa mer om detta här.
Fråga: Vad är det för slags tröja som lillebror har på sig med grodan på? Jag skulle hemskt gärna vilja köpa en likadan.
Det som ser ut som en tröja är en body ifrån Lipfish om finns hos en mängd olika återförsäljare. De har en massa olika plagg med djur på där olika delar av dem är lösa och går att snutta på eller leka med.
Det går att läsa mer om detta här.
Fråga: Jag bara undrar hur länge ni ska referera er son, ett eget liv med personlighet, som just er son och inte som "era döda döttrars lillebror"? För visst hade ni inte kallat honom för "mina döttrars lillebror" om G & A hade överlevt graviditeten?
Nej, han hade inte kallats för våra döda döttrars lillebror i bloggen om flickorna hade överlevt, därför att om de hade överlevt så hade jag antagligen inte börjat att blogga och inte heller utvecklat ett bloggspråk. Jag hade inte heller behövt förtydliga att han är en egen person och ingen ersättning för sina döda systrar om de överlevt. Så, så länge bloggen finns kommer han att fortsätta rubriceras som lillebror.
Det går att läsa mer om detta här.
Fråga: Jag läste ditt inlägg om att barn alltid måste få välja själva vad de vill, om någon ska röra dem och allt annat. Jag tycker det här är väldigt vettigt och håller med, men undrar litegrann varför ni väljer att döpa lillebror isåfall? Ett dop i svenska kyrkan betyder ju inte att man måste vara medlem resten av sitt liv, men samtidigt går det inte att "odöpa" sig.
Du har helt rätt i ditt resonemang och jag förstår det fullt ut. Men för oss handlar det om traditionen att alla samlas för lillebrors skull och att han får sitt namn, mer än den faktiska religiösa innebörden. Personligen hade jag kunnat ha en namngivningsceremoni istället för dop, så det är just möjligheten att träda ur kyrkan som får väga tungt utifrån det här resonemanget.
Är du med och tävlar om ett syskonplagg?
Läs mer om tävlingen här.
Att ha ett framtidsperspektiv
När våra döttrar, Antonia och Gabrielle, föddes och dog så försvann mitt framtidsperspektiv. Jag stannade upp och befann mig plötsligt i nuet, då tankarna om en framtid i många fall kändes långt borta och irrelevanta. Och detta präglade hela graviditeten med våra döda döttrars lillebror. Men sedan förlossningen gick väl så öppnade sig helt nya möjligheter, möjligheter till tankar om framtiden.
Så, när jag för en tid sedan besökte jag en butik som säljer barnkläder till outletpriser, och såg jag på de plagg som jag hade plockat till mig så slog det mig. Samtliga klädesplagg var alldeles för stora för lillebror. Nej, det fanns inte ens en liten chans att han skulle kunna ha på sig de kläderna i dagsläget.
Och då insåg jag att jag hade tankar om framtiden.
En framtid där han lever och växer och behöver större kläder.
Samtliga plagg som jag inhandlade är för stora för lillebror,
för jag handlade för en framtid där han lever och växer.
Är du med och tävlar om ett syskonplagg?
Läs mer om tävlingen här.
| PUBLICERAT: 2009-11-14 @ 22:21:46 | KATEGORI: Förberedelser och praktika för jordbarn | Reflektioner [16]|
Syskon och inte ersättning
För den lilla människan som växte i min mage var ingen ersättning, utan en helt annan person. En egen individ. Oberoende av i fall hans systrar innan levde eller ej.
Ja, han var helt enkelt en lillebror.
Och ingen ersättning för sina döda systrar.
Tack Barnlycka för denna fantastiska body!
Vill du vinna en body/tröja med texten lillebror, storebror,
lillasyster eller storasyster? Var då med och tävla genom att
registrera dig för Barnlycka.se´s nyhetsbrev och skriv en
motivering i reflektionsfältet nedan om varför du bör vinna
detta plagg. Tävlingen pågår till den 27 november.
| PUBLICERAT: 2009-11-14 @ 00:14:20 | KATEGORI: Förberedelser och praktika för jordbarn | Reflektioner [17]|
Den där Älgen
Kvinnan berättade om en tanke som hon höll fast vid under graviditeten för att stilla oron och som handlade om en älg. För henne så var Älgen synonym med risken för att få barn igen som dör. Ja, hon menade på att risken att faktiskt krocka med en älg är liten och att krocka med en älg två gånger är nästan obefintlig.
Under graviditeten med mina döda döttrars lillebror så tänkte jag ofta på Älgen. Och även om jag rent rationellt förstod att risken att krocka med en älg beror på en mängd olika faktorer, så försökte även jag hålla fast vid den tanken.
Och sedan dess har berättelsen om Älgen följt med mig.
Brev till dig utanför magen (6 veckor)
Jag hoppas verkligen att du mår bättre nu, ja, vi har haft sjukstuga här i några dagar. Jag har haft en förkylning under två veckor som inte velat bryta ut helt och som knockade oss båda ordentligt för några dagar sedan. Du sov, sov och sov och när du var vaken så hostade du eller nös och var jättesnuvig. Du är annars en väldigt vaken bebis som ofta är vaken hela dagar eller nätter beroende på, men nu har du bara sovit tillsammans med mig fram tills igår ungefär.
Många har sagt att jag skall ta alvedon och sådär men det brukar bara dra ut på sjukdomen och jag vill att min kropp skall ta hand om sjukan själv så att du får det i ditt immunförsvar genom mjölken. Och så länge jag inte har hög feber så jag inte kan ta hand om dig så låter jag gärna bli mediciner.
Så, därför var vi inte hos vår bvc-tant igår. Nej, jag ringde för att höra om hon tyckte att vi skulle komma in eller vara hemma, för vi vill ju inte smitta andra så klart, och hon sade att vi skulle vara hemma så då var vi det. Men lite tråkigt var det ju, för jag tycker att det är så spännande att se hur du växer. Men men, vi fick en tid i nästa vecka istället.
Men innan vi blev så sjuka som vi varit nu så hittade vi i alla fall på en massa bus. Ja, vi var till exempel i den Stora Staden och träffade din bästaste tant -oj, vad jag har saknat henne! Ja, sist vi träffades nådde hon inte runt mig för då bodde du i magen, skrattade hon när vi kramades och hon tyckte att du var jättesöt!
Vi handlade lite olika saker till den maskeraden som hon skall på i helgen och så var jag jättefumlig hela tiden. Jag tappade varor och drickor och tabletter och allting hela tiden, men vi bara skrattade. Människor trodde nog inte att vi var riktigt kloka.
Så satt vi och pratade om livet på vår favoritrestaurang också. Jag har många tankar om livet och framtiden just nu. Ja, jag vill att du skall ha det så bra som möjligt och därför vänder och vrider jag på olika möjligheter. Vi får se vad som händer, just nu känns allt lite hopplöst, men när du är stor och läser det här så vet vi båda två vad för beslut jag gjorde.
Jo, vet du vad som hände mer! Vi kom på vad det är du vill säga när du gör ditt muntrick. Du säger ju ditt namn! Jag och din tant stod och skrattade när du gjorde världens minsta mun till henne och så försökte vi med en del namn på O, men så kom vi på att det inte alls var O-namn som du sade. Så du vet minsann vad du heter eller ja, det var ju du som talade om det för mig och pappa från början.
Den här veckan så har vi provat din badbalja igen också och denna gången gillade du att bada. Första gången du badade i den så var du ju bara en dag gammal eller kanske två och var jättetorr över hela kroppen. Men nu har vi ju tränat i duschen och du är len som en liten... lenis, så nu är du en riktig fisk i badet.
Men man skulle nog kunna säga att du är en riktig fisk på land också. För oj, vad du tar dig fram lätt! För cirka en vecka sedan vaknade jag av att det dunkade och just den här natten så hade jag inte min arm ovanför ditt huvud och runt din kropp, när du och jag sov i min och pappas säng som jag brukar. Så vad hände? Jo, du vände dig från sidan och kröp upp till sänggaveln! Och du ville ju krypa vidare men sänggaveln var i vägen så det var ditt huvud som dunkade mot sänggaveln!
Något liknande hände härom dagen då du låg i soffan. För vips så hade du krypit iväg i soffan och hamnade med huvudet ned i skarven mellan soffryggen och sittdynorna -vilken tur att jag såg dig för annars hade du kunnat kvävas. Särskilt som du redan var täppt i näsan, ja, lägg till en soffa ovanpå det så kunde du ha fått flytta till Himlen med dina storasystrar. Samma sak hände när du viftade med armarna så att en av dina filtar sögs in i din mun när du satt i babysittern och jag lagade mat. Usch, då blev jag faktiskt lite rädd för det kan gå så fort.
Men förutom de två gångerna så känner jag mig rätt lugn. Nu när jag lägger dig i din säng när du vilar på dagarna och sådär så är det inte alltid jag känner ett behov av att sätta på ditt andningslarm längre. Det är skönt att ha om jag till exempel går upp på övervåningen eller somnar själv, men jag känner inte att jag behöver det om jag sitter bredvid med datorn till exempel. Och det är jätteskönt! Samma sak i bilen nu när vi åker lite längre sträckor, så känner jag inte att jag måste kolla din andning hela tiden. Nej, för du allt du gör visar mig hur stark du är.
Annars så har vi börjat få lite rutiner här hemma du och jag. Efter duschen så sätter jag dig i babysittern framför brasan, du äter i soffan och jag sover oftast när du sover, beroende på vad som skall hända under dagen. Men när pappa kommer hem sedan så ändras allt igen.
Det är väl det enda som är svårt kan jag tycka, att det är som två olika liv när han är borta och hemma. Och den skillnaden känner du också, sist när han kom hem så blev du jätteorolig för att rutinerna plötsligt ändrades, så denna gången skall jag försöka att göra en lite smidigare övergång så det inte blir så konstigt för dig. Men annars trivs jag jättebra med att vara hemma med dig och hitta på lite bus då det behövs.
Busen kan vara en utflykt eller att vi bara ligger hemma i soffan och skrattar. Ja, du jollrar och skrattar mer och mer. Du har liksom långa skrattstunder. Innan har det varit svårt att ta kort på dig när du skrattar för när jag tar fram kameran så blir du så fascinerad av den att du bara tittar jättefokuserat på den, men igår lyckades jag få flera skratt på bild faktiskt.
Och förutom när vi har varit sjukisar så har du faktiskt väckt mig med att du ligger och skrattar på morgonen. Och då spelar det ingen roll om jag är trött eller inte, för då börjar jag också skratta och så är vi vakna och jätteglada båda två. Det är en himlans bra väckning måste jag säga.
Jag älskar dig mest i världen!
Ps. "Vår" präst har tackat ja till att döpa dig, nu skall vi bara hitta en bra tid som han kan och som kyrkan är ledig. Bra va? Han skrev att han jättegärna ville döpa dig och det är inte alla som kommer få en präst som har tänkt så mycket på dig som han har. Han är jätteglad att du är hos oss. Ds
Ps2. Du har även börjat att greppa saker och ting mer och mer. Härom dagen höll du så hårt i en handduk att du bar med den när jag skulle byta på dig.Ds
Massa pussar och kramar
Din mamma
Här är du fem veckor och sex dagar utanför magen
och skrattar massor när vi busar i soffan du och jag.
Gästblogg: Anki och hennes historia
Han tog sitt liv hemma i garaget.. Han hängde sig. Just den bilden har jag i huvudet hela tiden. Önskar så att han gjort det där någon annan än familjen hittat honom. I alla fall så kan man säga att samma sekund som vi hittade honom såg jag aldrig mer ett leende från min mamma. Hon såg tom ut ingen gnista i ögonen nånsin mer.. nä inget, inget blev som det en gång varit.
Precis efter min 16 års dag dog min mamma, då hade hennes kropp inte mer ork, hon ville inget hellre än att återförenas med sin son. Hon dog av sorg, hennes inre organ slutade fungera så ja, vill man inte leva och kämpa så kan faktiskt gå bort i sorg. Vilket hon gjorde.
16 år och allt var kaos, pappa tog till flaskan och jag blev en jäkla tonåring som gjorde allt man inte vill att ens barn ska göra. Äldre killar, fester med tillgång till mycket sprit och narkotika. Så här fortsatte det tills jag var 19 år, då träffade jag världens goaste kille som hjälpte mig ur detta.
Han har en ovärderlig plats i mitt hjärta. Han blev också pappa till min först födde son då var jag 21 år. Tyvärr så växte jag och pappan ifrån varandra, men har idag världens bästa möjliga relation.
Träffade efter några år en ny kille som blev min man och är fortfarande, han har alltid varit underbar mot min första son och behandlar honom precis som sina egna men hade han inte gjort det så hade han heller inte varit min man. Har nu 2 söner till. När vi fick det mellersta barnet så var allt bara helt perfekt (trodde vi iaf) tills han var 5 dagar gammal, det var första gången som han skrek och svimmade. Förstod att något var fel tog min son i bilen då jag inte hade tålamod att vänta på ambulans och körde in till barnakuten.
Ingen fara, sa dom efter en stunds kontrollerande av min son. Det är bara klaffen som ska stängas mellan luftrör och mat stupe som inte är färdigutvecklad, så det är bara bra att han svimmar för då slappnar musklerna av och då får han åter luft. Så med det beskedet åkte vi hem igen efter 2 veckor på sjukhuset.
När vi varit hemma ca 2 veckor sa jag till min man att det är något som inte stämmer, det måste vara något mer. Från att min till son på knappt 1 månad svimmat 1-2 gånger om dagen helt plötsligt svimmade flera gånger / timme. Åter igen så blev det akuten, vi blev direkt skickade till en specialist som var helt underbar. För andra gången körde dom ner en kamera genom lillemans lilla, lilla näsa för att titta ner i halsen (nu av en speciallist) då upptäckte han vad dom andra hade missat en tumör som tryckte på klaffen som jag tidigare skev om. Den var färdigutvecklad så det var inte den som var problemet utan tumören.
Vilken chock... Nu ville dom helst att sonen skulle bli 1år innan han opererades just för narkosens skull och annat som dom små inte bör utsättas för om det går att vänta. Jaha, då var vi inskrivna igen, vilket jag tyckte var ganska skönt att känna att personal fanns hela tiden runt om kring mig och den lille. Vi fick då lära oss hantera andningen på honom och vad vi skulle göra då han svimmade, 1 månad senare åkte vi hem och skulle då fixa detta själv. Vi kände oss ganska lugna med detta efter som vi skulle åka på regelbundna kontroller.
Precis när lilleman skulle bli 4 månader kände jag i hela kroppen att något hade blivit sämre, ringde akuten och då fick jag känslan av att dom tyckte jag överreagerade så jag skulle avvakta. Satte mig åter i bilen med lilleman och åkte direkt till hans läkare. Sköterskan där försökte stoppa mig för man kunde absolut inte träffa doktorn om man inte hade en tid. Jag bara gick förbi henne och in till doktorn med en känsla av att det kanske var försent. Vid detta laget var jag i upplösningstillstånd. Underbar som läkaren var så tog han genast den lille för en undersökning. 30 minuter senare låg han på oprationsbordet.
Hade inte jag stått på mig så hade vi inte haft lilleman hos oss idag. Tumören hade växt så otroligt fort så den höll på att kväva honom. Operationen gick över alla förväntningar bra och idag, 6 år senare, är han världens friskaste och härligaste lille kille.
LÄKARENS ORD - En mors instinkt är icke att förakta. Så rätt så rätt.
Har som sagt 3 underbara pojkar som är mitt liv.
Kramar Anki
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Presenter till ens barn
Mor -och farföräldrar skall vara de där lite busiga tanterna och farbröderna som blinkar lite hemlighetsfullt en vanlig tisdag och sedan låter barnbarnet få följa med till det hemliga skåpet där godiset förvaras.
De skall vara de där som ritar skattkartor tillsammans med barnbarnet och sedan låter dess föräldrar leta högt och lågt efter vad som kan tänkas vara den gömda skatten, medan de fnissar tätt tillsammans.
De skall vara de där som tröstar när barnbarnet tycker att mamma och pappa är dumma och som berättar spännande sagor med en sensmoral som förklarar varför mamma och pappa gör som de gör.
Eller de där som lär barnbarnet att baka småkakor och förklarar att den gröna karamellfärgen egentligen är spöksnor så att barnbarnet skrattar åt den busiga ingrediensen medan kakorna gräddas i ugnen.
Ja, jag önskar våra döda döttrar och deras lillebror precis den present som jag själv fick av mina föräldrar en gång.
För mor -och farföräldrar skall inte vara de grovt alkoholiserade tanterna och farbröderna som skriker åt barnbarnet att han eller hon gör fel. De skall inte säga till barnbarnet "säg inte detta till mamma och pappa" och sedan berätta en hemsk och skrämmande lögn om barnets föräldrar. Inte heller skall de slå barnbarnet och få det att känna sig oälskad.
Nej, som förälder finns det vissa presenter som man önskar få ge till sina barn. Och det är goda mor -och farföräldrar liksom andra släktingar. Även om de kan vara svåra att slå in i ett vackert omslagspapper.
Våra barns mormor är något av det finaste som våra barn, döda
som levande, kan få och därför var det också självklart att hon
skulle få en lite extraspeciell present då hon för en tid sedan fyllde
år. Tack, mamma, för att du är allt det som jag önskar mina barn!
Inget spel
Det tog lång tid innan jag förstod att jag själv var med och bidrog till detta. Att jag själv faktiskt spelade med för att hålla dessa personer nöjda genom att anpassa mig till dem. Och att jag dessutom belönade dem genom att låta dem vinna, vilket var ytterligare ett sätt att göra dem nöjda.
Ja, det tog två döda barn och nu ett levande för att jag skulle inse detta. Men sedan jag har granskat mig själv kritiskt så sätter jag nu ned foten.
Och jag vägrar att låta dem använda mina döda döttars lillebror och resten av vår familj som spelpjäs.
Jag vägrar att låta lillebror bli en spelpjäs i det
spel som vissa människor väljer att spela.
Inte vad jag hade förväntat mig
Och när jag kom fram så fick jag i vanlig ordning visa upp min legitimation, aviseringsnumret för leveransen och därefter skriva på utlämningskvittot innan paketet äntligen kunde tas med hem.
Men väl hemma så upptäckte jag att paketet inte alls innehöll vad jag hade förväntat mig. Nej, och jag hade inte ens reflekterat över paketets storlek förrän jag packade upp klädesplagg efter klädesplagg. För i paketet låg det, förutom de plagg som jag hade beställt, en mängd andra plagg.
Tack snälla Lundmyr för de fina plaggen till mig och lillebror! Och tack till alla er som utnyttjade rabattkoden hos Lundmyr som gjorde att jag fick dessa fina plagg i gåva.
Nej, detta var verkligen inte något som jag hade kunnat förvänta mig då jag härom dagen fick ett sms och satte mig i bilen för att hämta ut en leverans på det lokala postutlämningsstället.
Förutom min egen beställning så fick jag ett loungeset till både
mig och lillebror, en amningströja med matchande byxor till mig,
Lundmyrs amningsarmband samt ett par preppybyxor till lillebror.
Tack snälla alla ni som använde rabattkoden och tack snälla Lundmyr!
| PUBLICERAT: 2009-11-09 @ 19:47:06 | KATEGORI: Förberedelser och praktika för jordbarn | Reflektioner [10]|
Frågor och svar: del 9
Fråga: Hur valde ni Antonia och Gabrielles namn?
Antonias namn har anknytning till en släkting på min sida och var ett namn som jag och barnens pappa sett i almanackan endast två dagar innan de föddes och dog. Och Gabrielle har varit ett namn som jag burit med mig sedan barnens nästyngsta moster föddes, men har dessutom en anknytning till änglar genom ängeln Gabriel som förekommer inom flera religioner samt barnens pappa på så sätt.
Men deras namn bestämdes, i likhet med deras lillebrors namn, efter födseln då både jag och barnens pappa tänker oss att vi ser vad barnet skall få för namn. Så vi hade ett antal olika namn som vi hade diskuterat och tyckte om, men när jag såg dem var det självklart.
Läs mer om detta här.
Fråga: Ska ni ha de där korsen hos flickorna eller kommer de att få en sten?
De skall få en sten.
Läs mer om detta här.
Fråga: Det känns som att du tycker det är något fult och på samma sätt som du tycker att människor är rädda för att prata om döden upplever jag att du är rädd för att prata om ditt missfall. Du väljer att kalla det för födelse och död, av vilken anledning? Varför skriver du inte, den dagen jag fick missfall, istället för att skriva dagen då flickorna föddes och dog. Är det för att ett missfall i dina ögon inte är lika "stort"? För att man inte brukar kalla kvinnor som fått missfall för mammor om dom inte tidigare har barn?
Till en början så måste jag säga att "frågorna" innehåller en mängd antaganden som inte alls har någon verklighetsförankring hos mig. Missfall är varken farligt att tala om eller något "fult", utan dessa reflektioner handlar enbart om din tolkning. Innan lillebror blev till misstänktes det att jag fick ett mycket tidigt missfall, vilket jag faktiskt skrev om. Så nog har jag skrivit om mitt missfall.
Men när det kommer till mitt val att skriva "när flickorna föddes och dog" så har jag valt denna formuleringen just för att de föddes och sedan dog, vilket det också står i förlossningsjournalerna. Det har alltså inte med rollbildning att göra eller något annat.
Det går att läsa mer om detta här och här.
Fråga: Jag sag det lilla hjartat som lillebror har vid vagnen. Nar jag var liten hade min mamma hangt upp ett sadant hjarta vid min vagn dar det stod: "ror mig inte" pa (da det ar sa manga manniskor som tror att det ar helt OK att kladda pa ens barn). Jag vill verkligen ha ett sdant hjarta (aven om ingen har forstar vad som star pa det da jag bor i Australien) men hittade inget sant nar jag var i sverige. Ar det ett sant hjarta du har i vagnen och i sa fall var hittade du det?
Ja, det är precis ett sådant hjärta! Det hjärtat som sitter på hans vagn satt en gång i tiden på min vagn, så tyvärr kan jag inte råda dig till var du kan köpa ett sådant. Mitt tips blir istället att göra ett eget antingen i tyg eller i trä, då det finns färdiga träformer i diverse hobbybutiker.
Fråga: Jag är något av en barnvagnslover, så jag undrar vad ni har för barnvagn.
Vi har en Brio Duo Kombi, tror jag att den heter, med lättviktschassi och offroaddäck.
Det går att läsa mer om detta här och här.
Är du med och tävlar om en av två Diinglisar-snuttefiltar?
Läs mer om tävlingen här.
Bemötandet av papporna
Jag minns hur jag efter våra döttrars födelse och död blev väldigt arg. Det som gjorde mig arg var att såväl vården som människor omkring inte tycktes se flickornas pappa och hans sorg. Nej, det som alla fokuserade på var mig, barnens mamma. Men få frågade hur min man mådde.
Då vi gick i samtal hos en kvinna på ett av den Stora Stadens sjukhus så lyfte jag detta varpå hon nickade instämmande till mina iakttagelser och sedan förklarade att jag inte kunde föra ett krig åt flickornas pappa. Och han höll med varpå jag tvingades att lägga min ilska åt sidan. Nej, jag kan inte föra pappornas talan.
Men därför är jag uppriktigt glad över att det finns pappor som har valt att tala. För det innebär att en annan pappa i framtiden kanske kan få ett annat bemötande, av såväl vården som människor omkring, i sin sorg efter sina döda barn. Och kanske vågar fler då fråga hur de mår.
Så idag, på farsdag, uppmanar jag er alla att just fråga hur papporna mår och lyssna till svaret.
Tack Mios pappa, för att du vågade tala om det som så
få pappor tillåts tala om. Våra döda barn.
För att lyssna på hela intervjun klicka nedan:
Dokumentärredaktionen: Pappastrategier
Är du med och tävlar om en av två Diinglisar-snuttefiltar?
Läs mer om tävlingen här.
Bakom kulisserna
Om bloggen är scenen där endast utvalda slutakter presenteras, så är det bakom kulisserna som själva handlingen utspelar sig, det så kallade livet. Och ibland önskar jag att jag kunde glänta på ridån när den har gått ned för att på så sätt erbjuda en bättre förståelse för det som utspelar sig på scenen.
Men istället fortsätter pjäsen bakom kulisserna och jag kan bara säga att jag förstår att det blir en svårighet, för er som publik, att endast bevittna utvalda omarbetade slutakter. Att jag förstår att jag kan betraktas som exempelvis överbeskyddande där jag står på scenen med mina döda döttrars lillebror i famnen utrustad med sköld de första månaderna av hans liv. Ja, jag förstår detta och hade med största säkerhet skrivit likartade recensioner om vissa slutakter om jag inte hade fått uppleva vad som sker bakom kulisserna.
För vad jag egentligen önskar är att få ta bort kulisserna, rikta en strålkastare mot det som är grunden till handlingen och ta upp det på scenen för att förhoppningsvis låta slutakten vara just slutakt på en pjäs som inte skulle accepteras av någon. Men tyvärr är inte detta möjligt.
Så bloggen får tyvärr fortsätta att vara en scen där endast utvalda slutakter presenteras, medan det bakom kulisserna utspelar sig en handling kallad livet.
Är du med och tävlar om en av två Diinglisar-snuttefiltar?
Läs mer om tävlingen här.
Barnvagnar och jackor
"Din mamma köpte en brun vagn till dig och när hon kom hem med den så frågade jag henne varför hon hade köpt just en brun vagn, eftersom brunt var så fult. Och då sade hon bara. "Jag vet! Det är jättefult, men jag hade en brun jacka på mig när jag var i affären."
Jag kunde då inte låta bli att börja skratta åt denna lilla anekdot, medan jag tog fram den jacka som jag hade haft på mig då jag var i barnvagnsaffären och valde ut lillebrors vagn.
För omedvetet hade jag själv valt en barnvagn som hade samma färg som min ytterjacka.
Även min jacka har samma färg som
barnvagnen till våra döda döttrars lillebror.
Är du med och tävlar om en av två Diinglisar-snuttefiltar?
Läs mer om tävlingen här.
| PUBLICERAT: 2009-11-06 @ 21:47:50 | KATEGORI: Förberedelser och praktika för jordbarn | Reflektioner [10]|
Den gyllene regeln
Den gyllene regeln har följt med mig genom livet och särskilt sedan våra döda döttrars lillebror föddes så har jag börjat att fundera mycket kring den där meningen på pappret. För vad menar vi egentligen då vi talar om regeln? När vi menar att vi skall vara mot andra som vi vill att de skall vara mot oss, menar vi då verkligen detta? Eller är regeln beroende av människans ålder?
När ett litet barn har bajsat så tycks det vara legitimt att kommentera detta i negativa ordalag, men hade personen själv uppskattat att bli kommenterad på detta sätt om den var beroende av en annan människa när det gäller den personliga hygienen?
När ett litet barn finns i sällskapet så finns det människor som vill hålla detta barn, men hade dessa personer uppskattat om de utan möjlighet att uttrycka sin åsikt lagts i främmande människors armar?
När ett litet barn har fötts så vill många känna den unika bebisdoften, men hade dessa personer uppskattat om någon främling luktat på dem?
Eller när blöjan skall bytas på ett barn så erbjuder sig människor i all välmening att utföra blöjbytet åt föräldrarna, men hade dessa personer velat att såväl släkt som vänner skulle få se dem nakna vid ett blöjbyte på dem själva?
I samtliga fall så svarar i alla fall jag nej på frågorna. Och om jag inte kan tänka mig att befinna mig i dessa situationer själv så kommer jag inte heller utsätta våra döda döttrars lillebror för detta.
För när jag började skolan som sjuåring så fick jag lära mig Den gyllene regeln. "Så som du vill att andra skall vara mot dig skall du vara mot dem".
Och den regeln lever jag efter.
Är du med och tävlar om en av två Diinglisar-snuttefiltar?
Läs mer om tävlingen här.
Gästblogg: Sophia om sina fina småsystrar
I december 2006, när jag var tolv år gammal så berättade min mamma att jag skulle bli storasyster! Jag blev jätteglad, för småsyskon var något jag hade önskat mig länge.
Som den naiva tolvåring jag var trodde jag i princip att barnet växte i mammas mage, att mamma skulle bli tjock, att hon inte fick dricka öl och att i juli skulle jag få ett syskon! Det slog mig aldrig att något kunde gå fel och jag tror inte att mamma eller pappa trodde det heller.
När mammas mage växte mer än vad som var vanligt vid en graviditet så fick hon åka in och kolla magen i en slags dator, ultraljud. Det visade sig att det var TVÅ små bebisar i mammas mage, två flickor. Alla blev så glada för våran skull och jag var superglad.
Men det som inte fick hända hände. När mamma var gravid i den 24 veckan, i mitten av mars, så började hennes mage krampa. Ordentligt. Hon ringde en läkare, men han sa att det nog inte var någon fara. Men nästa morgon så hade kroppen påbörjat den smärtsamma processen att stöta ut mina små tvillingsystrars kroppar ur mammas livmoder.
Jag minns hur mamma snyftande stod i sovrummet och höll sig om magen, hon grät. Det rann blod nerför hennes ben och jag såg paniken, skräcken i hennes ansikte. Pappa var hos en vän i Stockholm. "Sophia, ring ambulansen!" skrek hon.
Jag började gråta, men skyndade mig att ringa ambulans, vi hade fått lära oss i skolan hur man ringer nödsamtal. Men när kvinnan på SOS alarm frågade vad det var som hade hänt med min mamma grät jag och berättade det jag visste, att mamma var gravid och att hon hade ont och att hon hade nästan halva graviditeten kvar och att det rann blod nerför hennes ben.
Ambulansen kom och mamma åkte iväg. Pappa var underättad för länge sen, han var på väg, han skulle vara framme om en timme. Mormor kom över och var hos mig. Jag trodde att allt skulle bli bra, det fanns liksom inte på radarn att mina systrar skulle dö.
Det gick någon timme, kanske flera. Sen ringde telefonen, jag störtade upp och svarade. Jag hörde pappas snyftande, men på något sätt aningen stolta röst. "Phi?" sa han."Phi, du har blivit storasyster! Världens vackratse flickor har fötts! Du måste komma på en gång, för du måste hinna se dem!"
Jag fick ont i magen, för bara några dagar tidigare hade jag och mamma läst i hennes "Att bli föräldrar"-bok, att i vecka 24 är inte en bebis riktigt kapabel till att överleva utanför mammans skyddande magväggar. Jag visste att mina småsystar inte mådde så bra och att de kanske skulle dö.
Jag och mormor åkte till sjukhuset, fick komma in i ett rum där mamma låg på en säng med två små bebisar i famnen. Pappa satt på ena sängkanten och strök en av bebisarna över den yttepyttelilla kinden. Han såg upp på mig när jag kom in i rummet, mormor väntade utanför.
"Phi, kom och hälsa på dina småsystrar!" sa han mjukt. Jag gick fram till sängen och såg på de små, små bebisarna. Först blev jag rädd för dem, de var nästan blålila, inte rosa och rosiga som nyfödda bebisar ska vara. Inte heller skrek eller tittade de. Min underläpp började darra.
"Är..är...är de döda?" Jag såg på min mamma, på hennes tårstrimmiga ansikte. "Ja Phi, de är döda. Men se så vackra de är!"
Vi satt där, och ju längre jag såg på mina systrar, desto mer så svämmade mitt hjärta över av kärlek. Vi pratade lite grann om namn, och tillslut bestämde vi oss för Maylia och Mirabella. Ovanliga namn till ovanliga flickor.
Mina systrar begravdes någon månad senare. Alla runt omkring oss sa att de var så ledsna, och att de beklagade sorgen. Och visst var vi ledsna att Lia och Bella inte fick stanna hos oss. Men vi var ändå så glada att just DE kom till just OSS. Att mycket av den lyckan som finns i att bli storasyster fanns där ändå. Och finns fortfarande.
Nu i januari 2009 föddes min tredje lillasyster och hon bestämde sig att stanna hos oss. Hon heter Felicia, lycka, efter den lycka hon gav till oss.
Nu skulle Lia och Bella varit 2½ år, drygt. Felicia är lite mindre än tio månader. Och jag är 15 år. Vi fyra systrar kommer alltid hålla ihop. Och i denna stund bäddar min farmor, som också är ängel, ner Bella och Lia, och drar ett extra tjockt, fluffigt täcke av moln över dem, så att de ska sova gott och tryggt i natt, som alla nätter.
Och jag lägger en filt över Felicia, som också ska sova nu. I drömmen kanske de träffas och leker alla tre...
Godnatt, mina systrar, ni betyder så mycket för mig!<33
/ Er stolta storasyster Sophia
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Brev till dig utanför magen (5 veckor gammal)
Veckorna går och går. Det går så fort och redan har du varit med om din första snö! Men du skall veta att jag njuter av varje stund med dig och det gör jag mycket på grund av att dina storasystrar dog. De lärde mig hur viktigt det är att njuta av tiden tillsammans, så det gör jag verkligen med dig. Njuter massvis!
Och nu när din pappa är utomlands i arbetet igen så tror alla att det är jättejobbigt att vara själv med dig, men jag ser det som att jag får extra mystid med dig. Nu är det ju bara du och jag och då kan vi mysa hela dagarna tillsammans. Det tycker jag om och du verkar gilla det också, ja, för du brukar le när vi myser.
Under den senaste veckan så har vi träffat ganska många människor, men ingen får ta i dig. Nej, när bebisar som du är så nya utanför magen så är ni väldigt infektionskänsliga och eftersom jag och pappa är rädda om dig så låter vi ingen röra dig och vi har också väntat med att ha dig ute bland folk i butiker och sådär fram tills nu.
Förr i tiden så visste man om detta och hanterade bebisar på ett väldigt försiktigt sätt, men numera är det inte alla som vet det. Då har jag och pappa bara fått tala om hur det är och så räcker det. Det är bra.
Din yngsta moster, som är tre och ett halvt år, är jätteduktig och står och tittar på dig lite på håll och berättar om baciller och sådant där för mig. Och hon är jättegullig när hon pratar om dig, hon liksom fnissar och säger att du är jättesöt och så rodnar hon.
Många vill gärna ta i dig och hålla dig, just för att du just är så söt, men när du är såhär liten så har du inget behov av att någon annan än att jag eller pappa håller dig. Vi är sin främsta trygghet just nu. Annat blir det när du blir större, men då får du själv välja vilka du vill krama, sitta i knät hos och sådär. Och det kommer du tids nog att visa. Bebisar är jätteduktiga på det.
Det är jätteviktigt att du inte känner dig tvingad att vara fysiskt nära någon som du inte vill, för man kan faktiskt umgås och ha det jättemysigt ändå. Det gäller oavsett om man är en liten bebis, stor tonåring eller en gammal vuxling och det får man inte glömma bort bara för att du är liten och söt. Nej, jag är jättenoga med allt detta, därför att det som jag och vi gör skickar signaler till dig om vad som är okej och inte.
Även om du är så liten som du är, så kan jag ofta undra då vi ser på varandra vad det är som du vet som jag inte vet. Du ser så klok ut, ja, nästan lite lillgammal ibland och då sitter jag ofta och funderar på detta och undrar vad du tänker på. Kanske tänker du att du kommer att lära mig en massa nya saker, för det kommer du att göra. Alla barn lär vuxna nya saker, men det är inte alla som vill lära sig av barn. Men du får gärna lära mig massa saker, ja, det är ju inte mer än rätt eftersom jag lär dig saker.
Du lär ju mig en massa saker redan. Till exempel hur viktigt det är att jag som mamma står på mig, vad du tycker om och inte och så vidare. Just nu har jag slutat att äta mjölkprodukter för att se om det gör att du får mindre ont i magen och på så sätt så lär ju du mig också saker, genom hur din kropp reagerar. Ja, du har haft otroligt ont i magen den senaste veckan så nu får vi se om det hjälper dig om jag undviker mjölkprodukter.
Det har varit ett par dagar som du har skrikit och till och med gråtit nästan hela dagen och natten för att du har så ont i magen. Så då har jag gått runt och runt med dig, masserat din mage, duschat dig så att du skall slappna av och en massa andra små knep som kan vara bra för bebismagar.
Ja, vi har även badat tillsammans. Det var härligt! Du tyckte inte alls att det var läskigt utan vi kunde träna på en massa saker. Ögonkontakt, minspel och sådant där, men också musklerna. Du höll i mina fingrar och hävde dig upp mot mig. Och innan vi badade fick du krypa runt i sängen, det är också bra för magen. Då kommer allt det onda ut ur magen medan du får fokusera på något annat än bara det onda.
Men det är ju lite svårt att krypa i en säng, den är ju himla mjuk, men den gör så du inte får ont när du blir trött i nacken, armarna och benen. Jag tog även en massa kort på dig då. Ja, det blev en hel del kort eftersom du orkade en ganska lång stund och varje gång jag får se din styrka så blir jag varm i kroppen. Tänk att du är så duktig redan!
Den sista tiden har du även fått en hel del hormonprickar, främst i ansiktet. Men det är helt normalt så det har jag aldrig oroat mig för. Det är faktiskt ganska skönt att ha den erfarenheten kring de här grundläggande sakerna med små bebisar, för då slipper man oroa sig och känna sig osäker på om du mår bra eller inte. Ja, ditt allmäntillstånd är jättebra, förutom de där magdagarna, men vi jobbar på det.
Du har även börjat att skratta med lite ljud. Och när din morfar såg dig ligga och skratta och le så sade han att du kanske blir sångare. För han tycker att de flesta sångarna har stora munnar och att du fick en sångarmun när du skrattade. Och du får bli precis vad du vill, bara du blir lycklig av det du gör och kan försörja dig själv.
Det enda jag säger tvärnej till är de här våldsgrenarna såsom boxning, ultimate fighting, K1 och det där. Med tanke på alla de hjärnskador som man får av de grenarna så vill jag inte att du skall hålla på med det. Det finns så mycket annat som du kan göra istället. Och du kommer att få möjligheten att prova en massa olika saker så du vet vad du tycker om.
Jag vet att jag säger det till dig varje dag, men jag kommer alltid att göra allting för dig. Oavsett vad det gäller, när det gäller. Jag finns alltid här för dig och kommer att ge dig de bästa förutsättningarna för att bli en stark, självständig och empatisk person. Ja, det är mitt viktigaste jobb av alla, min skyldighet, att ge dig redskap för att hantera livet på alla sätt och vis för jag kan inte skydda dig mot allt ont i världen. Men jag kan ge dig redskapen. Bland annat så kommer du att få en docka för att öva på såväl det empatiska som omvårdnaden. Det kan jag skriva här eftersom du inte kommer att kunna läsa det här innan julafton, busigt va?
Jag tar även på dig kläder i alla möjliga färger, för jag vet ju inte vad du tycker om. Och du skall veta att du får tycka om vilka färger du vill. Jag vill inte att du skall känna dig låst och ingen skall tala om för dig vad som passar sig och inte för en kille som du. Nej, du är du. Ingen ersättning för dina döda systrar och framför allt ingen miniatyr av någon annan. Du är du och det måste du få vara, det skall jag se till. Det lovar jag!
Ps. Du och jag har även provat ut en bärsele, så det har din äldsta moster köpt åt oss på en internetsida. Hon är jättesnäll som har hjälpt oss med att hitta den till ett så braigt pris, så snart kan du och jag börja motionera tillsammans. Ja, jag måste röra på mig mer, mina dåliga gamla knän har börjat att svullna upp av mina extrakilon och jag vill inte behöva opereras igen. Då kommer jag inte kunna vara med dig så som jag är nu. Ds
Ps2. Jag måste även säga att det är så skönt att höra människor säga ditt namn. Det bevisar att just du faktiskt är här i min famn!.Ds
Massa pussar och kramar
Din mamma
Här är du fyra veckor och fyra dagar gammal och kryper runt i sängen.
Är du med och tävlar om en av två Diinglisar-snuttefiltar?
Läs mer om tävlingen här.
En dag kanske det kommer frågor
En dag kanske det kommer frågor eller så kommer det aldrig några frågor. Men oavsett vilket så var det en självklarhet för mig att börja läsa om hur barnen, som föds efter de döda barnen inom samma familj, kan tänkas reagera, för att jag som mamma till såväl levande som döda barn skall kunna hantera detta på bästa sätt.
Och genomgående, inom såväl litteraturen som subjektiva möten med människor, så vittnar syskonen till de döda barnen att de önskar eller hade önskat en öppenhet kring syskonen som inte längre lever.
Många upplever att syskonen och deras död har tystats ned och att de i många fall därmed har berövats sitt syskonskap, vilket lämnar en mycket negativ känsla. Känslorna som beskrivs kan handla om allt utifrån utanförskap, att inte känna sig betrodd, känna en obeskrivlig saknad och så vidare. Och detta vill jag inte att mina döda döttrars lillebror skall behöva få uppleva till följd av mitt agerande.
Därför blev jag uppriktigt glad då jag fick kännedom om den så kallade prematurdockan. En docka som kan visa på barnets egen storlek då det föddes, men som också kan användas för att konkret hantera eventuell saknad av de avlidna syskonen eller för att besvara frågor på ett konkret sätt. "Hur stora var mina syskon?" eller "Hur stor var jag jämfört med mina syskon?" är frågor som kan bli aktuella.
Ja, en dag kanske det kommer frågor eller så kommer det aldrig några frågor.
Men oavsett vilket så vill jag kunna bemöta dessa på bästa sätt för mina barns skull.
Prematurdockan erbjuder ett konkret sätt att bemöta de eventuella
frågor som ett syskon, till de döda barnen, kan tänkas ha.
Är du med och tävlar om en av två Diinglisar-snuttefiltar?
Läs mer om tävlingen här.
| PUBLICERAT: 2009-11-05 @ 00:27:54 | KATEGORI: Förberedelser och praktika för jordbarn | Reflektioner [5]|
Sorgen är inget monster
Men för mig är sorgen inget monster som växer eller göds av att man samtalar om det. Nej, för mig så har det det varit precis tvärtom.
Men oberoende av hur man väljer att hantera sin sorg så kan den aldrig bli större av att man talar eller skriver om den. Sorg är sorg oberoende av hur den bearbetas.
Och den är definitivt inget monster som växer och göds av att man samtalar om det eller återberättar sina erfarenheter kring det. Så, därmed kommer inte heller den här bloggen att stängas ned då mina döda döttrars lillebror överlevde förlossningen.
För det är inte sorgen som är något skrämmande monster i mina ögon.
Sorgen är inget monster som växer och göds ju mer man samtalar
eller återger sina erfarenheter kring det och således kommer inte
heller den här bloggen att stängas ned till följd av lillebrors överlevnad.
Bild: D. Sherman
Storamostern
Mina barns yngsta moster är ju nämligen yngst i syskonskaran och är således enbart lillasyster, till skillnad mot de andra barnen som satt runt henne och som kunde stoltsera med titeln storasyskon.
Hon satt därför tyst en stund och funderade medan de andra barnen tittade på henne nyfiket och så plötsligt sken hon upp och sade: "Jag är faktiskt storamoster! Jag har fyra bebisar!" Och så namngav hon såväl sina levande som döda syskonbarn.
Ja, de andra barnen må ha varit både storasyskon och småsyskon, men mina barns yngsta moster hon är faktiskt storamoster till både bebisar på jorden och i Himlen.
Här kikar storamostern ned i vagnen med mina döda döttrars
lillebror. Hon är ju inte någon storasyster som de övriga barnen,
men däremot en storamoster till såväl levande som döda bebisar.
Sorgens fyra faser -check!
När man läser om sorg så beskrivs den oftast, inte alltid, som fyra olika faser som överlappar varandra och kan öka respektive minska i intensitet i perioder.
Den första fasen kallas för chockfasen och inkluderar själva dödsbeskedet och den första tiden efter detta. I denna fas så kan en mängd fysiska symptom uppträda och hjärnans försvarsmekanismer inträder. En del människor blir överaktiva, medan andra drabbas av en fullständig handlingsförlamning. Men gemensamt för båda dessa typer är svårigheterna att intaga den information som ges, vilket gör att det krävs många upprepningar.
Efter denna fas infaller reaktionsfasen där samtliga tankar kretsar kring det inträffade vilket också märks vid val av samtalsämne. Allting kretsar kring den döda, dödsbeskedet samt det som bidrog till personens död. Och en mängd frågor väcks, många med en självanklagande aspekt, däribland varför-frågan. Men även de fysiska symptomen förstärks genom bristande aptit och sömnrubbningar till följd av den stress som kroppen utsätts för då hjärnan tar till ett flyktbeteende.
Därefter inträder bearbetningsfasen där ett visst mått av vardag börjar att övertaga ens tankar. Fortfarande infaller det svåra perioder vilket kan påminna om de föregående faserna, detta sker oftast i samband med olika högtidsdagar kopplade till den döda. Men under denna fas så finns det även ett behov av att söka en mening med personens död och i många fall sökes information på egen hand för att de egna reaktionerna skall förstås.
Slutligen uppnås nyorienteringsfasen där en acceptans av det inträffade sker och ifrågasättandet upphör. Individen och dess död ses nu som en del av en själv och ens livshistoria och oftast finnes en mening med det inträffade. Numera så förknippas även den döda personen med glädje och inte sorg. Detta bidrar i sin tur till att en vision om en ljus framtid och en känsla av att känna sig hel igen.
Ja, när man läser om sorg så beskrivs den på detta sätt. Och för en tid sedan så kunde jag äntligen sätta ett kryss framför den sista fasen och säga: "Check!"
För jag har nu gått igenom sorgens samtliga faser.
SISTA DAGEN FÖR DETTA ERBJUDANDE!
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Prins av ljus
Vårt kungarike var länge mörkt som den svartaste natten
Och tystnaden slående utan de lyckliga och livliga skratten
Dag ut och dag in gick vi sakta fram med huvuden sänkta
Och saknade de glada tankarna som en gång var tänkta
Men plötsligt så kom du med en skinande spira så klar
Och talade till oss med en stämma så underbar
Nu är vårt kungarike ljust igen av dina strålar
Och tystnaden sedan länge bortskrämd av våra skålar
Länge leve du prins med en spira i din hand
Du som sprider glädje och ljus i vårt konungaland
Mamma Melissa, 2009-11-01
Grattis på din första månadsdag, du prins av ljus!
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Vad är det som de gör?
Upprepade gånger har jag tänkt tillbaka på hur en av barnmorskorna, då Antonia och Gabrielle föddes och dog, vågade möta min blick och sedan såg ned i mjukliften där flickorna låg och sade: "Vad söta de är."
Och lika många gånger har jag tänkt på den kvinna som är vår kontaktperson på barnavårdcentralen och hur hon under vårt första telefonsamtal sade: "Får jag ställa en känslig fråga?" Varpå hon därefter frågade mig om våra döda döttrar och tankarna under graviditeten med deras lillebror.
På samma sätt kan jag dra mig till minnes av alla de samtal som jag haft med vår barnmorska, som jag gick hos under båda graviditeterna, och hur hon vågade att ställa de där svåra frågorna, lyssnade på mina svar och därefter antingen bekräftade mina tankar eller erbjöd en annan aspekt om det så gällde målbilder under graviditeten eller råd kring hur jag skulle hantera omgivningen.
Och när jag tänker på dessa tre personer samt den barnmorska som förlöste Antonia och Gabrielles lillebror och hur hon tog till sig mitt förlossningsbrev och talade ärligt och uppriktigt till mig under hela födseln, så inser jag vad det är som dessa fyra personer gör. Vad det är just dessa fyra personer gör som bidrar till den fantastiska kontakten mellan oss.
Och det är att alla fyra vågar möta min blick. De vågar ställa öppna frågor. Och kan sedan erbjuda sin syn på det hela, utan antaganden kring mitt förhållningssätt, på ett varmt och ödmjukt sätt.
Ja, det är vad dessa personer gör.
Och också det som gör att de är så fantastiska.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Jag minns så väl känslan
Men tänk om jag hade fått möjligheten att få en inblick i framtiden. Då hade jag fått se mig sittandes i soffan med våra döda döttrars lillebror i famnen och se hur jag lyckligt ler medan han tittar mot solstrimman på väggen. Då skulle jag fått känna värmen från lillebrors kropp där han ligger intill mig och livligt rör sina armar och ben och fått känna tilltro till att min kropp kan föda barn som överlever. Och då hade jag fått möta min egen blick och känt igen min uppsyn från tiden innan sorgen.
Nu, ett drygt år efter våra döttrars födelse och död, så vet jag att den där känslan så sakta försvinner. Men jag minns också alltför väl känslan av att det alltid kommer att kännas på det här sättet. Att jag alltid kommer att vara sorgsen och grå. Den där bottenlösa hopplösheten där man ifrågasätter hela sin existens och livet självt.
Ja, jag minns den så väl.
Men nu vet jag också att den känslan försvinner.
Nu, ett drygt år efter våra döttrars födelse och död, så vet
jag att den där känslan så sakta försvinner. Men jag minns
också alltför väl känslan av att det alltid kommer att kännas
på det här sättet. Att jag alltid kommer att vara sorgsen
och grå. Den där bottenlösa hopplösheten där man ifråga-
sätter hela sin existens och livet självt efter sina barns död.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Gästblogg: Helena om saknaden efter en kusin
Min faster fick för många år sedan ett barn som dog, jag har fått höra att det var en pojke som levde i ungefär tre dagar men det är all information jag har fått om någon som faktiskt skulle varit min kusin, min enda kusin... Min mamma är ensambarn och min faster fick inga fler barn.
Ingen i min familj har någonsin pratat speciellt om detta. Jag kommer inte ihåg när jag själv fick veta att jag skulle haft en kusin, men jag antar att det var när jag var liten och frågade. Jag har alltid vetat om denna kusin vad jag kan minnas men också fått höra att jag inte ska prata om honom. Jag vet också att i samband med pojkens död utvecklade min fasters man ett alkoholberoende och dom skiljdes...
Det har alltid kännts fel och tråkigt att min faster inte har några fler barn. Hon tycker mycket om barn och var alltid bra på att leka och hon tog ofta med mig och min syster på bio för att hon älskar barnfilmer.
På släktträffar kände jag mig alltid lite utanför bland barnen, alla kusiner brukade ju träffas ofta och kände varandra, jag och min syster var ju "bara" deras sysslingar. Alla dessa sysslingar var dock något jag kommer ihåg att jag brukade trösta mig med att jag hade. När mina kompisar pratade om att dom skulle åka och hälsa på sina kusiner, och räknade upp hur många dom hade, kunde jag bara svara "jag har inga kusiner". Ibland vågade jag svara "jag hade en kusin, men han dog". Men detta vågade jag knappt säga till någon, jag hade ju lärt mig att inte prata om det. Jag kommer också ihåg att jag gick hem till mamma och frågade hur många sysslingar jag hade, och eftersom både min mamma och pappa har väldigt många kusiner fick vi räkna långt! Så när kompisarna sedan frågade hur många kusiner jag hade sa jag "jag har inga kusiner, men xxx sysslingar".
Men jag har ju alltid undrat över hur det skulle vara att ha kusin/kusiner.
När jag blev gravid fick jag höra från min faster, fast genom min pappa, att jag inte skulle köpa på mig för mycket saker. "Man vet ju aldrig hur det går och det är jobbigt att behöva plocka undan alla saker man köpt på sig" hade min faster tydligen sagt. Jag förstår att hon sa detta för att hon brydde sig om mig, men jag ville bara säga till henne att jag önskade att hon inte plockat undan precis allt efter sin son, att hon sparat något så att vi andra fått kunna ta del av pojken och det som hände.
Nu när min dotter är större och fått ett par kusiner ser jag vilken fin kontakt dom har. Även om det skiljer flera år mellan vissa, och att vissa av dom inte ses så ofta, har dom något speciellt, en speciell kontakt som bara kusiner verkar ha. Och jag saknar den kontakten men har ju så länge undrat om jag får sakna den kontakten. Om det är okej att sakna en kusin man aldrig kunnat träffa, om jag får sakna. Vissa skulle nog säg att jag är löjlig som saknar en kusin när det finns människor som förlorar sin nära familj, som sina barn och föräldrar.
Men tack vare dig Melissa har jag kommit på att det är mer än okej att jag saknar min kusin. Att det är bra att sakna och tänka på barn som dött även om man aldrig fått chansen att träffa eller lära känna dom. Att sakna döda barn är ett är ett erkännande för att dessa barn funnits, för att det hänt att barn dött och händer hela tiden att barn dör.
Jag vill bara säga stort tack, Melissa, för att du fått mig att tänka att det är okej att jag saknar min kusin! Och jag hoppas att jag en dag blir lite modigare och vågar anta din utmaning och prata med min faster...
Mvh, Helena
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Brev till dig utanför magen (4 veckor gammal)
Tänk vad du växer! När vi var på barnavårdcentralen härom dagen så mätte du 58,5 centimeter och vägde 5460 gram. Ja, nu har du nästan gått upp ett halvt kilo på åtta dagar och det är jättebra att du äter och växer så bra. Och nu när du börjar bli en stor liten kille så kommer vi inte gå till BVC lika ofta längre, bara ibland. Och det är lite synd för du har världens bästa bvc-tant.
Förra gången vi var där så hade du fått en massa värmeutslag av blöjan, så därför har jag varit noga med att lufta dig ordentligt. Som till exempel efter duschen.
Du och jag vi duschar fortfarande massor. Ja, det är en mysig stund som du och jag kan ha tillsammans då du får bli inoljad och får en massa rygg- och magmassage och efteråt så ser du så nöjd ut och sitter och tittar. Jag tycker om att se att du mår bra, det är det viktigaste av allt för mig.
Och sedan du föddes så har du haft två små skrubbsårsprickar i huvudet, efter den där grejen som man sätter på bebisars huvuden när de är på väg ut från magen. Du fick två sår eftersom de fick fästa om den där lilla mätgrejen då du var så busig när du var på väg ut. Men nu håller de på att försvinna dina prickar. Ja, den ena är helt borta och den andra ar det bara litelite kvar på.
Men kanske hinner ditt hår växa över pricken, ja, ditt hår har nu växt massor! Så nu ser man att du verkligen är brunhårig. Men din hårfärg kan ändras massor. När din äldsta moster föddes så var hon jättemörkhårig nästan svart, och nu är hon ju blond. Och jag var rödhårig men har nu mörkbrunt hår. Så hårfärgen kan ändras massor, men du är himla fin i den färgen som du har nu.
Den sista tiden har du varit väldigt täppt i näsan och hostat en del. Ja, även jag känner mig lite hängig och har fått ont i halsen, så vi har säkert samma bacill. Pappa tror att han kan ha smittat oss eftersom han var sjuk ett par dagar när han var på jobb utomlands. Men jag droppar dig i näsan och sådär så snart är vi nog helt friska båda två.
Just det ja, du har ju ett partytrick! Världens-minsta-mun-tricket! Du kan verkligen få världens minsta mun, den blir som en pytteliten prick när du drar ihop den och då ser du jättesöt ut! Och härom dagen när jag pratade med din bästa tant så log du jättemycket, ja, du skrattade fast utan ljud. Så mitt i samtalet så utbrast jag bara: "Han skrattar!" och så skrattade hon och jag också.
Du har även börjat att jollra lite mer nu eller som din pappa säger, du pratar bebiska. Och han sade att han inte förstod bebiska så bra, men då är det ju tur att jag förstår lite bättre. Ja, när du vill äta så låter du som det där afrikanska klick-språket, för du liksom klickar med munnen. Och när du har ont i magen så gör du en speciell min samtidigt som du är ledsen eller gnyr. Du kan också ligga och le en massa för dig själv och då tror jag att du ar det ganska bra. Men ibland så är du lite ledsen och då vill du ha gos och en massa närhet och då får du det också såklart.
När jag går och vaggar dig, när du liksom sitter upprätt på min arm, så brukar du leka med mitt halsband som jag har mina ringar på. Du håller gärna i det, jättehårt. Jag tror att du tycker om att det glittrar en massa och det halsbandet som ringarna sitter på det är jättetjockt så det gör ingenting att du drar i det heller för det kan inte gå sönder så du gör dig illa eller så. Nej, det är helt barnsäkert faktiskt.
Jag är noggrann men saker och ting omkring dig, men inte bara med saker. Nej, jag är jättenoga med hur man pratar omkring dig, hur man är mot dig och sådär. Jag tänker inte låta dig bli utsatt för saker och ting som jag själv inte skulle gå med på. För många gånger är det så att människor gör en massa saker mot bebisar som de inte skulle göra mot större människor och det tycker jag är lite märkligt. Så medan du är liten och inte kan tala om vad du själv vill så andra förstår, så får jag föra din talan utifrån din bebiska.
Ja, nu har fyra veckor gått och jag kan redan föreställa mig dig som en stor och snäll kille på 18 år som tar hem kompisar och pojk- eller flickvänner. Pappa och en annan bvc-tant än vår räknade ut enligt någon modellhurlång du kan bli och då blev du lite mer än 188 centimeter lång. Men det spelar ingen roll om du blir lång eller kort, nej, du får alltid plats i mitt hjärta oavsett hur långa ben du har.
Jag älskar dig mest i hela världen! Och det talar jag om för dig varje dag för du skall alltid veta att du är älskad!
Ps. Jag har även kontaktat "vår" präst, han som vigde mig och pappa och namngav och begravde dina storasystrar. Han är så himlans bra och rolig också, så det vore jättekul om han vill och har möjlighet att döpa dig .Ds
Massa pussar och kramar
Din mamma
Här ligger du nedstoppad i sängen efter en av våra duschar.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Privat som ett toalettbesök
Jag skriver inte i bloggen att jag går på toaletten dagligen. Men bara för att jag inte skriver om det så betyder det inte att jag inte går på toaletten dagligen. Nej, det betyder bara att jag inte vill delge mina toalettbesök i bloggen. Och på samma sätt är det med vår vardag tillsammans med våra döda döttrars lillebror.
Min blogg är inte mitt liv, utan den återspeglar endast valda delar av livet och inom ett visst tema. Och bara för att jag inte skriver i bloggen att jag älskar flickornas lillebror dagligen eller återger vad vi upplever tillsammans, så betyder det inte att jag inte älskar honom eller att vi inte upplever saker tillsammans. Nej, det betyder bara att jag inte vill delge detta i bloggen.
För vissa saker vill jag behålla för mig själv.
Ja, vissa saker är helt enkelt privata.
Precis som ett toalettbesök.
Jag har valt att inte delge mina toalettbesök i bloggen, men det
innebär inte att jag inte går på toaletten dagligen utan endast att
jag inte vill dela detta i bloggen. Och på samma sätt är det med
livet tillsammans med våra döda döttrars lillebror. Jag vill inte
delge allting kring honom i bloggen med anledningen av att det är
lika privat som ett toalettbesök. Bild: Coolest Gadgets
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Lamporna i barnkammaren
Jag har faktiskt aldrig frågat honom varför han gör detta, eftersom han sällan vill tala om sin egen sorg, utan jag antar att det ger honom någon form av tröst.
Och därför låter jag numera bli att släcka inne i barnkammaren.
För jag vill inte släcka hans tröst.
På samma sätt som det alltid lyser hos våra döda döttrar
så ser deras pappa till att det alltid lyser i barnkammaren
då mörkret faller på.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Uttryck kring döden
Jag kan många gånger stanna upp då jag hör alla dessa olika uttryck. Och likt ett barn kan jag undra: "Vad menas med gått bort? Är de vilse? Eller har de gått hem till någon annan?" varpå jag visualiserar mina döda döttrar vilse i en mörk skog eller sittandes vid ett middagsbord hos några vänner.
På samma sätt reflekterar jag över uttrycket "tappat". "Tappade jag mina barn, var det därför de dog?" och så sneglar jag ut över bergskanten medan jag ser hur de faller ned mot de virvlande forsarna.
Men allra mest tänker jag på uttrycket "förlorat". Och för mig själv så undrar jag om mina barn är förlorade, lämnade utan kärlek åt ett hemskt öde då vi har gett upp hoppet om dem. Och jag ser hur mina döttrar sitter under en bro av betong, i skenet av passerande billyktor och injicerar narkotiska preparat i tron om att de inte är värda någonting sedan de har blivit misshandlade hela livet.
Nej, mina barn är inte förlorade. Inte heller har de tappats eller gått bort. Ja, uttrycken är många för att undvika det starkaste ordet av alla.
Men mina döttrar Antonia och Gabrielle är inget annat än döda.
Och även om jag kan se ett värde i dessa olika uttryck, så kan de aldrig förändra detta.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Lillebror testar: Leksakspaket 1 från Lekmer.se
Min mamma och ett snällt leksaksföretag som heter Lekmer.se har pratat och bestämt att jag ska få olika leksaker, ungefär en gång i månaden, ifrån företaget mot att jag testar och leker med det som de skickar. Och det gör jag gärna för de har en massa jätteroliga saker för mig!
Och jag behöver också en hel del leksaker, för mamma och pappa har inte hunnit köpa några till mig än eftersom de var lite skrajisar. Ja, de var ju rädda att jag skulle dö som mina systrar och inte hinna leka med leksakerna. Men nu är jag här och kan leka massor -både själv och med mamma och pappa! Så, i det här första leksakspaketet fick jag ett babygym ifrån Brio och en gosig snuttefilt med Diinglisarna från Teddykompaniet.
Gymmet kom i en slags väska, vilket jag tycker är jättesmart för då kan mamma och pappa ta med mitt gym när vi åker på äventyr, för det väger nästan ingenting heller. Och så känner jag igen någonting när vi är på nya platser som kanske kan vara lite läskiga.
Det var även himmelens lätt att sätta ihop för mamma, hon behövde inte ens läsa på lappen om hur man skulle göra. Det var bara att sätta ihop det med knapparna och sedan ta den där grejen runt de där böjarna och så var det klart.
Så när mamma lagar mat eller gör andra vuxliga saker som att städa och så, då lägger hon mig där så kan jag antingen ligga och titta på alla de roliga djuren med tokiga öron eller sova gott på det gosiga fåret. Och när jag somnar så lägger mamma min nya filt på mig som har en rolig ko på sig och är gosigare än gosigast. Den är varm och härlig och i lagom storlek för mig. Och när jag blir lite större så kan jag dra i och snutta på kossan. Precis som man skall med en snuttefilt.
Men vi brukar även ligga där ihop, under babygymmet, jag och mamma. Då gör mamma så att djuren låter på olika sätt. Några skallrar och några piper. Jag tycker att pipdjuren är roligast. Och mamma blev lite förvånad över att jag såg så långt och följde med djuren med blicken även när djuren var tysta.
Sedan finns det en spegel och en bild som ser rolig ut på fårets kant, men jag förstår inte riktigt hur jag skall leka med dem än. Men det lär jag mig nog snart. Just nu är det mest roligt att ligga på rygg och titta, antingen själv eller med mamma. Och har jag tur kanske pappa vill leka med mig där också när han är hemma. Sedan är det jättemysigt att gosa där, för den är väldigt mjuk, liksom lite sammetsaktig och alla delar är mjuka så jag inte gör mig illa.
Men det är lite tråkigt att jag inte kan nå alla djuren, de flyger så högt upp. Fast jag förstår ju att de inte kan hänga i längre snören, för då kan jag ju göra mig illa om jag fastnar i dem. Nej, jag får helt enkelt lära mig att sitta upp så jag kan knuffa på örondjuren själv. Och under tiden myser jag och mamma gärna tillsammans.
Jag fick ett jättestort leksakspaket från Lekmer.se
och när mamma öppnade det så var det ett baby-
gym ifrån Brio och en snuttefilt med Diinglisarna
från Teddykompaniet däri, så nu kan jag både leka
och gosa en massa. Tack Lekmer.se!
Vill du vinna en av två gosiga Diinglisar-filtar?
Om du har blogg: Länka till det här inläggget i din blogg,
motivera varför just du bör vinna och lämna en kommentar
där du upger att du vill vara med och tävla.
Om du inte har blogg: Skriv ett mail till fem vänner innehållande
en länk till det här inlägget samt motivering till varför just du bör
vinna och skicka en kopia till mammamelissa@gmail.com.
Tävlingen avslutas 9 november 2009.
Grattis Frida och Jannica, vinnarna av varsin
snuttefilt från Teddykompaniet! Inom ett par
dagar så skall vinsten vara levererad till er.
| PUBLICERAT: 2009-10-26 @ 13:08:52 | KATEGORI: Förberedelser och praktika för jordbarn | Reflektioner [26]|
Gästblogg: Michelle om sin rädsla
Något som jag inte har lärt mig att leva med är rädslan att mitt barn ska försvinna eller ännu värre lämna jordelivet. Det är en ständig rädsla jag har.
Rasmus, som nu är 9½ månad sover ungefär i snitt en gång per dag. Då brukar han ta en riktig powernap. Men jag har inte vant mig vid att han sover länge. Så när han sover mer än 1½ timme blir jag nervös om det har hänt något. Jag kolla flera gånger så han andas. Petar gärna på honom, så jag får respons.
Min största rädsla är att jag ska mista mitt barn. Den är större än rädslan att drunkna, kvävas och allting annat.
Den påverkar mig varje dag. Jag kan inte riktigt släppa tanken.
Så alla änglamammor där ute, jag vet inte om man kan kalla det imponerad, men jag ser upp till er för att ni är så starka.
Du kan besöka Michelles blogg här.
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Förlossningsbilderna i gången
När man kommer in genom dörrarna till barnmorskemottagningen som vi tillhör, så möts man först av ett väntrum med tillhörande expedition. Därefter löper det en gång vidare till nästa väntrum och eftersom vår barnmorska har sitt rum i anslutning till det senare väntrummet måste vi passera genom gången. Gången som täcks av en serie svartvita bilder från en förlossning.
Jag minns hur jag började att gråta första gången jag såg bilderna efter att våra döttrar, Antonia och Gabrielle, hade fötts och dött. Jag fick uppleva den fysiska smärtan som bilderna ger uttryck för, men aldrig den enorma lyckan som man ser i den nyförlösta mammans ansikte då hon får upp sitt skrikande barn i famnen.
Så för att kunna gå genom gången fram till det andra väntrummet, med anledning av graviditeten med mina döda döttrars lillebror, började jag att stirra ned på den gråa entrémattan, som täcker golvet, förbi bilderna på väggen. Och varje gång jag gjorde detta så undrade jag om jag någonsin skulle kunna titta på de svartvita bilderna.
Men nästa gång jag går in genom dörrarna till barnmorskemottagningen så kanske jag inte längre behöver stirra ned på den gråa entrémattan då jag passera förlossningsbilderna i gången.
Därför att nu har jag inte bara minnena med mig från förlossningen då mina döttrar dog, utan även minnena från då deras lillebror överlevde.
Nästa gång jag går genom gången med de svartvita förlossnings-
bilderna så kanske jag kan titta på dem, då jag nu inte bara bär
med mig minnena från förlossningen då mina döttrar dog utan
även har fått uppleva deras lillebrors förlossning där han överlevde.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
De tillhörde sjukhuset
Det var läkarna som bestämde att Gabrielle skulle födas trots att jag inte hade några värkar, det var sjukhusprästen som berättade att flickorna skulle ligga i deras kylrum istället för att följa med oss hem och när vi ville besöka Antonia och Gabrielle fick vi ringa till sjukhuset först, så att personalen kunde ta fram dem.
Jag kan många gånger fundera över detta. Känslan när ens barn tas ifrån en. Inte bara när man berövas ett helt liv tillsammans till följd utav deras död, utan när man som mamma plötsligt står underordnad sjukhusets regler.
Mina barn tillhörde inte längre mig då de dog.
De tillhörde sjukhuset.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Vad ingår i trickpåsen?
För en tid sedan såg jag och barnens pappa på en tävling kallad Xgames där de aktuella grenarna var olika former av skateboardåkning. Vi tittade fascinerat på hur de olika skateboardåkarna hanterade de uppbyggda ramperna och lyssnade till kommentatorernas bedömningar som vid ett tillfälle inbegrepp termen trickpåse.
En trickpåse är det register av trick som varje åkare har samlat på sig under sin tid som skatare. Och jag kunde inte låta bli att fundera över vad jag har i min trickpåse.
Vad har jag för trick i min påse när det kommer till att hantera det komplexa livet som mamma till två döda barn och ett levande? Vad har min man för trick i sin påse för detsamma som pappa? Och vad har vi för trick i vår gemensamma påse?
Jag och barnens pappa fortsatte att titta på de olika deltävlingarna i Xgames och fascinerades av åkarna. Men det enda jag kunde tänka på var vad som ingår i våra trickpåsar.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Jag tänker på alla mina barn
Jag tänkte med en gång på några bekanta till vår familj som för en tid sedan även de fick sitt tredje barn. Och jag kunde inte låta bli att undra om de får sådana frågor som jag får. Antar människor att våra bekanta älskar sitt tredje barn mindre än de två tidigare barnen? Antar människor att deras två första barn ägnas mindre tid och tanke för att de får ytterligare ett barn? Och antar människor att deras tredje barn kommer att leva i skuggan av de två äldre?
Nej, antagligen inte. Därför att deras två första barn lever. Och det är nog det som gör att jag får dessa frågor, för mina barn är döda. För frågor som dessa handlar egentligen inte om den faktiska tiden utan om att det är lättare för människor att se till döden än till barnen.
Och ja, mina två första barn må vara döda. Men i likhet med andra mammor så spelar det ingen roll hur upptagen jag än är så tänker jag alltid på alla mina barn, varje dag.
Så mitt svar på den försiktigt ställda frågan är att nej, jag tänker inte mindre på mina döda döttrar nu när deras lillebror är född och överlevde förlossningen.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Frågor och svar: del 8
I det inlägget som berättade att han var född så citerade jag en låttext, Prins Noel. Det är alltså sången som heter Prins Noel och inte lillebror.
Det går att läsa mer om detta här.
Fråga: Varför skriver du "när våra döttrar föddes och dog" hela tiden? Det låter ganska dumt för alla föds väl innan de dör?
Eftersom en del barn dör i magen så har jag valt att skriva "föddes och dog" för att visa på att Antonia och Gabrielle faktiskt levde efter förlossningen och sedan dog.
Det går att läsa mer om detta här.
Fråga: När du pratar med Antonia och Gabrielle eller skriver berättelserna om dem - ser du då dem som de var när de föddes eller åldras de i takt med vad de skulle ha gjort om de hade fått leva? Tror du t ex att du så småningom kommer att tänka på dem som tonåringar och vuxna?
När jag tänker på sagokaraktärerna Antonia och Gabrielle så föreställer jag mig dem som cirka två-tre år gamla, just för att jag tror att det är en ålder som är rolig för barnen att vara i. Det är mycket kreativa tankar som förekommer i den åldern, vilket gör att sagorna kan bli ganska humoristiska.
Men när jag tänker på flickorna utanför sagorna så är deras ålder konstant, det vill säga de är så gamla som de var när de dog. Ibland kan jag försöka föreställa mig dem som ettåringar eller liknande, men det är svårt. Kanske blir det lättare när man får se deras lillebror växa upp.
Men jag kommer nog ha svårt att föreställa mig dem som tonåringar eller vuxna.
Det går att läsa mer om detta här.
Fråga: Har du gjort en HLR-utbildning för barn?
Ja, när jag jobbade som babysims- och småbarnssimsinstruktör så gick jag regelbundet på HLR-kurser för barn samt annan olycksfallsutbildning med inriktning mot barn. Och hade jag inte haft den bakgrunden så hade jag sett till att få gå i alla fall en sådan kurs. Det är min skyldighet som förälder, tycker jag.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Vem är det jobbigast för?
Efter ett par timmar på BB, efter våra döda döttrars lillebrors födelse, så kom det in en barnmorska på vårt rum för att informera oss om diverse rutiner och annat. När hon sedan hade gjort detta undrade hon om jag hade några frågor och jag bad då att få information kring bröstmjölksdonation.
Då såg hon skeptiskt på mig och sade: "Nja, du bör väl överväga om du verkligen skall donera, för det är ju så att ju mer du pumpar ut desto högre produktion får du och du måste ju sedan trappa ned på detta, vilket blir väldigt jobbigt."
Jag nickade då och frågade om detta faktiskt inte gäller vid all form av amning, oavsett om man donerar mjölk eller inte, eller om det kanske var så att jag hade missuppfattat detta. Men visst var det så, bekräftade hon då. Och när hon förstod att jag inte såg nedtrappningen som ett bekymmer hänvisade hon till amningscentralen och tackade sedan för sig innan hon gick.
"Du kanske inte skall donera mjölk ändå?", sade barnens pappa till mig då hon hade stängt dörren. "Varför inte då?", frågade jag. "Ja, men det verkar ju så jobbigt med nedtrappningen..."
Och jag kunde då inte låta bli att fråga honom: "Vem är det jobbigast för? För mig som amningen fungerar för eller för det barn och den familjen där barnet inte får den nödvändiga näringen som det behöver för att överleva?"
Ja, jag har länge undrat varför kännedomen och den faktiska bröstmjölksdonationen är så låg, men efter mitt möte med barnmorskan på BB så förstod jag plötsligt varför. Donation målas upp som någonting jobbigt i och med nedtrappningen.
Men av erfarenhet så vet jag att det är jobbigare att behöva leva sitt liv utan sina barn fysiskt hos sig.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Gästblogg: Monika om ett oväntat besked
För en tid sedan berättade jag för min mamma om Antonia och Gabrielle. Vi pratade länge, och till slut sa jag att jag inte kan föreställa mig hur det känns att förlora barn och veta att sjukvården inte ens försökt rädda dem. Då svarade min mamma ”Det vet jag.” Och så berättade hon en historia för mig, om hur hon förlorade ett barn långt innan jag föddes. Det kom som en chock för mig, då jag inte alls känt till detta förut.
Denna historia utspelar sig i början av 70-talet. Min mamma hade precis, tillsammans med min mormor, flyttat till Sverige från ett annat land. Det var inget hon själv hade valt, men då hon bara var 19 år och ännu inte myndig, fick hon helt enkelt finna sig i situationen.
I sitt hemland hade mamma ett förhållande med en man, men den relationen fick hon ge upp då hon flyttade. När hon hade bott i Sverige ett litet tag, upptäckte hon att hon var gravid. Pappan till barnet var hennes pojkvän i hemlandet. Mormor var inte särskilt glad när hon fick veta, eftersom det på den tiden fortfarande ansågs en smula skamligt att bli gravid utan att leva tillsammans med den blivande pappan. Så småningom accepterade hon dock situationen och stöttade mamma.
Men så när mamma var i sjätte graviditetsmånaden hände det som inte fick hända. Helt plötsligt fick hon regelbundna värkar. En alldeles för tidig förlossning hade startat. Hon åkte in till sjukhuset, men fick inte komma till förlossningen eftersom det enligt personalen där ”var fullbelagt”.
Först hamnade hon i en korridor på gynavdelningen, där hon lämnades alldeles ensam. Hon kunde höra hur personalen satt i ett annat rum och såg på en fotbollsmatch på tv.
Då och då kom en sköterska som pliktskyldigast tittade till henne, men som lika snabbt försvann in i tv-rummet igen. Där låg min mamma ensam, rädd och med värkar, utan någon som brydde sig om henne.
Så småningom fick hon komma in på ett rum, fortfarande på gynavdelningen. Dock var det ett tvättrum, eftersom det tydligen inte fanns något annat ledigt. Någon smärtlindring sattes aldrig in, utan hon fick klara sig igenom värkarbetet ändå. Efter ett tag satte krystvärkarna in, och hon födde fram sitt barn, som aldrig tog sitt första andetag. Direkt togs det döda barnet ifrån henne och bars ut ur rummet, hon fick aldrig se det.
Mamma låg nyförlöst, förvirrad och rädd i ett sterilt och kalt tvättrum. Hon kunde inte språket särskilt bra, hon förstod mycket av vad folk sa men hade svårt att själv formulera sig. Efter en stund kom en läkare och frågade om de fick använda ”fostret” till forskning. Mamma kunde i det läget inte riktigt tänka klart, så hon svarade ja. Något hon idag ångrar djupt.
Hon fick heller aldrig veta barnets kön, trots att hon frågade var ingen villig att ge henne ett svar. Men hon berättade för mig att hennes känsla hela tiden var att det var en pojke.
I vuxen ålder fick jag alltså reda på att jag skulle haft en tio år äldre bror, eller kanske en syster. Men mitt syskon överlevde inte. Och jag har så länge jag kan minnas haft en känsla av att något fattas i mitt liv, men aldrig kunnat sätta fingret på vad.
Men från och med den dagen jag fick veta, så svarar jag på frågan om hur många syskon jag har, att jag har två på jorden och ett i himlen. Mitt änglasyskon som varken jag eller min mamma fick möjlighet att lära känna, men som ändå är en självklar del av oss.
Du kan besöka Monikas blogg här.
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Brev till dig utanför magen (3 veckor gammal)
Tänk att det redan har gått tre veckor. Även om det har varit lite vakna nätter och sådär så har de här tre veckorna varit de bästa i mitt liv och det är tack vare dig! Och det tänker jag på varje gång jag är uppe med dig och känner mig lite tröttis och då blir jag piggare och så dansar vi till speldosan.
Vi sjunger och dansar ganska mycket du och jag, även på nätterna. Ja, vi har nu två vaggvisor som jag nynnar för dig, den ena som är från när jag var liten. Den låter "Naanana, nanananananaaa". Och den andra är lite inspirerad ifrån din speldosa som du fick från din farfar, bonusfarmor och farbror och som jag har hittat på lite halvt själv. Den låter "Damdamdamdam damtidam". Och du brukar bli lugn av båda de sångerna.
Du sover faktiskt väldigt bra för att vara en liten bebis, du är bara ledsen på nätterna när du har ont i magen. Så du får magdroppar varje förkväll för att slippa ha så ont. Så förutom magknip så sover du jättebra och vaknar bara lite då och då och är hungrig.
Men jag har lite svårt att vila när du vilar. Jag fixar gärna med disken, tvätten och alla sådana där vuxensaker, för när du är vaken så vill jag ju vara hos dig hela tiden. Eller, jag vill ju vara med dig hela tiden så många gånger sitter jag bara och beundrar dig när du sover istället för att sova själv. Men på förkvällen så brukar vi vila lite framför tvn tillsammans du och jag. Och det är faktiskt himla mysigt att sova ihop för varje gång jag vaknar och ser dig bredvid mig så blir jag jätteglad.
Nu i natt så kommer pappa hem också. Han har varit borta i nästan två veckor nu, men vi har pratat om dig varje dag. Han frågade till exempel som du fortfarande var sådär torr på dina fossingar och då berättade jag att du inte var det. Att vi har smörjt in dem varje dag så att de nu är världens gossigaste.
Ja, vi brukar duscha varannan dag du och jag och då oljar jag in dig så du blir jättehal. Det är jättemysigt! Så först duschar vi ihop och sedan virar jag in dig i en massa fluffiga handdukar och så får du sitta i babysittern medan jag duschar själv. Ja, jag duschar ju mycket varmare än dig, för min hud tål det.
Men jag blir lite arg på att duschen är så liten. Jag vill kunna bada med dig eller i varje fall sitta på golvet med dig när du är alldeles inoljad, för jag är så rädd för att tappa dig. Men vi skall se om vi inte kan byta ut duschen snart nog. Sådana där fixarsaker är din pappa jättebra på att ordna.
Annars så har vi börjat att promenera en hel del och bokat in att träffa släkt och vänner på barnvagnspromenad upp till dina storasystrar och deras grav. Ja, vi är jätteförsiktiga nu de första veckorna med dig med tanke på alla infektioner och sådär så vi träffar hellre alla ute och uteluft är ju bra även för oss stora. Så hittills har du träffat två av dina mostrar, din kusin och hennes pappa, din mormor och morfar och gammelmorfar och din hedersfarbror. Många av dem kommer du inte att få träffa på väldigt länge, för de bor väldigt långt bort eller är bortresta hela vintrarna.
Och till helgen, nu när pappa är hemma igen, så skall vi träffa din farmor och din farfar och kanske kommer dina farbröder också. Och någon vecka efter det pratade din pappas faster om att hälsa på hon med. Det skall bli roligt. Och din barnvagn är så himla bra så den använder jag mer än gärna och du verkar hålla med mig om att den är världsbäst för du somnar jättegott i den.
Vi har varit på BVC igen också och du växer så det knakar. På sex dagar så har du vuxit en hel centimeter och gått upp 400 gram till. Så nu väger du fem kilo. Vår BVC-tant sade att det finns en nedre gräns för vad bebisar måste gå upp i vikt, vilket är 100 gram, men att det inte finns någon övre gräns. Men om det hade gjort det så hade du nog legat i topp. Hon fnissade lite och sade att jag verkar ge dig grädde istället för mjölk. Men det gör ingenting, fortsätt du att växa och bli stor och stark för man vet aldrig när man kan behöva lite extra styrka i livet. Och dessutom älskar jag din härliga paddmage, hellre paddmage än pinnmage, som man kan pussa på och göra pruttljud på.
Sedan så verkar du ligga före i din synutveckling. BVC-tanten sade att du är väldigt tittig och väldigt fokuserad på mig och uppfattar saker längre bort än de normala 20 centimeterna. Ja, så fort jag pratar så tittar du efter mig och sedan släpper du inte mig med blicken, så när hon skulle titta lite extra på dig så fick jag vara lite tyst så du tittade på henne.
Och du tittar väldigt mycket, särskilt efter ljus. Ja, du tittar faktiskt på datorn tillsammans med mig i sängen på kvällarna. Så jag har den senaste tiden funderat på att göra en mobil till dig med några olika ljuskällor i. Men vi får se hur det går.
Du har även börjat att försöka vända på dig och när jag lägger dig på min mage så kryper du upp förbi min hals. Du skjuter liksom ifrån med benen mot mig och tar dig framåt samtidigt som fu häver dig upp med armarna. Du är alltså en riktig lite buse när du är vaken. Fast en lugn buse. Det säger alla som kikat på dig, att du verkar vara så lugn och trygg. Och det hoppas jag att du är.
Men ibland, så verkar du drömma mardrömmar. Du slår plötsligt ut med armarna och spärrar upp ögonen helt skräckslaget och blir ledsen. Och jag önskar dig ju så klart snälla drömmar. Men det verkar du ha också, för då ligger du och ler för dig själv och pratar lite. Jag undrar ofta vad du drömmer om, om du minns tiden i magen, förlossningen eller första gången vi såg varann i ögonen.
Just det, ja, BVC-tanten undrade om jag hade fått se några leenden och det har jag ju. Ja, redan första dagen utanför magen så log du och då skrattade hon och sade att du imponerar på henne. Och du imponerar på mig med, varje dag.
Jag kan fortfarande gå förbi sovrummet när du ligger och vilar på dagen och komma på "Oj, han överlevde!" och så står jag bara och tittar på dig och är så glad för att du är här i min famn. Jag älskar dig mest av allt, men inte ens de orden tycks räcka för att berätta vad jag känner för dig.
Massa pussar och kramar
Din mamma
Här är du två veckor och fyra dagar gammal utanför magen.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Äntligen i mål
För mig så var förlossningen länge den mållinjen, tills min barnmorska uppmanade mig att förändra målbilden. Mitt nya mål blev då det första besöket vid våra döttrars grav tillsammans med deras nyfödde lillebror, för att få uppleva hur cirkeln sluts mellan liv och död.
Och för en tid sedan uppfyllde jag det målet.
Jag stod framför deras grav, jag läste deras namn på korsen och jag höll om deras lillebror ännu ömmare innanför min skyddande jacka.
Nu, nu äntligen var vi i mål.
Mitt mål under slutet av graviditeten var att få besöka våra
döttrar och deras grav med en livslevande lillebror i famnen.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Den andra sidan
Jag kan många gånger stanna upp när jag reagerar på hur andra människor talar om barn och barns liv som en självklarhet och så tänker jag: "Hade jag reagerat på detta innan våra döttrar dog efter förlossningen, innan jag hamnade på den andra sidan?" Men svaret är oftast detsamma. Nej.
Och då undrar jag om jag alltid kommer att reflektera på det här sättet eller om jag en dag kommer att lämna den andra sidan.
Kommer jag att ta barn och deras liv som något självklart, precis som jag gjorde innan Antonia och Gabrielle dog, innan jag hamnade på den andra sidan?
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Mitt heltidsarbete
Jag har aldrig tidigare tagit emot någon annan form av bidrag än studiebidrag. Så för att kunna rättfärdiga, inför mig själv, den sjukpenning som till slut betalades till mig kände jag ett behov av att faktiskt förtjäna pengarna.
Jag kunde inte ta emot den ersättningen som betalades till mig om jag inte arbetade aktivt för att faktiskt börja må bättre och därmed kunna återgå till studier och arbete för att sedan betala tillbaka det som jag fick av samhället när jag behövde det som mest.
Så därför startade jag den här bloggen, ett konkret arbete med mig själv sedan mina döttrar föddes och dog och jag därefter blev gravid igen.
Och som vid alla arbeten fick jag lön.
Även om det var i form av sjukpenning och ett bättre mående.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Doften av nyfödd
Kvar låg jag i förlossningssängen och försökte minnas Antonia och Gabrielles doft innan de lades i kylrummet och bar med sig lukten av metall och död. Och jag andades in deras lillebrors varma, underbara bebisdoft gång på gång.
Men hur mycket jag än ville så kunde jag inte känna flickornas doft som nyfödda.
Så istället kände jag en tacksamhet över att deras pappa kunde det.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Gästblogg: Jenny om sitt missfall
Efter att ha gått en bit ifrån restaurangen där vi alla skulle avnjuta en god middag, öppnade jag munnen och berättade med skakig röst. Min vän, som var förlovad med min pojkväns bästa kompis, var inte direkt stöttande. Men vad hade jag trott? Jag var ju bara ännu en av dessa hundratals lurade flickvänner som egentligen inte betydde något i min pojkväns ögon. Jag bodde i ett land som inte var mitt hemland, dessutom på lånad tid med ett visum som kanske inte skulle bli förlängt, och hade en pojkvän som verkade strunta i ifall det blev det. Och nu var jag gravid.
”Du måste göra abort!”, sa min vän och tog tag i mig. ”Det här skulle verkligen förstöra allting för din pojkvän!”. Jag måste erkänna att det här med barn inte var något som vi, jag, haft i några planer alls. Men nu var det som det var. Jag var 19 år gammal, hade jobb, var ansvarsfull och kände att jag mycket väl skulle kunna klara av det här. Med eller utan stöd från min pojkvän. För jag kunde inte göra abort. Jag kunde inte ta ett liv. När jag berättade detta för min vän blev jag hånad. ”Äh, jag har gjort två aborter. Det är inte så svårt, bara att beställa tid, jag kan hjälpa dig”, sade hon. Sedan tillade hon med en fnysning: ”Och nej, det är inget liv!”
Vi gick tillbaka till restaurangen. Hon pratade, jag var tyst. Jag tänkte. Jag var förvirrad. Förstöra min pojkväns liv, eller mitt eget och mitt barns? Jag kände mig så ensam. På andra sidan jordklotet.
Någon vecka gick och jag hade fortfarande inte fattat något beslut. Än mindre sagt något till fler människor. Ni kanske tycker att jag var en hemsk person som inte sa något till min pojkvän, men hade ni träffat honom, ja då hade ni förstått varför. Han flirtade med tjejer mitt framför näsan på mig och fick mig att framstå som dum och svartsjuk när jag hade synpunkter på detta. Han gick hellre hem till tjejkompisar han knappt kände för att titta på The OC än att vara med mig, och övertalade mig en gång med allvarlig röst att inte ens våga försöka fånga brudbuketten då denna kastades på ett bröllop. Nej, jag förstår då inte vad det var jag såg i honom.
Jag var så rädd för vad han skulle säga. Jag orkade inte med fler försök till övertalningar om abort. För mig var det visst ett liv som fanns där inne. Så jag bestämde mig för att ta vår årliga campingtur med baseballaget som min sista tid att tänka. En vecka, sedan fick jag bestämma mig hur det skulle bli. Men bara efter några dagar ute i den friska luften tog ödet saken i egna händer. Under en match av baseball, där jag endast var åskådare, behövde jag gå på toaletten. Och väl där hände det. Missfallet. Jag kände mig så tom. Så chockad. Jag behövde prata med någon, och jag grät när jag berättade för samma vän som jag berättat om graviditeten för. Hon var naturligtvis lättad och försökte få mig att inse hur bra detta var. Hon tyckte dock att jag skulle berätta för min pojkvän, nu när det var över, så det gjorde jag.
Och han skämdes. Skämdes över hur jag kunde ha blivit gravid trots p-piller. Skämdes över att jag fått missfall. Skämdes över mig. Och undvek mig sedan i ett par veckor därefter. Alltihop var mitt fel. Och detta var hans reaktion efter ett missfall. En redan avslutad graviditet.
Så jag har, med årens gång, insett att det som hände antagligen ”var för det bästa”. Inte hade jag velat ha med en sådan människa att göra i resten av mitt liv. Inte hade jag velat att min son - för jag är av någon anledning stensäker på att det var en pojke som bodde i min mage – skulle ha haft en sådan pappa. Längre än så vill jag inte tänka. Men ibland jag gör det ändå. Vem skulle denna lilla individ ha varit? Hur gammal skulle han ha varit idag? Vad skulle han ha hetat och vad skulle han ha tyckt om att göra?
För jag hade aldrig kunnat göra den där aborten. Det spelar ingen roll vad min vän sa. För mig var det visst ett liv, men idag får jag nöja mig med händelsen är en del av mitt. Mitt liv, där jag nu njuter för fullt av att vara mamma till min underbara dotter Vilda. Och detta med en lika underbar man vid min sida.
Du kan besöka Jennys blogg här.
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Vem är jag att beklaga mig?
För vem är jag att beklaga mig över tröttheten till följd av ett levande barn? Vem är jag att vilja ligga kvar i sängen istället för att byta blöjan på våra döda döttrars lillebror? Och vem är jag att önska mig mer sömn?
Nej, när våra döttrar föddes och dog så kunde jag inte sova under de första sex månaderna just därför att det inte fanns några barn att amma eller byta blöjor på. Så jag är mycket hellre trött på grund av ett levande barn än trött på grund av döda barn.
Så när tanken "Gud, vad trött jag är!" infinner sig slår jag omedelbart bort den, för vem är jag att beklaga mig över tröttheten till följd av ett levande barn?
Jag är mycket hellre trött på grund av bristande sömn
till följd av ett levande barn än på grund av döda barn,
därför har jag svårt att beklaga mig över tröttheten.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med, den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
En liten gåva som tack
Jag ser många saker här i livet som gåvor. Alla inslagna på olika sätt och vis. Och era reflektioner, till följd av mina inlägg kring alla mina barn såväl levande som döda, är även de vackra gåvor.
Så, när jag loggar in på min blogg och ser alla era namn på nyinkomna objekt så brukar jag ta en liten paus i vardagen och ta mig tid att öppna dessa. Jag trycker på ikonen för kommentarer och medan datorn laddar upp era reflektioner så är det som att jag läser kortet på gåvan, klipper upp banden och sedan när datorn visar alla era värdefulla rader, så är det som att omslagspappret har vecklats ut och visar gåvans innehåll.
Ja, alla era reflektioner ser jag som gåvor, att ni delger mig era erfarenheter och tankar. Och därför vill jag nu ge er en gåva.
Min gåva till er, som tack för alla era kloka reflektioner, bli 50% rabatt
hos ett av mina favoritföretag för barnkläder, nämligen Lundmyr of
Sweden. För att få rabatten uppge koden "Mammamelissa50%" i
meddelanderutan vid er beställning och välj faktura som betalnings-
sätt. Rabatten gäller från och med den 19 oktober till och med den
2 november. Tack, Lundmyr för detta!
Månadens Medmänniska
Men sedan våra döttrar föddes och dog så har en mängd modiga människor funnits vid vår sida. Det kan ha varit genom blommor, kort med omtänksamma ord, ett telefonsamtal eller en kram. Ja, var och en som har följt med oss på den här vägen har gjort det utifrån sin allra bästa förmåga och för det så är jag dem evigt tacksamma.
Därför kunde jag inte låta bli att skänka dem alla ytterligare några tankar då jag härom dagen fick ett e-mail ifrån Änglarosetten.
"Varje månad kommer månadens medmänniska att utses. Vem är månadens medmänniska? Det är du som bestämmer det.
Det kan vara en kollega, mamma, pappa, läkare, präst, sambo, kamrat, gammal som ung mm någon som du tycker gör en viktig insats för andra människor i sorg. Kanske en människa som gör det där lilla extra som värmer ditt hjärta så gott. Vi vet alla hur svår sorgen är och hur svår den kan vara att bemöta.
Om vi uppmärksammar de som har viljan att bemöta det svåra kanske flera vågar följa efter.
Maila din motivering och namn på den du nominerar till info@angla-rosetten.se
Senast den 25:e varje månad vill vi ha ditt bidrag.
Vinnaren får en fin och personlig gåva från Änglarosetten."
Ja, att bemöta människor i sorg är svårt. Men sedan våra döttrar föddes och dog så har en mängd modiga människor funnits vid vår sida. Och jag kommer att nominera samtliga av dem.
Därför att de alla förtjänar att utses till Månadens Medmänniska.
Att klara allt
"Klarar man att gå igenom sorgen efter sina barn tillsammans, så klarar man allt", sägs det. Och såväl jag som barnens pappa, min man, har hållt fast vid detta. Klarar vi det här, så klarar vi allt tillsammans, har vi sagt många gånger när vi haft det som svårast.
Men den senaste tiden har jag börjat att undra om det verkligen stämmer. För är det inte så att man förhåller sig till den situation som uppstår, men att den föregående situationen egentligen inte ger några garantier inför någon annan situation?
Tänk om det är så att vi har lärt oss att leva tillsammans genom sorgen efter våra döttrar, Antonia och Gabrielle, som dog. Men att vi inte kan leva tillsammans genom glädjen till följd av deras lillebrors födelse och liv. Tänk om det är så att vi har för höga förväntningar på vad glädjen självt skall göra för oss så att vi slutar att arbeta för vår relation. Och tappar bort varandra och den andres behov mitt ibland våra egna förväntningar.
"Klarar man att gå igenom sorgen efter sina barn tillsammans, så klarar man allt", sägs det. Men är detta egentligen en garanti för alla kommande situationer i livet?
Jag undrar verkligen det.
"Där står det ju Antonia!"
Fortfarande så stannar jag upp då jag stöter på mina döda döttrars namn i andra sammanhang än där jag förväntar mig det och så tänker jag: "Oj! Där står det ju Antonia" eller "Oj! Där står det ju Gabrielle!".
Det kan vara i sluttexterna av någon film, en författare till en bok eller då någon vän berättar att de har mött en person med samma namn som Antonia eller Gabrielle. Men det kan också vara när jag slår upp min almanacka och inser att det faktiskt är så att mina döttrar har namnsdag.
Idag har Antonia namnsdag och likt förra året så stannade jag upp även detta år och tänkte: "Oj! Där står det ju Antonia!"
Grattis på namnsdagen, älskade och saknade Antonia!
De kom inte tillbaka
Efter att våra döttrar Antonia och Gabrielle hade fötts och dött så talade deras pappa ofta om att han trodde att de skulle komma tillbaka till oss. Han var övertygad om detta och hoppades på ytterligare en tvillinggraviditet med två små flickor.
Sedan kom den dagen då vi genomförde det första ultraljudet efter att ha genomfört två positiva graviditetstest. Och jag såg hur hans hopp om att flickorna skulle komma tillbaka, genom en annan graviditet, försvann.
För i magen låg inte längre två bebisar, som var Antonia och Gabrielle.
Utan ett litet syskon istället.
Barnens pappa hoppades att våra döda döttrar
skulle komma tillbaka genom en annan graviditet,
men istället kom världens mest fantastiska lillebror.
Frågor och svar: del 7
Jag har valt att kalla honom för enbart lillebror i bloggen av fyra skäl, utan inbördes rangordning. 1. För att påvisa människors olika roller i relation till de döda barnen, för det berör inte enbart föräldrarna då barn dör. 2. Jag skriver så just för att visa på att han är en egen individ, inte något substitut för sina systrar som dog -vilket många tycks tro. 3. Denna rubricering gör att jag slipper upprepa, för nya läsare, det som jag gått och nu går igenom. 4. Och på detta sätt bevarar jag lillebrors integritet, eftersom han inte har gjort valet att vara en del av bloggen.
Dock kan det vara möjligt att ett inlägg kommer att avslöja hans namn i framtiden, men att jag därefter återgår till rubriceringen som inkluderar lillebror, för att bibehålla hans integritet. Jag har fortfarande inte fattat ett slutgiltigt beslut kring detta.
Det går att läsa mer om det här och här.
Fråga: Du, var det inte du som hade undervisat i babysim eller har jag helt fel?
Jo, jag har undervisat i babysim upp till och med fullständig simkunnighet. Så du har inte fel alls.
Det går att läsa mer om detta här.
Fråga: Jag måste fråga, angående det du skrev om att doktorn ville att Gabrielle skulle komma ut och satte igång dig. Skulle hon ha stannat kvar och överlevt i magen annars? Skulle du ha haft möjlighet att gå full tid med henne, trots att Antonias moderkaka lossnat och hon fötts och dött?
Såsom jag fötstått det så hade det varit möjligt -om jag inte hade blödigt så mycket att det var fara för mitt liv. Läkarna prioriterade med andra ord mig framför henne.
Det går att läsa mer om detta här.
Fråga: Min första tanke är, har ingen barnmorska eller någon inom sjukvården pratat om planerat snitt med lillebror?
Nej, faktiskt inte. Om det beror på min vilja till en så naturlig förlossning som möjligt eller att han faktiskt låg rätt i magen, det vet jag inte. Kanske är det så att man själv får föra fram sådana önskemål och det har jag ju inte gjort.
Det går att läsa mer om detta här.
Fråga: Hur är barnkammaren nu? Är sakerna utbytta mot saker till lillebror, eller är det samma möbler fast i en upplaga?
Det ser ungefär likvärdigt ut, förutom att en säng numera även står inne i vårt sovrum. Sedan har ju lådorna självfallet fyllts med blöjor, övriga hygienartiklar, ännu mera kläder och så vidare jämför med då vi väntade Antonia och Gabrielle.
Att skuldbelägga barnen
Att Antonia och Gabrielle dog och att jag därmed drabbades av den svåraste av sorg var inte deras avsikt, ansvar eller skuld. Nej, de känslorna bär jag inom mig och jag kan inte föra över dem på mina barn. Mina barn är inte sorgen personifierade.
Ja, det är oerhört lätt att skuldbelägga barnen som dog.
Men sanningen är den att endast jag själv kan ta ansvar för sorgen.
Ja, det är oerhört lätt att skuldbelägga barnen som dog och
ifrågasätta varför de inte ville stanna i ens famn. Men jag
kan inte skuldbelägga mina barn för att de dog, endast jag
själv är ansvarig för sorgen till följd av deras död.
Lillebror testar: Babysense 6 (andningslarmet)
Ja, de är lite oroliga för att jag skall sluta andas som mina storasystrar gjorde när de föddes, så de petade ganska mycket på mig när jag sov i början. Men sedan pappa installerade larmet i min säng så får jag faktiskt sova ifred. I alla fall när jag ligger i min säng.
Jag tror att mamma trodde att det skulle vara lite krånglifikt med ett andningslarm, men det var faktiskt jättelätt. Om jag bara hade kunnat styra mina armar och fingrar lite mer så hade jag faktiskt kunnat installera det själv. Men nu lät jag pappa göra det så han skulle få känna sig lite duktig. Han lade bara en av sensorplattorna under min kudde, för i det här paketet ingick det två, och ställde den lilla dosan på en pall bredvid mammas sängsida.
Om man lägger plattan under madrassen så får inte den vara tjockare än 20 centimeter och jag tror inte att min madrass är så tjock, men pappa ville vara på den säkra sidan. Och plattan är lite guppig, liksom vickig, fast det känner inte jag när jag ligger i sängen. Men det är det vickiga som känner av om jag andas eller inte, för den känner om jag rör mig.
Sedan ställde pappa in larmet på den känsligaste nivån och så stod mamma och pappa och provade med mig flera gånger. De tittade på mina andetag och på dosan som blinkade varje gång jag andades, de tycker att blinket är bäst, men man kan också ha olika ljud som säger till oroliga mammor och pappor att vi bebisar andas.
Och när de tittat så att det stämde så tog mamma upp mig och eftersom ingen låg och rörde sig i sängen så började dosan att liksom klicka högre och högre och högre efter bara några sekunder. Det är så larmet varnar tills det nästan låter som ett brandlarm om jag skulle sluta andas. Ja, en gång när jag låg i magen lagade mamma lite dålig mat som gjorde att brandlarmet gick, så jag vet hur det låter.
Och jag blev inte alls rädd av det höga ljudet, varken då eller nu när mamma och pappa testade larmet. Eller när mamma glömmer att stänga av larmet mitt i natten när hon tar upp mig ur sängen för att jag är hungrig eller behöver få en ny blöja. Det är mest pappa som blir rädd för att han tror att jag har slutat andas. Men det har jag ju inte. Och skulle jag göra det så hinner mamma göra hjärt- och lungräddning på mig innan jag är jättedöd och så kan ambulansen hinna komma under tiden och rädda mig.
Så, nu kan mamma till och med lägga mig i sängen på dagarna när jag är jättetröttis och så kan hon ordna så att jag har rena kläder och alla mina nappar iordning och sådär medan jag ändå sover. Det är skönt att ligga i sängen för det är lite svalare i mamma och pappas sovrum jämfört med i resten av huset.
Men larmet kostar några pengar, nästan två tusen sådana där pengar nu när det är på rea, men mamma och pappa tycker att jag är värd det. De säger att det är en billig försäkring för mitt liv, även om larmet inte kan förhindra att jag slutar andas, så kan de vakna och ge mig hjälp. Och det gör att båda mamma och pappa sover bättre på nätterna.
Så, jag ger Babysense andningslarm tio av tio nappar.
Och det gör mamma och pappa också.
Ps. Det ingår babyvakter i Babysense 6 också, men de har jag inte hunnit prova än. Ds
Babysense 6 andningslarm får tio av tio
möjliga nappar av våra döda döttrars lillebror.
| PUBLICERAT: 2009-10-16 @ 09:01:22 | KATEGORI: Förberedelser och praktika för jordbarn | Reflektioner [14]|
En änglahistoria -författare okänd
Det var en gång ett barn som var redo att födas. En dag så frågade han Gud: "De säger att du sänder mig till jorden imorgon men hur ska jag kunna leva där så här liten och hjälplös?" "Bland alla dessa änglar så väljer jag ut en till dig. Hon väntar på dig och kommer att ta hand om dig."
"Men tala om för mig, här i Himlen, gör jag ingenting annat än sjunger och ler, det är tillräckligt för mig för att vara lycklig, hur ska jag vara lycklig på jorden?" "Din ängel kommer att sjunga för dig, och kommer också att le mot dig varje dag och du kommer att känna din ängels kärlek och vara lycklig."
"Hur ska jag kunna klara av att förstå, när människor pratar med mig, när jag inte kan det språket som de människorna talar?" "Din ängel kommer att tala de mest underbara och rara ord som du någonsin kommer att få höra, och med stort tålamod och omsorg, kommer din ängel att lära dig hur du ska tala det språket."
"Och vad ska jag göra när jag vill prata med dig, Gud?" "Din ängel kommer att föra ihop dina händer och lära dig hur du ska be."
"Jag har hört att på jorden finns det onda människor, vem kommer att beskydda mig?" "Din ängel kommer att beskydda dig, även om det kommer att innebära att hon riskerar sitt eget liv."
"Men jag kommer alltid att vara ledsen eftersom jag inte får se dig mer." "Din ängel kommer ofta att berätta om mig och kommer att lära dig vägen tillbaka till mig, även fast jag alltid kommer att finnas med dig.
Vid det ögonblicket var det väldigt fridfullt i Himlen, men röster från Jorden kunde redan höras, och barnet skyndade sig att viskande fråga:"Oh Gud, om jag måste resa iväg nu, snälla tala om min ängels namn."Din ängels namn är inte betydelsefullt, men du kommer att kalla din ängel "Mamma".
Gästblogg: Natalie om sin yrkesroll och bemötande
Hej alla Melissas läsare!
Jag heter Nathalie. Jag är 21 år och har en underbar son som föddes i början av 2007. När jag fick frågan om jag ville skriva en gästblogg här var valet rätt självklart. Det är en stor ära att ha fått den frågan, och om det jag skriver är intressant för någon där ute glädjer det mig. Men det här ska inte handla om mig och min son.
Utöver att vara mamma jobbar jag nämligen som undersköterska på förlossningen på ett av de största sjukhusen i Stockholm. Jag älskar mitt jobb. Har alltid ett leende på läpparna när jag ska dit, det är inspirerande och faktiskt helt underbart. Innan jag började där hade jag bara varit på en avdelning med svårt sjuka patienter, därför är kontrasten rätt stor. Jag hjälper patienter i deras lyckligaste stund i livet. Oftast...
Den här bloggen är så viktig, för den visar en helt annan verklighet. Alldeles för många barn dör i vad "vi i branschen" kallar för en intrauterin fosterdöd (intra=inom, uterin=livmodern). För alldeles för många föräldrar slutar inte sagan lyckligt. Jag ägnade inte det en enda tanke när jag tackade ja till mitt jobb. Inte en enda gång tänkte jag på att förlossningen även kan innebära död. För det är så overkligt för så många människor.
Trots att vi är en rätt stor avdelning är det rätt sällan som ett barn dör hos oss. Det går lite i perioder, kommer det en så kommer det oftast en till. Men det är ett eller två barn för mycket, och hemskt att se! Det är hemskt att höra om! Ibland sker det på såna brutala sätt. Som vissa blivande föräldrar som kommer in för att förlossningen har startat, men de är inte tillräckligt igång. Man har kollat att både mamma och barn mår bra. Då skickas de hem, för så görs det i alla sådana fall (om allt är som det ska, såklart). När de ett x antal timmar kommer tillbaka kan man inte längre hitta fosterljuden. I sådana fall hade inget kunnat göras. Eftersom att både mamma och barn mådde bra vid tillfället de åkte hem, finns det ingen anledning att hålla kvar dem. Det är inte bra för någon, för det är rent ut sagt supertråkigt att ligga inne mer än nödvändigt (och i de allra flesta fall går det ju faktiskt bra...). I ett tidigt skede kan man ändå inte, från vårt håll, göra något. Ingen smärtlindring, ingenting.
Melissa har alltså ändrat hela min syn på det som kan hända, att barn dör innan eller vid förlossningen. Innan var det bara något hemskt som jag helst inte tänkte på, nu är det en verklighet. Innan tänkte jag aldrig steget längre, nu inser jag att de som fått änglabarn faktiskt är föräldrar precis som alla andra. Om de själva ser sig på det sättet, dvs. Melissa har ökat min förståelse.
För en tid sen hade jag en patient vars första barn hade dött rätt sent i graviditeten. Hon kom nu in med sitt andra barn. Utan Melissas berättelse hade jag nog aldrig vågat tala så öppet med henne som jag nu gjorde. Jag frågade om den förra förlossningen, om barnet hon födde, hur det kändes nu. Jag vågade prata om det! Och hon behövde det, hon tyckte om att någon inte ryggade tillbaka. För henne var det skönt att få dela med sig. Att jag liksom såg hela henne, inte bara att hon var där för att föda ett barn, och det var min uppgift att ta hand om henne. Jag vågade mig t.o.m på att säga att det förra barnet nu skulle få ett syskon.
"Berättelsen" här ovan skrev jag ner i en kommentar här i bloggen för rätt länge sen, och det var många som kommenterade och var väldigt positiva till min kommentar. Som berömde mig för det jag har gjort. Och det är tack vare er som berättar. Så tack Melissa, och alla ni gästbloggare som delat med er av era erfarenheter. Det hjälper mig, som förlossningspersonal, att kunna göra ett bättre jobb!
Sist av allt vill jag uppmuntra alla gravida att ringa om ni misstänker att något är fel. Har ni inte känt fosterrörelser på ett tag? Ring! Är det dagtid, ring mvc. Är det på kvällar eller helger, ring oss. Det handlar om att ni som föräldrar ska vara trygga och säkra. Känn er inte dumma, för det tycker inte vi att ni är! Ring hellre ett samtal för mycket (i vissa fall kan det kanske lösas över telefon, man kan få respons i form av sparkar med många husmorsknep), än ett för lite.
Kram på er alla!
/Nathalie
Du kan besöka Natalies blogg här.
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Goda och blandade
När mina barns morfar inhandlar godis så är han noggrann med att det skall vara en varierad blandning. Det skall vara sött fruktgodis, salt lakrits och sura karameller. Många gånger har jag fått lyssna till förklaringar om smaksinnet och betydelsen av att just variera smakerna för att var och en av dessa skall framhävas på bästa sätt. Och gott och blandat fick en konkret betydelse för mig.
När jag och barnens pappa sedan såg våra döttrar, som dog strax efter förlossningen, så rådde det inga tveksamheter om vilka genetiska genomslag som hade gjorts rent fysiskt hos våra flickor. Antonias näsa var efter barnens pappa, hennes öron efter mig. Medan Gabrielle hade min näsa och barnens pappas öron.
Och nu när våra döda döttrars lillebror föddes så var likheterna slående mellan honom och hans äldre systrar, för även han har valda delar efter mig och sin pappa.
Jag kan därför inte låta bli att tänka på våra barns morfars godispåse när jag tänker på Antonia, Gabrielle och deras lillebror. Ja, för våra barn är faktiskt som hans godispåse.
Goda och blandade.
Våra barns morfar har alltid en mycket varierad godispåse och på
samma sätt har våra barn blivit en god blandning av mig och deras pappa.
Brev till dig utanför magen (1 vecka, 6 dagar)
Tiden tillsammans med dig går så himla fort. Tänk att du redan är två veckor imorgon! Och du växer så det knakar, ja, bara på två veckor så har det hänt jättemycket med din lilla kropp.
Idag när vi var hos BVC-tanten så vägde vi dig och mätte dig. Nu har du gått upp till 4600 gram och har växt ytterligare två centimeter sedan sist. Och ännu en gång så imponerade du på henne. Ja, när hon lade dig på mage så låg du med huvudet rätt upp och spanade läget nästan hela tiden. Du kissade nästan på henne två gånger under tiden, men då skrattade vi bara lite och torkade.
Du fick även beröm för att du är så duktig på att söka blicken och hålla kvar den. Hon sade att det är lite ovanligt att bebisar kan fokusera så bra som du gör, men att det är ett tecken på att vi pratar mycket med dig här hemma, men att det också bara är tecken på att du är pigg och frisk.
Och ja, det är du ju, det är bara på kvällarna och nätterna som du har lite ont i magen. Så då brukar jag nynna för dig och ge lite magmassage och det hjälper. Men jag skall köpa magdroppar till dig också så skall vi nog få ordning på bakteriefloran. För äter bra, det gör du minsann, det ser man på att du har fått lite hårda läppar. Så nu skall jag bara komma ihåg att äta också. Jag vill ju inte ge dig dålig mjölk.
BVC-tanten frågade även om vi har fått in några rutiner och det har vi ju lite grand. Vi försöker att vara ute en stund varje dag, vi byter om till nattiskläder vid åtta och sådär och duschar ihop några gånger i veckan. Ja, du gillar mer att duscha än att bada. Men fortfarande är det väldigt oregelbundet. Du sover ganska mycket ena natten så mycket som fem till sex timmar i sträck, och sedan ingenting nästa. Men inte sover jag för det. Nej, då passar jag på att göra allt annat eller bara sitta och titta på dig.
Jag kom även på mig själv med att gå runt och amma dig den första veckan, medan jag tog hand om tvätten och plockade ur diskmaskinen och sådär. Men det var ju jättedumt av mig, för du måste ju få matro som alla andra, så nu sitter eller ligger jag stilla varje gång du äter. Så det vill jag säga förlåt för. Förlåt för att du inte fick äta i lugn och ro först.
På BVC så sade hon även att du verkar vara en väldigt lugn bebis och då berättade jag hur tydlig du är i din kommunikation. Man ser med en gång på dig vad det är som du behöver. Gos, mat, byte eller om du har ont i magen, ja, det är egentligen de fyra sakerna. Och när man är så tydlig som du är, ja, då behöver man inte gallskrika för att berätta vad man vill.
Din pappa har ju varit borta nu i snart en vecka också och då har du och jag bara passat på att mysa, mysa och mysa. Ja, en dag gick vi inte ens upp ur sängen annat än för att byta blöjan. Vi låg bara och pratade du och jag och när du somnade så låg jag och tittade på dig hela tiden. Du är verkligen det vackraste som finns. Och du ler och pratar i sömnen som din pappa. Men när du ligger och sover så gör du det med ena handen under kinden, precis som jag alltid gör och det är lite häftigt att se. Det är också lite häftigt att du har samma minspel som din morbror.
I övrigt så har du din pappas mun och hans ena lilla knix på ditt högra öra. Men annars är du faktiskt väldigt lik mig, inte bara i färgerna utan med din lilla näsa och ögonen och öronen och ögonbrynen. Ja, din gammelmorfar tycker att du ser ut precis som jag gjorde som liten. Kanske får du mina bruna ögon också. Pappa har alltid trott det och nu börjar jag tro det också. Men oavsett vad du får för färg så kommer den att bli vackrast i världen.
Och härom dagen trillade din navelsträng av också och när jag ringde för att berätta det för din pappa så sade hans kollega att det sägs ge tur att plantera ett träd på navelsträngen. Din pappa och släkten på hans sida de tror mycket på det där med tur och otur, så vi får väl plantera ett träd på din lilla navelstump bara för att gardera oss så vi verkligen får tur. Men jag tycker att vi redan har fått all tur i värden, ja, vi har ju fått både dina änglasystrar och dig.
Sedan berättade jag för pappa att du har börjat att träna benen också. Ja, när jag bytte på dig härom dagen och skulle dra ned kläderna i ryggen på dig så tog du spjärn med benen och stod så när jag höll dig. Så då skojade pappa om att du kanske till och med kan gå innan han hinner komma hem från sitt jobb utomlands. Och vem vet, du är ju nästan som en muterad liten superbebis. Ja, när du ligger på min mage så försöker du redan att vända dig till och med.
Men nu är du vaken igen efter att ha vilat lite efter BVC, så nu skall vi gosa lite till och jag skall väl försöka att äta för det har jag ju såklart inte gjort idag.
Massa pussar och kramar
Din mamma
Här ligger du och sover i min och pappas säng
efter att vi har hälsat på hos BVC-tanten.
Ett glamouröst liv
För vad är egentligen glamour? Det är ju det där ouppnåeliga. Den där drömmen. Det där som många strävar efter, men som tyvärr inte alla får uppleva.
Och för många så är säkert inte sprutande bröstmjölk och en bebis som kräks synonymt med glamour.
Men efter att ha fått två döttrar som dog efter förlossningen, ha gått igenom en graviditet där ett levande barn inte alls har varit en självklarhet efter födseln och nu äntligen får ha mina döda döttrars lillebror i min famn, ja, då kan jag inte beskriva mitt liv på något annat sätt.
Ja, jag lever ett glamoröst liv.
Jag ser mitt liv med sprutande bröstmjölk och upptorkning av spyor
som ett glamouröst liv. För vad är egentligen glamour om inte det
där ouppnåeliga. Den där drömmen. Det där som många strävar
efter, men som tyvärr inte alla får uppleva. Och äntligen får jag upp-
leva just detta efter att ha fått våra döda döttrars lillebror i min famn.
Att bevara minnen
Och jag minns att jag undrade hur andra föräldrar, som inte fått barn som hade dött, funderade kring detta medan vi gjorde avgjutningar av våra döttrars händer och fötter. Var de medvetna om värdet att bevara minnen från sina barn eller var det någonting som sköts på framtiden och förväntades kunna göras sedan?
Men eftersom vi aldrig fått uppleva tanken om sedan, utan stod inför vår enda och sista chans med våra döda döttrar, så var därför bevarandet av minnen oerhört viktigt under graviditeten, och nu efter förlossningen, med våra döda döttrars lillebror .
Jag började att skriva brev till lillebror medan han växte i magen, jag såg till att regelbundet ta kort på de kroppsliga förändringarna och kamera liksom hand- och fotavtrycksset var ett måste inför hans födelse.
Ja, för man vet ju faktiskt inte när det är ens enda och sista chans att bevara minnena av sina barn.
Bevarandet av minnen har varit centralt under graviditeten och nu
efter förlossningen med våra döda döttrars lillebror, eftersom man
aldrig vet när det är ens sista chans. Och dessa minnen har man ju
glädje av oavsett hur länge ens barn lever. Här gör till exempel jag
och lillebror hand- och fotavtryck i Lifestones avtrycksboxar med lera.
Vill du också bevara minnena av dina barn, döda som levande?
Besök då Lifestones hemsida som berättar mer om hur du kan göra detta.
| PUBLICERAT: 2009-10-13 @ 19:08:43 | KATEGORI: Förberedelser och praktika för jordbarn | Reflektioner [12]|
Gästblogg: Bitte om sorgen efter sin brorson
Min svägerska och bror väntade dessa tvillingar, som såklart var alldeles "outstanding" i vår stora familj, och där allt ALLTID gått enligt "planerna", d.v.s att ALLA barn i magen föds till små levande ljuvliga bebisar, men där det inte fanns några tvillingar förut.
Tyvärr så blev det inte riktigt så denna gång, men fastän jag levt både länge och själv hade 4 barn så var detta något som inte ens fanns i min fantasi.
Jag fick ett telefonsamtal om att dom åkt till förlossningen då barnens mamma drabbats av havandeskapsförgiftning och barnen inte mådde bra i magen.
I min skyddande värld, där sådant här inte ledde till någon större katastrof, då dom faktiskt var på sjukhus var jag helt trygg med att doktorn skulle fixa detta.
På kvällen den 24/9-1992 ringde så min bror och berättade att jag blivit faster till 2 små pojkar. Jo, visserligen ca 16 veckor för tidigt och mycket små pojkar, men allt var bra. Dom fick läggas på barnintensiven då dom bara vägde 780 och 695 gram, men att det skulle vara fara för deras liv...nej, dom var ju på sjukhus!
Patetiskt va?
Hur kunde jag som var en ganska världsvan kvinna på nästan 34 år tro att läkarna kan ordna allting? Men jag trodde faktiskt det. (Kanske för att alla mina barn fötts för tidigt, en av dom t.o.m en av dom i vecka 30,utan drama)
Allt artade sig ganska bra, med viktuppgång och amning och förflyttning från intensiven till neonantalavdelning och jag började se fram emot att få hålla/lära känna dessa små pojkar när min bror den 22/10 ringde för att berätta om dagen, vilket han gjorde varje dag, och jag till min fasa kunde urskilja darr på hans röst. -Vad har hänt, frågade jag?
Mellan sväljningar och gråt kunde jag höra att Christoffer (den ena tvillingen) fått en hjärnblödning och nu har man stängt av alla livsuppehållande insatser då han som doktorn sa - "Ändå bara skulle blivit en grönsak". En grönsak! Min älskade brorsson! En liten människa, en grönsak!?
Så man stängde av allt som gav hjälp och föräldrarna fick hålla sin son och vänta på det sista andetaget. Det tog 23 timmar sen somnade han in, i sin mammas famn.
Begravningen är en enda stor grå suddig bild, men det som etsat sig fast är bilden av min långa (189 cm) bror och hans nästan lika långa fru som bär ut kistan av sin döda son ur kyrkan. Då i min minnesbild var dom inte mer än "knähöga".
Trots att det är 17 år sedan kan jag fortfarande inte förstå. Kan inte förstå varför han fick hjärnblödning. Kan inte förstå varför man inte gjorde mer. Kan inte förstå varför man såg honom som en grönsak. kan faktiskt inte förstå!
-Saknar dig så det gör ont Christoffer, men du kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta/ faster Bitte
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
En växande ettåring
Den 24 oktober förra året, en månad efter våra döttrars födelse och död, så började jag att blogga. Och istället för att Antonia och Gabrielle fick växa upp så har bloggen växt under det här gångna året.
Därför kommer det under den resterande delen av oktober att dyka upp en hel del erbjudanden och tävlingar, ifrån bland annat Lundmyr, Lajbanssons Leksaker, Barnlycka med flera, för att fira bloggens första år. Men också som tack för att ni har varit med och bidragit till att bloggen har blivit det som den idag är.
En växande ettåring värd att firas.
Tack vare er har bloggen växt under det gångna året och nattetid
kan man numera återfinna den här bloggen på topplistan över de
mest besökta blogg.se-bloggarna, vilket självklart skall firas!
Från krissituation till modersinstinkt
När jag födde Antonia och Gabrielle, som dog strax efter förlossningen, så kände jag en omedelbar modersinstikt. De var mina barn och jag var beredd att offra mitt liv för dem. Och på samma sätt kände jag denna omedelbara modersinstinkt då våra döda döttrars lillebror föddes. Men att känna detta är inte alltid en självklarhet, vilket jag och en före detta kollega diskuterade för en tid sedan.
Hon berättade att det tog flera veckor innan hon kände sig som en mamma till sin dotter och återgav hur hon hade suttit i bilen och tänkt på en hemsk nyhetshändelse som innefattade en bil som blev stulen vid en bensinstation innehållande ett litet barn. "Och mamman sade att de gärna fick ta bilen bara hon fick sitt barn", berättade den före detta kollegan och förklarade hur denna känsla hade uppfyllt henne. "Ta vad ni vill, men inte mitt barn!"
Under samtalets gång så insåg jag att mina omedelbara moderskänslor kanske inte hade varit en självklarhet om jag inte hade placerats i en direkt krissitation. Det vill säga att mina barn skulle dö efter förlossningen.
Och hade jag inte fått genomgå detta så hade jag kanske inte heller funnit min modersroll lika omgående då våra döda döttrars lillebror nu föddes.
Barnens värme
Jag kan därför inte låta bli att minnas den stunden av värme med mina döttrar när jag ligger i sängen med deras lillebror och tar av honom en av filtarna då hans hud känns för varm. Och jag kan inte låta bli att njuta och känna lycka av hans värme mot min hud där han ligger.
För jag vet såväl hur det känns när ens barn är kalla.
Sann lycka och njutning är att känna värmen från sitt barn.
För jag vet såväl hur det känns när ens barn är kalla.
Livets bok
Många talar om våra döda döttrars lillebrors födelse som om vi nu påbörjar en ny bok och att boken där tankar, upplevelser, ord och känslor kring Antonia och Gabrielle bör läggas åt sidan.
Men för mig så finns det inte olika böcker. Bara olika kapitel. Och ett efterföljande kapitel kan aldrig ersätta det föregående, nej alla kapitel är beroende av varandra för att historien skall hänga samman.
Och de blad som redan har fyllts i livets bok kommer jag aldrig att sluta läsa eller reflektera över. För det är tack vare de sidorna som jag uppskattar de andra sidorna i boken så oändligt mycket mer och får en ökad förståelse för det som jag får ta del av genom den.
Men i och med våra döda döttrars lillebrors födelse så kommer livets bok med de många blanka bladen att fyllas med tankar, upplevelser, ord och känslor i ytterligare ett kapitel och för varje blad som tecknas fullt adderas ytterligare ett blad i boken. Även det redo att fyllas.
Därför att för mig så består inte livets bok av flera olika böcker.
Nej, bara av olika kapitel redo att fyllas på när helst det behövs.
Livets bok består inte, i mina ögon, av flera olika böcker.
Nej, bara av olika kapitel och nu när våra döda döttrars
lillebror föddes inleds ytterligare ett kapitel, som hänger
samman med de föregående kapitlen i min livsbok.
Tack till er för att ni tar del av valda delar från min livsbok
och bidrar till att den fylls med en mängd ord, erfarenheter,
upplevelser och känslor! Och som tack vill jag gratulera Malin
Lindbom, vinnare av ett smycke från Gobbit´s Smycken!
Pussgropar i present
"Vad spännande! Vad är det för present som han har fått då?", undrar jag och kan inte låta bli att le då Gabrielle kikar fram i molnvirvlet med håret i en enda oreda. "Får jag säga?", frågar Gabrielle och ser förväntansfullt på sin syster, medan hon föser bort håret ur ögonen. "Får jag? Får jag? Får jag?" Men Antonia ser tveksam ut och säger försiktigt: "Kan vi inte säga båda?"
Gabrielle skrynklar ihop munnen och funderar koncentrerat innan hon slår ut med armarna och glatt säger: "Klaris vi kan!" och så ser depå varandra och räknar tillsammans på fingrarna. "Ett, två och tre!", säger de högt, pussar sig i händerna med ett högt smack och slänger sedan iväg pussarna mot mig.
"Oj, slängkyssar och allt!", skrattar jag och de nickar stolt. "Ja, vi slängpussade lillebror innan han flög in i din mage mamma", förklarar Antonia. "Nu var du fuskis, Nia! Vi skulle ju säga ihop ju!", protesterade då Gabrielle och såg argt på sin syster med armarna i kors.
"Men vet ni vad, ni får nog berätta lite mëra, för jag förstår inte riktigt vad det är för present som lillebror har fått av er.", säger jag då. "Men mamma, Nia sade ju!", surar Gabrielle. "Ja, hon sade att ni hade slängpussat honom, men var det det som var presenten?", undrar jag och ser på dem båda. Och när de förstod att jag inte hade klurat ut vad det var för slags present som lillebror hade fått av dem, så fnissade dem busigt.
"Mamma, lillebror har ju gropisar i sin kind", säger Antonia. "Ja, som om man har gjort sähär!", fyller Gabrielle i och trycker ned sitt lilla finger i molnet. "Ja, ni menar hans smilgropar?", frågar jag och de nickar hemlighetsfullt innan de böjer sig fram till mig och tillsammans viskar: "Mamma, det är inga smilgropar. Det är pussgropar. Det var där vi pussade honom innan han fick flytta ned till jorden hos er".
En utmaning
Härom dagen uppkom en idé. En idé om en utmaning.
Min familj och övriga anhöriga har valt att tala öppet om våra döda döttrar och någonting som vi alla reagerar, än idag, på är att det tycks vara så många drabbade omkring oss. När jag har berättat om Antonia och Gabrielle så möts jag nästan alltid av en berättelse med ett lika sorgligt utfall. Att barnet dör.
Men att barn dör är det ingenting som det rent allmänt talas om i samhället, trots att det dör två till tre barn om dagen bara i Sverige innan, under eller efter förlossningen upp till ett års ålder. Ja, det blir 850 barn om året. Och enkelt uträknat så innebär det flera tusentals drabbade familjer genom åren.
Så, min utmaning till er, alla ni 23 000 läsare i veckan, blir att tala om de döda barnen och sedan berätta om ert möte i reflektionsfältet nedan.
Mötet kan ske genom er blogg, inne på Ica eller i samtal med klasskamrater. Hur mötet sker är inte det viktiga, utan att det sker. För endast genom att tala om de döda barnen och deras familjer så kan forskningsanslag, omhändertagandet av familjer och omgivningens förståelse öka.
Ja, härom dagen uppkom en idé. En idé om en utmaning. Att utmana er alla att tala om de döda barnen och därefter dela ert möte här.
Så, antar ni utmaningen?
Vi har valt att tala öppet om alla våra barn, såväl döda
som levande, och i samtliga fall möter vi människor som
delger oss sina likartade erfarenheter. Nu utmanar jag er
att börja tala om de döda barnen och dela det mötet här.
Gästblogg: Felicia om sorgen efter sin mamma
När jag var 3 år gammal så förlorade jag min mamma i en forsolycka. 1995 skulle 14 personer ut på en forsfärd i gummibåtar. Med min mamma och pappa inräknade. Men forsfärden gick inte som man tänkt sig. Båda gummibåtarna kantrade och alla föll i vattnet. På bara några minuter hade 8 av 14 personer drunknat. Med min mamma inräknad. Den 28 maj 1995 höll jag på att förlora båda mina föräldrar. Den dagen togs min mamma ifrån mig.
Eftersom jag var så liten när hon dog så förstod jag inte riktigt vad som hade hänt. Jag förstod inte att jag aldrig skulle få se min mamma igen. Jag förstod inte varför pappa grät om kvällarna. Men ju äldre jag blivit, desto mer har jag förstått. Idag är jag 17 år och det är 14 år sedan hon dog. Och min sorg har aldrig varit så stor förut. Ju äldre jag blivit, ju mer förstår jag mig på sorgen och ju mer smärtsam blir den. Varje dag går jag och saknar min mamma.
Föräldrarna ser på sina barn, ser vilka likheter dom har till en. Precis så ser jag hur jag efterliknar min mamma. Mina släktingar råkar till och med kalla mig hennes namn för att jag är så lik henne. Jag får alltid höra att jag är så himla lik henne. Både i utseendet och sättet. Men jag är faktiskt glad att jag är så lik henne. För min mamma var jättevacker.
Precis som barn borde få stanna på jorden, för att deras mammor vill ge dom så mycket kärlek som det går, borde mammor få stanna på jorden för att just ge sina barn den kärleken dom är värda. Men jag kommer inte ihåg hur det är att få vara älskad av min mamma. Jag vet inte ens hur det är att ha en mamma. För jag fick aldrig chansen att lära känna henne och få känna hennes kärlek. Precis som änglamammor, som aldrig fick chansen att lära känna sina barn och ge dom kärlek fysiskt.
Min mammas död har lämnat kvar en stor tomhet inom mig. En fruktansvärt smärta som inte går att beskriva. Och varje dag önskar jag att hon levde, att hon aldrig hade drunknat. Jag önskar att jag fick se min mamma varje dag efter skolan. Jag önskar att hon var och såg på mig när jag har mina uppspelningar på skolan. Jag önskar att hon kunde finnas där för mig när allt känns meningslöst.
Att förlora någon som betyder mycket för en själv borde inte få hända. Men tyvärr så händer det i allafall. Så jag är tacksam varje dag att jag har min pappa kvar i livet, att jag har mina släktingar som älskar mig så innerligt och jag dom tillbaka. Var tacksam för ni har båda era föräldrar vid livet, för man vet aldrig när dom försvinner föralltid.
Mvh Felicia
Du kan besöka Felicias blogg här.
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Så det inte blir för lika
Något stumma såg jag och barnens pappa på varandra varpå jag förklarade för sköterskan att könet är oväsentligt och att vi endast längtade efter att ha ett levande barn i vår famn.
Men så här i efterhand så kan jag inte låta bli att reflektera kring hennes uttalande. För vad menade hon egentligen? När människor får sitt tredje barn, är det då tur att detta barn har ett annat kön än de två föregående och i så fall varför det?
Och vad är det som skulle ha blivit för lika? Skulle våra döda döttrars lillebror ha dött om han inte hade haft ett manligt könsorgan? Skulle vi ha älskat honom mindre om han hade varit en lillasyster? Var det därför det var tur att han blev en pojke så att han skulle kunna få all vår kärlek?
Ibland så önskar jag att jag inte svarar på alla frågor eller påståenden omedelbart, utan att jag istället frågar personen: "Hur menar du nu?
Ja, då hade jag sluppit sitta och fundera över vad sköterskan menade när hon sade att det var tur att det blev en pojke nu, så att det inte blir för lika.
Sköterskan tyckte att det var tur att våra döda döttrars lillebror blev en
pojke, så att det inte "blir för lika" och jag kan inte låta bli att undra vad
hon menade då hon sade detta.
Att handla blöjor
Nu drygt ett år senare stod jag ännu en gång framför en babyavdelning, om än i en annan butik, och betraktade hyllväggarna som var fullpackade med kläder, leksaker och blöjor. Men denna gången var det inte oväntat att denna avdelning var framför mig, nej, nu var det jag som hade gått dit.
Jag stod länge och betraktade hyllorna innan jag fyllde min kundvagn med våtservetter, barnolja och blöjor. Så, när jag denna gången lämnade butiken var det tillsammans med kassar fyllda med produkter från just babyavdelningen.
Och när jag gick igenom butikens entré så kunde jag inte låta bli att känna lycka och förundran.
Tänk att just jag nu äntligen kan få köpa blöjor!
Svår sorg för att uppleva sann glädje
Efter att ha fått uppleva döden på nära håll, i och med mina döttrars födelse och död, så uppskattar jag livet så mycket mer och på ett annat sätt än tidigare. Vilket gör att jag också uppskattar livet tillsammans med deras nu nyfödde lillebror så mycket mer och på ett annat sätt.
Och när jag träffar människor som har fått uppleva sina barns död och sedan får barn igen, så vittnar dessa om samma sak. Att den största sorgen i livet har bidragit till att glädjen blir större, i det här fallet lyckan över att ha fått barn som överlever.
Men ändå är det just vi, vi som har fått uppleva våra barns död, som beskylls för att inte glädjas över deras syskons liv eller ens älska dessa barn. Varpå jag inte kan låta bli att undra över det väl förekommande påståendet.
"Det krävs svår sorg för att kunna uppleva sann glädje".
Ja, många tycks ju instämma i detta.
Men tydligen inte då det kommer till oss föräldrar vars barn har dött och vi har fått barn igen. Trots att ens barns död sägs vara den svåraste sorgen i livet.
Många säger att det krävs svår sorg för att uppleva sann glädje och
genom våra döttrars födelse och död så uppskattar jag nu deras
lillebror på ett sätt som jag säkerligen inte hade gjort om de överlevt.
Men ändå ifrågasätts jag och många andra änglaföräldrar och vi antas
inte uppskatta livets glädjeämnen, såsom de döda barnens syskon.
Brev till dig utanför magen (1 vecka gammal)
Oj, vilka äventyr vi har haft tillsammans den här veckan. Vi har åkt bil, något som du verkar tycka om för du somnar som en stock. Ja, kanske är det för att du har åkt så mycket bil när du bodde i magen. Vi har duschat också och det verkade du tycka om, för du blev inte ledsen som när du badade. Du har haft hicka flera gånger, du har nyst och varit snuvig av fostervatten, du har även kräkts och vi har dessutom hälsat på dina storasystrar vid deras grav.
Det kändes otroligt att få stå där och tänka tillbaka på hur det kändes för ett år sedan, när Antonia och Gabrielle precis hade dött och att nu få stå där med dig i famnen. Ja, det betydde oerhört mycket för mig. Hade det inte varit för att du flyttade in i Hotell Magen så hade jag kanske inte stått där. Tänk vad mycket kraft du har gett mig och pappa, även om det har varit svåra dagar.
Men innan vi åkte till syrrorna så var vi på barnavårdcentralen med dig. Tanten på BVC ringde upp mig härom dagen och vi bokade in en tid med en gång. Hon lät jättetrevlig i telefonen, vågade fråga om dina storasystrar och tyckte att du lät som en jätteduktig kille när jag svarade på hennes frågor om sömn, amning och annat. Men jag sade inte att du är en riktig pruttis, efter din pappa.
Så igår träffade vi BVC-sköterskan i alla fall. Hon vägde dig och du går upp bra i vikt, vilket inte var någon överraskning eftersom du äter som en hel häst. Nja, nu kanske jag tog i, du är ju faktiskt inte så stor så du äter väl mer som en miniponny. Ja, du äter redan mjölk ur flaska och snuttar bra på nappen, vilket inte heller är helt vanligt att så små killar som du klarar av ännu.
Hon mätte dig också och då var du 53 centimenter lång istället för 55 som de mätte på sjukhuset där du föddes. Och du blev jätteledsen när hon skulle mäta dig, för hon var tvungen att dra i dina ben, men så fick du snutta lite på mitt finger och då blev du lugn igen. Däremot fick hon inte kika på dina ögonvitor, nej, du tittade bara på mig och knep ihop ögonen så fort hon ville titta. Du är allt en liten buse.
Men när du tog tag i mitt finger så märkte BVC-sköterskan att du försökte häva dig upp och jag berättade då att du redan lyfter huvudet själv då du ligger på mage. Så då lade hon dig på mage och då började du krypa iväg! Visserligen med huvudet ned i dynan, men ändå. Vi stod där och såg förvånat på dig för jag visste ju att du var stark, men inte att du var så stark redan! Du var ju bara sex dagar gammal igår.
Så BVC-sköterskan sade att vi måste hålla ögonen på dig hela tiden, för du var den starkaste och mest aktiva bebisen som hon hade stött på. Och jag tror att det finns en anledning till att just du är just så stark, ja, jag tror att du är det för att visa mig och pappa att du är så stark att du klarar av den här världen och att vi därmed inte behöver oroa oss för dig. Så det är inte bara mig och pappa som du imponerar på.
Hon tyckte även att du såg lite gul ut och jag berättade då att alla dina mostrar och din morbror också var lite solbrända som nyfödda och att vi därför är ute med dig i solen och ser till att du får ligga intill ett fönster när solen skiner in. Ja, vi vill ju inte att du utvecklar gulsot.
Och idag så var vi och gjorde hörselkontroller på dig. Och du fick godkänt på båda dina öron, fast det förstod vi att du skulle få. Ja, du reagerar jättebra när jag och pappa pratar med dig. Vi fick även göra en så kallad PKU-undersökning efteråt, där de stack dig i din lilla handled. Men du var jätteduktig och låg bara och åt medan de stack dig. Ja, jag tyckte nog att det var läskigare än vad du tyckte. Och så vägde de dig igen, 4305 vägde du nu.
Sedan kom ditt andningslarm med posten idag, så det skall jag och pappa installera ikväll så att jag kan få sova lite lugnare om nätterna. Ja, fram tills nu så har jag och pappa nästan sovit i skift för att jag skall få vila, för om pappa har koll på dig så vet jag att du andas och mår bra och då kan jag sova lite.
Men skall jag vara ärlig så gör det ingenting egentligen att jag inte kan sova, nej, jag sitter gärna och tittar på dig dygnet runt och fascineras över att du äntligen är hos oss. Tänk att vi vågade och att du nu är här, ja, det är för stort för min hjärna för att förstå känns det som.
Så tack för att just jag får känna och uppleva allt det här med just dig! Jag älskar dig från Himlen och ända ned till jorden, där du nu äntligen är!
Massa pussar och kramar
Din mamma
Du gillar att pussas och kanske är det för att jag och pappa har pussat
så mycket på dig sedan du kom. Vi älskar i alla fall dina pussar massor!
Hur beskriver man?
Mannen svarar då att han inte behöver se detta, utan han har ju henne bredvid sig som kan förklara hur allt detta ser ut. Men hur beskriver man en färg för någon som är blind? Hur förklarar man en form för någon som är blind? Och hur förklarar man ett naturfenomen för någon som är blind? Varpå mannen ber henne att försöka.
Sedan våra döttrar föddes och dog så har jag många gånger undrat hur jag skall förklara den enorma sorg som drabbar en då ens barn dör. För hur beskriver man ögonblicket då ens barn tar sina sista andetag? Hur beskriver man sorg för någon som aldrig har upplevt det? Och hur beskriver man den oändliga kärleken för någon som aldrig har fått barn?
På samma sätt undrar jag över hur man beskriver den enorma glädjen då ens barn ligger livslevande i ens famn efter att en gång ha fått uppleva sina barns död? Hur beskriver man känslan av att äntligen få sitt barn i famnen efter en oerhört svår tid i livet? Och hur beskriver man den tacksamhet som man känner över att ha fått ytterligare ett mirakel tilldelat sig?
Ja, ibland känner jag mig som kvinnan i filmen, men då tänker jag på mannens ord. Och så försöker jag beskriva just detta.
Att beskriva såväl glädjen som sorgen av ens barn är ofta svårt, men
jag väljer att göra som mannen i filmen uppmanar kvinnan till. Att försöka.
Att lägga till nästa bild
Och efter allt som hon har gjort för oss så är detta det minsta som jag kan göra.
Att hjälpa henne lägga till nästa bild, den på mig och flickornas lillebror.
Bredvid den på mig och mina döda döttrar.
Detta det minsta som jag kan göra, att hjälpa mina barns
mormor att lägga till nästa bild. Så, det här är till dig, mamma.
De bruna ögonen
När våra döttrar Antonia och Gabrielle dog strax efter förlossningen så öppnade de aldrig sina ögon och fick därmed ej heller möjligheten att utveckla sin ögonfärg. Och jag har många gånger undrat om någon av dem skulle ha fått de bruna ögonen.
Men så ser jag på deras lillebror. Hur hans ögon är mörkt, mörkt blåa och jag kan inte låta bli att slås av tanken att han kanske får de bruna ögonen. Och om han får dem, då vet jag också att hans döda systrar inte skulle ha fått den ögonfärgen.
Ja, för i min släkt så får endast en person i varje syskonskara bruna ögon.
Oberoende av föräldrarnas ögonfärg.
Jag kan inte låta bli att slås av tanken att våra döda döttrars
lillebror kanske får de bruna ögonen som en person i varje
syskonskara får. Och om han får dem, då vet jag också att
hans döda systrar inte skulle ha fått den ögonfärgen.
Gästblogg: Therese om sorgen efter Julia
4 veckor kvar, så gick det så fel. Jag var 18 år och hade kämpat så för att detta lilla barn skulle få komma till en lugn värld. Hennes pappa var emot det från början. Många hemska ord kom från hans mun. Jag kämpade och kämpade kändes det som och när det äntligen började lugna ner sig så kom den stora smällen.
Jag var inne på MVC på en vanlig undersökning och sköterskan sa (dom orden glömmer jag aldrig): "Jag hör inga hjärtljud, varför har du inte ringt om du inte känt några sparkar?" Hela världen rasade. Ville inte förstå det, hade ju vart inne två veckor tidigare och var orolig för att jag inte känt sparkar, men då var hjärtljuden helt ok. Så jag fick förklaringen att barn rör sig mindre när dom inte får så bra plats i magen.. säkert.. så många gånger jag undrat vad som skulle hänt om jag stod på mej där.. om jag bara....
Sen var det in till sjukhuset, jag hade redan öppnat mej 2 cm, barnet borde komma till kvällen sa dom, det var bara att åka hem och försöka förstå. Min kropp hade antagligen redan fattat vad som hänt för jag var ju redan igång med förvärkar utan att veta det. Vaknade på natten, in till sjukhuse,t fullt öppen, bara att krysta. Som tur var fanns det två underbara sköterskor där som gjorde allt för mej och min pojkvän och min mamma. En spruta morfin var allt dom hann sen var hon redan ute...
Julia, jag bestämde mej direkt när hon var ute att hon skulle heta så.. finaste namnet.. jag tyckte hon var lite läskig först, hade ju legat ett tag i magen. Men efter en stund började jag se att hon var väldigt fin, hennes hand var allt jag kunde hålla i resten var för mjukt. Jag förstod ingenting... gör egentligen fortfarande inte det.. jag ville inte prata om det, inte höra på det och absolut inte tänka tillbaks på det. Hela begravningen var jättefin, jag var där, men var inte riktigt närvarande ändå... grät inte ens. Det är väl därför jag nu har så dåligt samvete. Nu när hon har en lillebror. Nu när jag kan prata om det, kan tänka på det och försöker förstå..
Hon skulle vart 4 år i år, hon föddes och steg upp 23 april 2005. Jag tränar mig fortfarande på att gråta, börjar bli bättre på det nu och alla "VARFÖR?" börjar bli mindre. Jag får försöka med att allt har sin mening, hur jävligt det än låter. Jag blir fortfarande arg ibland och tänker "4 jävla veckor var det kvar". Undrar hur hon skulle se ut nu. Undrar hur hon skulle vara, kan hon höra mej? Vet hon att vi saknar henne? Tänk om jag inte skulle gjort si och tänk om jag skulle gjort så...
Efter Julia föddes så tog det snabbt slut mellan mej och hennes pappa. Jag hittade snart en ny och blev gravid efter ca ett år. Hon har fått en lillebror, William heter han, han blev två år nu den 23 september. Efter att William kom till världen så tänker jag ofta på Julia, känns som jag vet nu vad jag missar med henne, det enda jag kan göra för henne är att vara vid graven, göra den fin, köpa söta saker att lägga där...
Det konstiga är att en del av mig är tom och jag får försöka förstå att den kommer alltid förbli tom, jag har försökt fylla det tomrummet med allt möjligt, men det går inte.. William är inte ett substitut för Julia, han har ett eget rum i mitt hjärta. Men det tomma då? Så fort man går in där svartnar det för ögonen och man vill bara fly. Kommer det alltid vara så? Jag har bara öppnat dörren till det rummet, aldrig gått in, är för rädd för vad jag ska hitta där inne, saknar henne så...
Kramar till min Julia, mamma saknar dej så / Therese
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Digitala och mentala fotoalbum
Sedan våra döttrar föddes och dog så har jag en mängd bilder i mitt mentala fotoalbum, bilder som tyvärr bara finns just där. Och en sådan bild är då jag och barnens pappa gick ut genom förlossningsentrén efter Antonia och Gabrielles död.
Från det rum som jag hade tilldelats på sjukhuset där våra döttrar föddes och sedan dog, så hade jag utsikt över förlossningsentrén och under hela förmiddagen hade jag sett lyckliga familjer och anhöriga gå ut genom dessa dörrar. Med det nyfödda barnet innanför sina jackor för att skydda sig mot de kalla höstvindarna. Jag såg dem passera en efter en medan jag själv satt med mina nyligen avlidna barn i famnen två våningar upp.
Och när jag och barnens pappa sedan beslutade oss för att åka hem, var just passagen genom entrén något av det mest smärtsamma sedan våra döttrar tog sina sista andetag. "Jag måste vara hos dem! Jag måste vara hos dem!", grät jag i panik och vände mig om för att gå in till förlossningsavdelningen igen. Men min man tröstade mig med att vi skulle hälsa på Antonia och Gabrielle den nästkommande dagen och ledde mig varsamt vidare till bilen.
Därför var det särskilt viktigt för mig att få en digital bild på mig och våra döda döttrars lillebror då vi nu passerade genom förlossningsentrén. Tillsammans. En bild som visar på det som jag såg genom fönstret då jag hade våra döda döttrar i famnen.
En bild som jag kan placera såväl i mitt digitala fotoalbum som i det mentala.
Denna digitala bild kommer jag att placera tillsammans med min
mentala bild från den dagen då jag och barnens pappa gick ut
genom förlossningsentrén efter att våra döttrar hade fötts och dött.
Frågor och svar: del 6
Jag har valt att använda mig av det skriftspråket i bloggen av fem skäl, utan inbördes rangordning. 1. För att påvisa människors olika roller i relation till de döda barnen, för det berör inte enbart föräldrarna då barn dör. 2. Jag skriver så just för att visa på att han är en egen individ, inte något substitut för sina systrar som dog -vilket många tycks tro. 3. Denna rubricering gör att jag slipper upprepa, för nya läsare, det som jag gått och nu går igenom. 4. Jag skriver också så för att avdramatisera ordet död vilket inte på något sätt har med min sinnesstämning att göra. 5. Och på detta sätt bevarar jag lillebrors integritet, eftersom han inte har gjort valet att vara en del av bloggen.
Dock kan det vara möjligt att ett inlägg kommer att avslöja hans namn i framtiden, men att jag därefter återgår till rubriceringen som inkluderar lillebror, för att bibehålla hans integritet. Jag har fortfarande inte fattat ett slutgiltigt beslut kring detta.
Det går att läsa mer om det här och här.
Fråga: Jag undrar hur det känns för dig att se sjukhusserier? Som du nämnde gillade du Scrubs och då kunde jag inte låta bli att fundera över hur det känns för dig att se sådana serier (även om Scrubs kanske inte är så verklighetstroget). Förstår du hur jag menar? Förknippar du sjukhus och sjukhusserier med dina döttrars födelse och död?
När Antonia och Gabrielle precis hade fötts och dött kunde jag inte se på sådana serier. Dels på grund av sjukhusmiljöerna, dels på grund av att jag blev för rastlös av komedier. Men främst på grund av att det i sådana serier kunde uppstå förlossningssituationer och annat relaterat till det som vi "borde" ha fått uppleva med flickorna.
Nu har jag inga problem med detta, men däremot har jag inte kunnat se dokumentärserier om sjukhus, och särskilt inte om förlossningar, men förhoppningsvis går det bättre nu när allt gick bra med lillebror.
Och gällande sjukhusfrågan så gör jag endast den kopplingen med det sjukhuset där de föddes och dog.
Fråga: En sak som jag undrar är om du svarar på allas bloggar eller om man kan känna sig lyckligt lottad när man får flera kommentater från dig?
Jag försöker att svara på allas kommentarer. Jag tycker att det är ren hövlighet att besöka dem som tar sig tiden att besöka mig och som tar del av mina inlägg, så det minsta jag kan göra är att göra detsamma tillbaka och dessutom tacka. Men dessvärre finns inte alltid tiden och orken till att besöka alla såsom jag skulle önska. Så i de perioder då både tid och ork finns försöker jag att besöka dem som jag inte har varit inne hos på en tid, men det finns ju också risk då att vissa läsare liksom "faller mellan stolarna" då de perioderna infaller. Just nu är till exempel en sådan period.
Jag får därför ta tillfället i akt och tacka ödmjukast för alla lyckönskningar, gratulationer, berömmande ord och givande reflektioner den senaste tiden -tack snälla ni!
Fråga: Ska du använda sjal eller sele?
Jag fick en slags bärsjalssele i gåva för en tid sedan och har hört mycket gott om den. Så tanken är att vi kommer att använda den nu.
Läs gärna mer om den här.
Fråga: Har du funderat på att bli barnboksförfattare?
Det hade varit otroligt roligt att få några av mina texter publicerade i bokform. Det hade varit en härlig känsla att få visa lillebror alla sagorna om honom och hans systrar, så vi får se vad som händer i framtiden.
För att ta del av sagorna läs mer här.
En dag sedan (del 6)
"Är det mycket kvar?", frågade jag vid upprepade tillfällen. "Ja, tyvärr, jag har precis börjat", svarade hon och förklarade hur skadad jag var i de olika skikten och vilka åtgärder som krävdes. Men trots bedövningen så lindrades inte smärtan och hon fick applicera ytterligare två sorters bedövningar medan hon frågade om barnens pappa skulle ta våra döda döttrars lillebror.
"Nej, det är bara bra om jag har honom här att fokusera på", sade jag och fortsatte att titta på honom medan hon sydde. Efter drygt en timme var hon klar och jag kunde till slut få resa mig upp för att förlossningssängen skulle bäddas ren. Och barnens pappa fick då hålla våra döda döttrars lillebror medan han stöttade mig från att svimma.
Sängen var täckt av blod och när barnmorskan skulle avlägsna alla pappersdrag, lakan och diverse skyddsplaster så tappade hon allt detta på golvet. Ett högt plask hördes och jag såg den enorma blodpölen på golvet snett bakom mig. Men jag blev inte det minsta berörd. Han är ute nu och mår bra, men hade han inte varit det så hade jag säkerligen blivit rädd av blodet med tanke på den blodiga natten då våra döttrar föddes och dog, tänkte jag innan jag fick lägga mig ned i sängen igen.
Barnens pappa räckte över våra döda döttrars lillebror till mig och jag lade honom för att amma. "Oj, det där gick ju utmärkt!", kommenterade barnmorskan då hon kom fram till sängen efter att ha slängt alla nedblodade material. "Ja, han är duktig" svarade jag och strök honom över huvudet.
"Känns allt bra nu?", frågade hon och för första gången under förlossningen så kände jag hur tårarna var på väg. Så jag nickade bara utan att släppa honom med blicken. Ja, nu kändes allting bra.
Våra döda döttrars lillebror var äntligen i min famn.
En dag sedan (del 5)
Till slut kände jag hur delar av den enorma smärtan och trycket släppte. Våra döda döttrars lillebror var född. Jag såg på honom, men han var tyst. "Skrik! Snälla skrik!", sade jag till honom flera gånger medan barnmorskan masserade honom och torkade honom ren från allt blod. Men istället öppnade han ögonen, såg sig om och gnydde svagt.
Jag kunde inte släppa honom med blicken och jag såg med en gång vem han var medan solens strålar sken in genom den tunna fördragna gardinen. Och jag mindes hur grå himlen var den dagen som hans storasystrar föddes och dog. Nu skiner solen, det måste betyda att han kommer att stanna hos oss, tänkte jag.
Klockan var då 15.00 exakt och det var två timmar kvar tills vår barnmorska skulle gå av sitt skift. Hon hade hållt sitt ord, innan hon slutade skulle förlossningen vara över.
"Kan jag lägga upp honom?", frågade barnmorskan en av sina kollegor och strax därefter höll jag våra döda döttrars lillebror i min famn och han knöt sin lilla hand hårt runt mina fingrar. Det var som att han sade: "Mamma, nu är jag här för att stanna!"
Under tiden så avlägsnades moderkakan. "Vill ni se moderkakan?", frågade barnmorskan och både jag och barnens pappa fick se vad de kallade för livets träd. Den såg ut som en stor ek.
När moderkakan var kontrollerad för att utesluta att eventuella rester fanns kvar i livmodern så tog en av barnmorskorna fram en sax och räckte över till barnens pappa. "Var skall jag klippa?", frågade han och blev instruerad av vår barnmorska varpå navelsträngen klipptes medan jag medvetet såg bort.
Jag mindes hur förlossningssmärtorna släppte i det ögonblicket som jag fick upp våra döttrar hos mig efter förlossningen, men denna gången var det annorlunda. "Hur känns det?", frågade barnmorskan mig och syftade på mitt fysiska tillstånd varpå jag svarade henne ärligt. "Det gör fortfarande fruktansvärt ont! Någonting är fel!"
En dag sedan (del 4)
När krystvärkarna inleddes kom det in ytterligare en barnmorska och en undersköterska. Benstöd installerades för att jag skulle kunna hålla i något då jag krystade och samtliga av personalen uppmanade mig till att hålla ut krystvärkarna.
Men orken började att sina efter de ohämmande kräkningarna och de intensiva timmarna och det var svårt att härda ut smärtan. ”Han behöver inte mig på samma sätt som flickorna”, sade jag till barnens pappa, ”han klarar sig utan mig. Snälla, jag orkar inte mer nu!”. Och för varje gång som orken avtog gled våra döda döttrars tillbaka i bäckenet.
”Melissa, barnets värden har gått ned ganska mycket och det kan vara så att en läkare behöver komma in för att undersöka hans mjölksyrenivå, jag säger det till dig så att du vet hur det står till med honom.” Och jag uppskattade barnmorskans ärlighet, även om jag blev orolig.
Barnmorskan beskrev därefter bäckenets sista parti som en liten uppförsbacke och menade på att han bara behövde få en skjuts uppför den backen så skulle huvudet nästan vara helt framme. Men samtidigt som huvudet började att bli synligt insåg personalen att passagen skulle bli för trång för honom och en sax togs fram för att klippa upp mig.
Smärtorna blev olidliga i och med denna uppklippning. Och jag såg hur barnens pappa begravde sitt ansikte i sina händer och hade nära till tårar när jag skrek av smärtan.
Jag bad om att få ett kejsarsnitt, jag undrade vad personalen gjorde, jag försökte få dem att förstå att jag höll på att gå sönder och jag bad om ursäkt till barnens pappa för att jag inte orkade med smärtorna.
Jag fick panik och var övertygad om att detta inte skulle kunna sluta på något annat sätt än att jag skulle dö. Det som jag undkom då våra döttrar föddes och dog.
Brev till dig utanför magen (3 dagar gammal)
Oj, vilka dygn det har varit för oss alla! Du riktigt överraskade oss härom dagen när du bestämde dig för att flytta ut från magen några timmar innan vi skulle åka in för att kanske bli igångsatta. Men det gjorde ingenting! Du är helt klart den bästa överraskningen som jag och pappa kunde få och det gör ingenting att jag har ont i hela kroppen efter din flytt. Nej, pappa har köpt mediciner till mig så att jag skall slippa ha sådär superduper ont så det blir bättre och bättre.
Jag kallar dig för vår pansarbebis. Du har klarat dig genom den svåraste tiden i vårt liv, eftersom dina stora systrar dog kort innan du blev till. Så du är helt klart vår pansarbebis och det har du visat inte bara genom att du nu är i vår famn, nej, din fosterhinna var jättetjock, din navelsträng var helt enorm och du väger mer en den så kallade medelbebisen. Du låg helt skyddad i ditt pansarhotell och det har du nytta av nu när du inte bor i magen längre.
Du är en väldigt duktig liten bebis. När barnmorskor och läkare har klämt och känt på dig på när vi var en stund på BB så låg du antingen och sov eller kikade lite på dem i smyg. På BB så var det även en massa andra bebisar, för där får de flesta bebisar bo när de har flyttat ut från sina maghotell, och de skrek både på dagen och på natten. Men inte du inte. Du pratar lite ibland, men hittills har du inte gallskrikit någon gång.
Du sover just nu väldigt mycket, och kan även sova själv i din säng, men jag har dig gärna hos mig för att se att allting är bra med dig. Jag är väldigt rädd för att du skall sluta andas och att jag inte skall märka det. Jag vet hur kritisk den första veckan är så jag har ett extra öga på dig de här dagarna och har faktiskt klappat lite på dig på nätterna bara för att se om du reagerar. Så jag hoppas att du förlåter mig för att jag hela tiden kontrollerar så att du andas och råkar väcka dig ibland.
Men du är vaken lite då och då. Oftast för att du är hungrig, men ibland också för att du blir lite ledsen när du får ont i magen. Det hade du i natt, men när man är en liten bebis så tar det ett tag för magen att vänja sig vid att äta mjölk och inte mat genom det där stora sugröret kallat navelsträng. Men du äter väldigt bra, ja, redan direkt efter förlossningen så var du ett riktigt matproffs så du imponerade stort på barnmorskorna och det var skönt, för då kunde vi få åka hem från BB ganska med en gång. Och igår morse så kräktes du för första gången vilket också är väldigt bra.
Jag och pappa har en även en liten överenskommelse och det är att jag matar dig och att pappa rapar dig, för killar rapar. Det är nog bra för pappa att få känna sig delaktig. Men på nätterna så har det mest varit du och jag än så länge. Det är bättre om pappa får vila så han orkar fixa allt omkring oss och hundarna.
Eftersom du bodde så länge i Hotell Magen så var du väldigt torr när du kom ut, så jag smörjer dig allt vad jag kan för att du inte skall ha så ont i dina djupa hudsprickor på särskilt fötterna. Och i förmiddags badade du för första gången, såklart med olja för hudens skull. Du kommer att fortsätta att tappa en hel del hud, för du har ju haft lite fiskhud och skall nu få riktig bebishud som andra bebisar. Så det blir bättre, du är redan jättefin i huden i ansiktet.
Du har även fått lite koksaltlösning mot din täppta näsa och du verkade inte tycka att det var läskigt heller. Du är en väldigt modig lite kille. Men inte bara det, du är otroligt söt också. Ja, i förrgår upptäckte pappa att du har smilgropar när jag bytte din blöja. Varken jag eller pappa har det, så det har du hittat på alldeles av dig själv. Dessutom har du två på din höger kind, men ingen på vänster -inte vad vi har sett än i alla fall.
Vi har även varit ute på verandan idag och det är tur att vi har den, annars hade vi inte kommit ut. Nej, vi har ju trappor runt om vårt hus och det gör fortfarande väldigt ont i kroppen att gå i dem så vi gick lite fram och tillbaka där istället så du skulle få lite ljus på dig. Det är bra för att motverka gulsot.
Du har även fått en massa presenter både igår och idag och det är du helt klart värd, ja, att födas är ju inte bara tufft för mamman utan även för bebisen. Men du klarade det! Och det är vi jättestolta över!
Ps. När jag gråter så behöver du inte vara orolig för att det är ledsamhetstårar, nej, man kan gråta på olika sätt. Och de tårarna som du sett är gladtårar och kärlekstårar. För jag är så himla lycklig och tacksam över att få hålla dig i min famn äntligen! .Ds
Ps2. Du är även en stark krabat, ja, du lyfter redan huvudet en bra bit när du ligger på mitt eller pappas bröst. Ds
Jag älskar dig!
Din mamma
Här är du inte ens ett dygn gammal och
vi får äntligen ta med dig hem!
En dag sedan (del 3)
Under cirka en timme fick jag vila mig genom mindre intensiva värkar tack vare ryggmärgsbedövningen, men då barnmorskan ansåg att bedövningen endast drog ut på förlossningen så sattes det in värkstimulerande i min kanyl. Och den ovanligt tjocka fostersäcken punkterades för att påskynda förloppet.
Värkarna blev då återigen täta och kraftiga och jag upprepade hela tiden samma fras. "Han måste klara sig! Han måste klara sig!" och jag försäkrades då om att våra döda döttrars lillebror mådde mer än väl med hänsyn till hans höga aktivitet. Han sparkade i magen precis som vanligt, förlossningen till trots.
Under ytterligare ett par timmar fick jag variera position mellan att vara liggande på rygg, liggande på sidan, sittandes på toaletten, sittandes på en pilatesboll och ståendes med en gåstol. Men trots detta ville inte fostervattnet avlägsna sig då våra döda döttrars lillebrors huvud var i vägen och han sjönk därmed inte heller ned i bäckenet som väntat.
Till slut kom en del blodblandat fostervatten ut och med hjälp av pilatesbollen sjönk han nedåt med huvudet mot bäckenet och värkarbetet intensifierades ännu en gång. ”Innan jag går av mitt pass skall förlossningen vara klar!”, log barnmorskan tröstande mellan de svåraste värkarna.
Och jag såg på klockan och tänkte: ”Om mindre än tre och en halv timme, så skall detta vara över. Då är de fysiska smärtorna över och jag vet om vårt tredje barn har överlevt förlossningen”.
Kvalitetens betydelse för mig
När Antonia och Gabrielle föddes och dog så var det en självklarhet att de skulle ha kläder av den allra bästa kvalitéten på sig då de begravdes. Och på samma sätt lägger jag stor vikt vid vad deras lillebror skall ha på sig.
Men så slog det mig att det faktiskt inte bara är avgörande vad barnen själva har på sig, utan även vad jag som deras mamma har på mig. För vem är barnen som närmast de första månaderna på jorden?
Och när jag insåg detta blev det en självklarhet för mig att bära klädesplagg av lika god kvalitet som mina barn. Plagg som är av ekologisk bomull, är funktionella och dessutom har en tilltalande design.
Ja, många av oss är noggranna med vad barnen har på sig. Men det är inte lika självklart att vi, som barnen faktiskt är närmast, bär plagg av lika god kvalitet.
Att bära plagg som är av ekologisk bomull, är funktionella och
dessutom har en tilltalande design, som till exempel min
morgonrock från Boob här på bild, är numera en självklarhet
för mig. För lika stor betydelse som ens barns kläder har för
dem, lika stor betydelse har mina plagg för dem då de är
närmast mig de första månaderna på jorden.
| PUBLICERAT: 2009-10-03 @ 23:36:27 | KATEGORI: Förberedelser och praktika för jordbarn | Reflektioner [44]|
Aldrig helt hela, men något helade
Nej, vi kommer aldrig att kunna bli en helt hel familj igen.
Men genom deras lillebror så har vi blivit något helade.
Vi kommer aldrig att bli en helt hel familj, men genom
våra döda döttrars lillebror har vi blivit något helade.
En dag sedan (del 2)
Jag rullades in genom förlossningens entré och kom omgående in i ett rum där tre barnmorskor mötte upp mig och ambulanspersonalen och minutrarna efter detta kom även barnens pappa in i rummet. En barnmorska stannade kvar i rummet, presenterade sig för oss och tog del av förlossningsbrevet. Hon undersökte sedan mig och noterade att jag var fem centimeter öppen, varpå hon lämnade oss och en annan yngre barnmorska kom in.
Värkarna var kraftiga och täta och barnmorskan frågade mig upprepade gånger om jag verkligen inte ville ha någon form av bedövning såsom kvaddlar eller epidural förutom den låga dosen lustgas. Men jag avböjde och svarade. ”Det skall göra ont att föda barn och jag vill vara helt klar i huvudet när han kommer.”
Värkarna ökade i intensitet och kom alltid sammankopplade två och två samtidigt som våra döda döttrars lillebror sparkade aktivt i maggen. Hans aktivitet kommenderades som någonting ovanligt. Och jag visualiserade hur jag klättrade nedför en tall genom smärtorna. Snart är jag nere, snart är det över för en stund, tänkte jag och jobbade mig genom värkarna som varade mellan fyrtio och femtio sekunder.
En undersköterska kom sedan in och undrade hur vi ställde oss till att donera stamceller från navelsträngen till forskning och självfallet var vi positiva till detta, så mellan två värkar skrev jag på för detta.
Men till slut blev smärtan övermäktig och efter att ha kräkts galla i två timmar parallellt med sex timmars värkarbete kallades en läkare in för att eventuellt lägga en bäckenbottensbedövning. ”Melissa, för ditt bästa och barnets bästa så måste du nog ha någon slags bedövning, eftersom kanterna inte riktigt vill försvinna”, sade barnmorskan och läkarens bedömning tillsammans med hennes blev att en ryggmärgsbedövning skulle vara det bästa för mig.
Kräkningarna hade tagit så pass mycket av min energi och smärtan hade gjort att jag slutit mig med två centimeter och nu endast var öppen sju centimeter. Så, slutligen lades ryggmärgsbedövningen, trots min rädsla. Och värkarbetet avtog.
Där under blir till liv
Jag har många gånger reflekterat kring det svenska språkets ord för det kvinnliga könsorganet. Vagina, snippa, fitta och underliv är endast ett fåtal av dessa ord. Men om benämningarna inte kritiseras av oss språkvetare för att vara för kliniska så anses de vara för hedniska, manligt baserade eller rent av kvinnoförtryckande. Och särskilt ordet underliv har ingått i den sistnämna kategorin vid dessa språkdiskussioner.
Underliv som benämning på det kvinnliga könsorganet, kan av många och tidigare även av mig, kritiseras utifrån att det ger sken av att vara underordnat samtliga manliga könsord och därmed också dess genus. Det kan dessutom tolkas som någonting som skall täckas, då det bör vara under någonting, och därmed inte talas om.
Men efter att ha fött barn tre gånger, två som dog och ett barn som överlevde, så kan jag inte låta bli att uppskatta just ordet underliv. För mig så är det numera varken ett könsord som är kliniskt, hedniskt, manligt baserat eller kvinnoförtryckande.
Nej, det är ju där under blir till liv.
Tre gånger har vi fått bevittna hur under blir till
liv, även om två av dem inte längre lever.
En dag sedan (del 1)
Den första oktober, klockan 13.00, hade vi en tid för en överburenhetskontroll och eventuellt en igångsättning av förlossningen med våra döda döttrars lillebror. Men under natten började värkarna att tilltaga för att tidigt på morgonen vara täta och regelbundna. ”Är det dags?”, frågade barnens pappa yrvaket vid sex på morgonen och jag nickade genom värkarna. Vi skulle inte behöva bli igångsatta, nu var han på väg ut.
Efter att jag klätt på mig och i samband med värkarna applicerat mascara likväl som markerat ögonbrynen, medan barnens pappa rastade hundarna, så satte vi oss i bilen för att åka in till den Stora staden och det sjukhus som var vårt förstahands val.
”Nej! Det är kö hela vägen!”, utbrast jag mellan några värkar då vi hade kommit nästan halvvägs till sjukhuset och jag hade sikt över motorvägen. ”Ingen fara”, lugnade barnens pappa mig varpå han körde i bussfiler och på diverse parallella vägar. Men till slut hade köerna tätnat så pass att vi stod stilla. Trots upprepade tryck på tutan och blinkande helljus så kunde vi inte komma förbi morgontrafikens köer och ett samtal efter ambulans blev nödvändigt.
Vi svängde av från motorvägen och stod under en tid och väntade på ambulansen vid en nedlagd bensinstation. Och slutligen kom även ambulansen med personal fram genom köerna och kunde hämta mig medan barnens pappa fick åka i vår bil efter.
Medan jag lade mig på båren och rullades in i ambulansen så uppstod det en del frågor. ”Har du fött barn förut?” och så vidare varpå jag fick informera dem kort om vår bakgrund. ”Nej, ingen av flickorna överlevde, så det här är andra graviditeten men tredje barnet.”
Efter att ha jag hade uppgett samtliga uppgifter körde ambulansen ut på motorvägen och slog på sirenerna samtidigt som en kanyl sattes i min arm. ”Om du känner huvudet så förlöser vi här i bilen”, sade den kvinnliga ambulansföraren.
"Inte störst, inte först, men väldigt speciell"
Prins Noel
Text och musik: Linn Maria
Jag såg själva livet i dig när du kom
Jag såg hela Himlen bakom
Du var allt vad mirakel betytt
Och jag kände hur jag föddes på nytt
I rummet omkring oss, stod änglarna tätt
Dem log emot oss på sitt himmelska sätt
Skyddade sin gåva till mig
Och jag tackar Gud för att han sänt dig
Du är prins av lycka, prins av kärleken
Hertigen av äventyret, nyfikenheten
Inte störst, inte först
Men väldigt speciell
Jag är så glad att du finns
Min älskade lilla prins
Jag önskar att du får precis det du vill
Jag önskar dig världen och Himlen därtill
Vet att livet, det väntar på dig
Och att jag alltid ska finnas för dig
Du är prins av lycka, prins av kärleken
Hertigen av äventyret, nyfikenheten
Inte störst, inte först
Men väldigt speciell
Jag är så glad att du finns
Min älskade lilla prins 
Idag den 1 oktober, klockan 15.00 föddes våra döda döttrars
lillebror. Han är 55 centimeter lång och väger 4 345 gram.
"Må lyckan följa med dig på din väg från himmelen,
för som en ängel har du landat här i vårat hem
Välkommen till jorden min vän, välkommen hem"
Slutstationen för den här resan
Ett antal månader senare kan hans ord inte stämma mer.
För nu åker vi in till förlossningen.
Slutstationen för den här resan kallad Gravid Igen.
Brev till dig i magen (41+2)
Hej där inne i magen!
Nu kanske det här är det sista brevet till dig då du ligger i magen. Ja, jag vet att jag sade att du kunde få bestämma födelsedag själv ända fram till den 6 oktober. Men igår så ringde jag barnmorskan efter att ha drömt ännu mer mardrömmar om att du dör och då ordnade hon en tid till oss som är imorgon. Så då skall vi åka till sjukhuset, de skall kika lite på dig och prata ganska mycket med mig.
Jag försöker tänka att det skall bli skönt att kanske få en igångsättning, då jag, du och pappa kan åka in till sjukhuset i lugn och ro. Att jag slipper vakna och ha ont eller vara rädd för att det skall komma en massa blod, som när dina systrar föddes och dog. Ja, jag försöker tänka att det är bra att känna att jag får lite kontroll över situationen med dig.
Men om doktorn säger att du inte är redo för att komma ut till oss, ja, då väntar vi så klart. För det allra viktigaste för både mig och pappa är att du skall få komma ut och må bra, sedan får du komma ut när du vill, se ut och vara precis hur du vill. Bara du är du och stannar kvar på jorden hos oss.
I natt var du jättebusig, ja, du boxades och sparkade som bara den och jag tror att du gör det för att lugna mig. Och det kändes jätteskönt att känna att du är aktiv och pigg, så det och tanken på att vi kanske kan få en igångsättning gjorde faktiskt att jag kunde sova ganska bra inatt. Ja, du vet hur du skall natta din mamma. Sparka henne i magen. Och i ryggen. Och i lungorna.
Ja, just det, din nästäldsta moster var jätterolig härom dagen också, för hon berättade att hon hade räknat ut att du kommer födas i vågens stjärntecken, precis som hon är, och att hon inte trodde att du skulle bli en skorpion. Och det var ju en himla tur att hon inte trodde det, för det hade ju betytt att du i så fall skulle bo i magen i en månad till. Ja, hon är lite rolig hon. Hon kommer att få dig att skratta en massa, för hon gör lite knasiga saker ibland, sådär som tankspridda tonåringar gör.
Men idag i alla fall, dagen innan du kanske får komma ut till oss, har vi ordnat med en massa saker åt dig. Saker som man behöver om man är en liten bebis och stannar på jorden. Ja, du har fått en gladgrön matta i det som skall bli ditt rum, vi har köpt gladgröna handdukar till din skötbädd, en skena med spotlights som är som glada fiskar och vi har dessutom bestämt att vi skall åka och titta på en gladgrön vagn till dig imorgon innan vi åker till sjukhuset.
Vi tittade faktiskt på en vagn idag, men de var så konstiga i den affären att vi inte ville köpa den vagnen. Nej, din vagn skall vara glada minnen och inte påminna om konstiga personaltanter. Så imorgon tittar vi på en annan vagn istället.
Idag hämtade vi även bilderna från mitt och pappas bröllop hos fotografen, så nu har vi ett helt album och några lösa bilder som du kan få titta på. Och när vi gifte oss så låg ju dina systrar i magen, så då kan du få kika på dem lite också.
Men nu skall jag och pappa fortsätta att städa så att det är skinande rent när du kommer hem. Ja, för tänk om du tycker att vi är några riktiga skräpisar till föräldrar och inte vill stanna hos oss om vi inte har det sådär fint, nej, så kan vi ju inte ha det. Så nu tar vi och moppar golven en sista gång innan du kanske får komma hem till oss. Och sedan skall jag lacka naglarna igen och göra mig fin för dig. Så hoppas jag att jag kan säga "Ses imorgon"...
Ps. Jag har även gjort i ordning din skötbädd och satt den glada grodan där, som du fick av din äldsta moster. Den kommer du nog tycka är rolig att titta på. Den sitter nära så du kan se den och dessutom kan den låta som en riktig kvackgroda. Så jag hoppas att vi får byta många blöjor på dig så du får ligga där och skratta en dag!.Ds
Massa pussar och kramar
Din mamma
Idag tog vi kanske den sista bilden på dig och mig då du
bor i magen. Så, här är du 41 veckor och två dagar
gammal och jag försöker hålla om dig så gott jag kan.
Ont på ett bra sätt
"Jag måste få känna att det kan göra ont utan att det automatiskt leder till att barn dör. Jag måste få känna att det kan göra ont på ett bra sätt, liksom", försökte jag förklara min diffusa känsla för henne.
Och i samma stund som jag uttalat orden så insåg jag att det var precis så det var.
Smärta behöver inte leda till barns död utan det kan faktiskt göra ont på ett bra sätt.
Hundvalp, grävling eller en bebis?
22 år senare ligger mina döda döttrars pappa i mitt knä, då deras lillebror i magen trycker med huvudet mot mitt bäckenben, och utbrister förtvivlat: "Herregud, det knackar ju! Det låter som om han håller på att gräva sig ut! Är du säker på att det inte är en grävling?"
Jag kan då inte låta bli att undra över dessa män. Förstår de inte att det är bebisar i kvinnors gravida magar? Eller är det jag som har missförstått någonting?
Ja, det återstår väl helt enkelt att se om det är en hundvalp, en grävling eller en bebis i min mage.
Busschauffören försökte övertyga mig, som liten, om att min mamma väntade
en hundvalp och min man tror att våra döda döttrars lillebror är en grävling.
Personligen tror jag att det är en bebis i magen.
