Hur mycket förstår de?
När vi har varit hos flickorna och deras grav så har jag ibland tittat på hundarna och undrat om de kan uppfatta lukten av våra barn där nere i marken. Förstår de att det är våra flickor där nere?
Eller som när de fick hälsa på lillebror första gången, förstod de då att det var han som hade bott i min mage de senaste månaderna?
Ja, sedan våra döttrar föddes och dog har jag många gånger undrat hur mycket våra tikar förstår.
Här markerar äldsta tiken att lillebrors blöja behöver bytas.
Att skapa olika situationer
Det blev inte som jag hade tänkt mig. Det blev inte ett liv med två flickor i min famn, utan istället blev det ett liv med två döda döttrar och deras livslevande lillebror. Och jag tror att jag därigenom omedvetet har skapat situationer som jag skall kunna förutspå, som en del av min bearbetning.
Ja, den tanken slår mig då jag ser på barnens morföräldrars bokhylla där det står bilder på alla deras barnbarn och då jag kan känna en tröst i att se mina barn, levande som döda, tillsammans med sina kusiner. Så som det skulle ha varit.
På samma sätt infaller den tanken då jag ser på mitt armband där det hänger tre hjärtan med samtliga barns hand- eller fotavtryck. Jag kan känna en tröst i att ha mina barn samlade, så som det skulle ha varit.
Och detsamma gäller just deras hand- och fotavtrycksramar då jag kan finna en tröst i att se dem tillsammans och i relation till varandra. Ja, så som det skulle ha varit.
Men genom dessa situationer så har jag kunnat förutspå att det kommer stå en bild på lillebror, oavsett vad, bredvid hans systrar hos deras morföräldrar, att jag kommer att ha tre hjärtan runt min handled som ett fysiskt bevis och kunna se på deras händer och fötter tillsammans. Och det har jag funnit en oerhörd tröst genom.
För livet blir sällan som man har tänkt sig och jag tror att jag därför har skapat situationer som jag skall kunna förutspå, som en del av min sorgbearbetning. Att i alla fall någonting blir som jag föreställt mig.
För livet blir sällan som man har tänkt sig och jag tror att jag
därför har skapat situationer som jag skall kunna förutspå,
som en del av min sorgbearbetning. Här är lillebror handavtryck
i ett kristallhjärta från Lifestone och jag kan finna tröst i att se det
tillsammans med hans döda storasystrars hand- och fotavtryck.
Utmaningen är antagen!
För en tid sedan så fick jag två änglamobiler ifrån barnens mormor och morfar. De var både en slags påminnelse ifrån min egen barndom och en utmaning till att göra i ordning barnkammaren för mina döda döttrars lillebror då han låg i magen.
Men då, för drygt nio månader sedan, vågade jag inte anta utmaningen. Istället förblev änglarna nedpackade och låg i sina förpackningar på byrån i barnkammaren. Och länge sneglade jag på dem, tog upp och tittade på dem, men utan att sätta upp dem över lillebrors säng.
Men när barnens pappa för en tid sedan ännu en gång undrade: "När skall vi sätta upp de här då?" så var mitt svar annorlunda. "Det kan vi göra nu!"
Och därmed uppfyllde jag utmaningen från barnens morföräldrar samtidigt som jag nu kan le och minnas min egen barndom.
Då, för drygt nio månader sedan, vågade jag inte anta utmaningen.
Istället förblev änglamobilerna nedpackade och låg i sina förpackningar
på byrån i barnkammaren. Och länge sneglade jag på dem, tog upp
och tittade på dem, men utan att sätta upp dem över lillebrors säng.
Men för cirka tre månader sedan satte vi äntligen upp dem!
Frågor och svar: del 19
Nej, vi har inte använt tygblöjor utan har valt de blöjor som är erkänt milda mot barn och deras hud och dessutom läcker minst enligt flera större test. Jag måste faktiskt säga att jag inte har någon kunskap om tygblöjor så jag skall undersöka detta vidare och hoppas kunna komma tillbaka med ett bättre svar.
Fråga: Blev faktiskt lite arg när jag läser din syn på amning. Jag läser det som att det är okej att inte amma om det inte funkar rent fysiskt. Men jag kanske tolkar det fel?
När jag var gravid hade jag planerat att amma i minst 6 månader och trodde att det skulle vara en fantastisk upplevelse, men sen så föddes vår dotter. Amningen funkade från första stund och jag hade hur mycket mjölk som helst den första månaden. Men av någon anledning gjorde amningen mig väldigt stressad och jag insåg, till min besvikelse, att det absolut inte var som jag hade föreställt mig.Efter det kom det även in andra tråkiga saker i bilden som gjorde att jag gick över till ersättning. Så, hur ska jag tolka dig?
Var det fel av mig att inte kämpa vidare, eller innefattar "Men alla har ju inte det valet, det vill säga det finns de fall där amningen inte fungerar alls, och då är ju ersättning enda alternativet och därmed också det bästa." även när mamman inte mår bra av att amma trots att hon kan det?
När jag talar om amning som inte fungerar så innefattar det både fysiska och psykiska svårigheter. Om mamman har svårigheter med amningen så skapas det ju stresshormoner som överförs till barnet via mjölken och då kan man ju anse att ersättning är lämpligare.
Det som jag kan motsätta mig är exempelvis om man inte vill amma för att det påverkar bröstens utseende. Då låter man sin egen fåfänga gå före barnets näringbehov.
Men jag tror att du gjorde allt du kunde för att fatta det bästa beslutet för dig och ditt barn.
Fråga: Om man inte låter alla komma fram med sina kommentarer blir det en tråkig blogg!
Jag tycker att det är tråkigt när det blir kränkande kommentarer. Jag trycker att det är tråkigt när det blir en hatisk stämning på bloggen. Och jag tycker att det är tråkigt att människor inte inser att det är samma regler som gäller oavsett om man står ansikte mot ansikte eller kommenterar en blogg.
Alla kommentarer som visar respekt och har en värdefull innebörd publiceras och därmed inte sagt att det bara är sådana som säger "bra" saker eller håller med mig. Jag publicerar ofta oliktänkande kommentarer och gästblogginlägg.
Men jag kan tyvärr inte se något värde i att andra skall ta del av att en viss person tycker att jag är "dum i huvudet som visar bilder på mina döda barn" eller uttalar sig nedlåtande om döda barn och så vidare. Då kan ju personen istället se det som att jag har tagit emot deras åsikter och få en tillfredställelse i det.
Och sanningen är den att den här bloggen behandlar svåra ämnen och många läsare tar del av kommentarerna. Och även om inte jag tar illa vid mig för att jag är van, så kan en mamma eller pappa vars barn dog för ett par dagar sedan bli oerhört sårade.
Däremot vill jag poängtera att mer än 99% av kommentarerna publiceras och att det endast är någon enstaka då och då som inte lever upp till kraven för publicering. Och därmed blir det en väldigt snedvriden diskussion kring detta eftersom det kanske handlar om fyra-fem sådana kommentarer i veckan, då de flesta faktiskt har ett utmärkt förhållningssätt.
Brev till dig utanför magen (17 veckor)
Nu har ytterligare en vecka gått sedan jag skrev till dig och på den tiden så har det ju så klart hänt en massa saker!
Vi har varit hos fotografen och tagit jättefina kort på oss, fast utan hundarna denna gången. Det skall bli jättespännande att se bilderna om en vecka, men det kommer att bli svårt att välja ut bara några stycken.
Sedan så har du till börjat snutta på tummen! Ja, du hittade den i helgen och oftare och oftare så åker den in i munnen. Så du verkar vara en tumpojk och inte alls en nappkille. Och när du snuttar så lägger du liksom upp pekfingret över näsa och det gjorde en av dina mostrar också när hon snuttade på tummen. Hon är faktiskt det enda tumbarnet som jag vet på min sida. Ja, om man bortser från din storamoster som snuttade bara någon månad.
Och du skall veta hur omtyckt du är av storamoster! Oj, oj, oj. När ni gick in i favoritleksaksaffären så sade hon stolt: "Nu är vi här!" till dem som har butiken och så presenterade hon dig och berättade att hon är din storamoster.
Hon vill gärna att du skall vara med henne överallt när vi träffas, så härom dagen skulle du sova i hennes säng och så kröp hon ned bredvid dig. Och det gjorde din storakusin också.
Sedan så har du lärt dig ytterligare språkljud och nu låter det "Memme" också. Ja, nu börjar du lära dig en hel rad med olika ljud och man ser hur du experimenterar med munnen och tungan. Det bär jätteroligt!
Du upptäckte även att det var roligt att låta "Oooh" när du låg i min famn, och jag puffade dig på blöjan, för då lät det liksom "oh-oh-oh".
Du har även följt med mig till frisören tillsammans med lillkusinen och din äldsta moster och du var jätteduktig! Först sov du, sedan var du vaken och skrattig och till slut blev du hungrig. Så då var det bara att låta dig komma in under frisörtältet, som jag hade på mig, så du kunde äta. Vi skrattade jättemycket för det såg så roligt ut med dina små fossingar som stack fram.
Och apropå fötter! Härom dagen skulle jag och din mormor beställa tofflor till barnen. På den hemsidan fanns det en uppritad mall för bebisfötter och du hade fötter som bebisar som är 6-12 månader -och du blev ju precis fyra månader! Kanske blir du som jag, stora fötter och vassa armbågar för att stå stadigt på jorden och ta sig fram här i livet.
Men vet du vad! Jag fick se bilder på mig som fem månader gammal och det var lite läskigt -så lika är vi! Så nu förstår jag vad din mormor menar när hon säger att du är lik mig för jag såg inte mig själv på de bilderna, nej, jag såg dig.
Vad har mer hänt? Jo, du börjar intressera dig för mat också och det är jättebra inför att du skall börja få smakportioner. Du tittar en massa på maten som åker in i munnen, men det kan ju också vara för att jag ätit färgglad mat som paprika och sådant.
Sedan har vi köpt engångsbadblöjsbyxor till dig. Jag tänkte att vi kunde bada lite i badhuset om ett tag, men först måste jag köpa en ny baddräkt så jag kan bada med dig.
Och nu har du börjat att bebispussas ordentligt. Du liksom håller fast mitt ansikte och slemmar ned hela mig och när jag pussar på dig så försöker du fånga mig med din mun. Du kan bli helt tossig och göra en massa roliga ljud om du inte lyckas. Så du bjuder helt klart på en massa skratt och bus!
Massa pussar och kramar
Din mamma
Bild kommer.
Vid val av leksaker
Det ena är att se det som pojk- och flickleksaker varpå dessa inhandlas utifrån barnets kön i första hand och därefter inom denna kategori med hänsyn till barnets intressen. Exempel: En flicka som tycker om bilar får en bil. Men bilen är rosa med anledning av att denna färg anses vara en flickfärg och inte för att flickan i sig tycker om just rosa.
Det andra synsättet är att se till leksakernas syften, det synsättet som jag själv har, som innebär att då jag inhandlar leksaker till våra döda döttrars lillebror så ställer jag mig frågan: "Vad vill jag att denna leksaken skall ge honom?"
Om jag eftersträvar att lära honom omvårdnad, empati och olika former av ansvarstagande så ger jag honom dockor, hushållsapparater och olika former av gosedjur. Och om jag eftersträvar att stimulera hans motorik och experimentella lust så köper jag förslagsvis en bilmatta där han kan köra runt med bilar och följa vägarna samt verktyg med olika byggsatser.
Hade jag haft det första synsättet på leksaker och valt att handla utifrån det, så innebär detta rent krasst i mina ögon, att jag berövar lillebror hans möjligheter till viss utveckling.
Så, för att han skall få möjlighet att odla alla sina egenskaper väljer jag att se till leksakernas syfte och inte till vad för leksaker som är traditionellt avsedda för pojkar respektive flickor.
Här undersöker lillebror sin docka som jag inhandlade i syfte att på ett
naturligt sätt lära honom omvårdnad, empati och ansvarstagande.
Rädslan för döden
Att påstå att jag längtade efter döden en längre tid är en överdrift, men nog kan man säga att jag utmanade den sedan mina döttrar dog.
Medvetet körde jag för fort på tomma vägar med tvära kurvor och risk för halka, jag drog mig inte för att gå ut på tunna isar och jag valde att balansera på bräckliga grenar. Det fanns en slags likgiltighet inför såväl livet som döden.
Men en dag så satt jag där i bilen och tänkte tanken: "Tänk om jag dör nu!" och trots att det i grunden handlar om en rädsla för döden så log jag. För den tanken innebar att jag inte längre stod likgiltig inför livet och döden.
Jag har nu mina döda döttrars lillebror att leva för.
Jag är inte längre likgiltig inför livet och döden,
för jag har nu mina döda döttrars lillebror att leva för.
Upp-och-ned-tv-tittande
Vissa forskare menar att barn som är under två år inte skall se på tv. Tvapparaterna sänder ut ett flimmer som är oerhört påfrestande för deras hjärnor och kan skapa en överaktivitet. Men härom dagen kunde jag inte låta bli att skratta och undra om detta gäller även om barnen är upp-och-ned.
Jag och barnens äldsta mosters familj satt hemma hos barnens morföräldrar och i bakgrunden stod tvn på. Vi samtalade där vi satt och gång på gång så märkte jag hur mina döda döttrars lillebror plötsligt spände ut sig och ville hänga ned mot golvet i en båge. Han spjärnade ut allt vad han kunde, protesterade irriterat då jag höll emot och blev oerhört frustrerad.
Jag ändrade greppet om honom då han kanske tyckte att han satt obekvämt. Men också för att han inte skulle kunna fortsätta att göra detta, då min tanke var att han skulle kunna skada sig.
Men han fortsatte att kämpa och till slutligen bestämde jag mig för att lita på honom och observera istället. Så jag lät honom få vara i den position som han kämpade för, medan jag höll om honom ordentligt, och därefter se vad han hade för syfte med detta.
Och ja, visst var det för att kunna se på tv.
Så trots att vissa forskare avråder från tvtittande då barn är under två år så lät jag honom se på tv. Om än upp-och-ned.
Här tittar lillebror på tv. Upp-och-ned.
Alla kan göra lite soppa
Många gånger har vi leendes återkommit till den underbara tanke och handling som grannen visade genom att lämna en kastrull med lite näringsrik mat hos dem under deras svåraste tid i livet och enats om att nej, det finns sällan ord som tröstar efter att man har fått uppleva sina barns död. Men alla kan göra lite gryta och på så sätt ge de sörjande föräldrarna energi till att bearbeta sorgen.
Så när många undrar vad de skall göra för sina anhöriga som har fått barns om har dött så kan jag hänvisa till historien om min vän och deras granne som kom över med köttgryta. Och jag passar även på att bjuda på ett oerhört enkelt recept på grönsakssoppa.
Enkel grönsakssoppa:
Skala valfritt antal grönsaker och rotfrukter såsom
morot, palsternacka, salladskål, potatis, kålrot, broccoli
samt någon form av lök.
Tärna sedan upp dessa i jämnstora bitar och placera i
det kokande vattnet beroende på hårdhet.
Hårdast först, mjukast sist.
Krydda gärna med vitlökspeppar, lagerblad, salt samt vitpeppar
och låt koka samman tills bitarna är lagom genomkokta.
(Önskas kött i soppan kan tärnad kyckling stekas upp, kryddas
och sedan läggas i soppan då den är färdigkokad.)
Att få tillbaka tron på livet
Jag försökte förklara varpå hon nickade. "Ja, det är ju klart att du får ett annat fokus nu och att det gör att du inte har tid till sorgen." sade hon förstående. Men jag förklarade då att det inte alls var så som jag hade menat.
"Nej, det är mer att man har fått tillbaka tron på livet. Sorgen i sig kan nog aldrig tas bort, men jag har genom lillebrors liv fått tillbaka en tro på att livet kan bli lyckligt igen. Jag vet inte hur jag skall beskriva det annat än att han har gett mig tillbaka tron på livet."
Och när jag än idag möter människor som ställer frågan: "Men hur är det nu att ha fått ett barn som överlevt och liksom med sorgen efter flickorna?", så är det just den frasen som jag använder.
Jag har genom lillebror fått tillbaka tron på livet, men sorgen efter hans storasystrars död kommer alltid att finnas kvar.
Tillåten från 0 år?
"Äsch, de är för små för att förstå", kan människor säga då jag lyfter denna fråga. "Okej, " kan jag då bemöta dem, "men är det inte det som vi inte förstår som skrämmer oss mest? Det finns ju en mängd exempel på det; människor som räds människor av annan etnicitet och kultur, människor som räds döden och så vidare."
Och om vi utgår ifrån att barnet inte förstår. Vad händer då med en minnesbild, av exempelvis en halshuggning, hos det lilla barnet om han eller hon inte förstår? Vad händer med våra egna tankar då vi har mött någonting som vi inte kan förstå, jo, det upptar i de flesta fall vår tankeverksamhet och återspeglas i många fall i våra drömmar.
Dessutom kan barnet ha svårheter med att avgöra att ljudet kommer från exempelvis en tv. Det som barnet uppfattar är att ljudet är i dess hemmiljö. Och om vi vuxna inte hade haft kunskap om denna apparat och plötsligt hör hur någon skriker med rädsla för sitt liv eller en skottsalva går av i vårt hem, hur hade vi då reagerat?
Men faktum är att jag visst tror att små barn förstår. Ett litet barn är oerhört lyhört för olika stämningar. Om föräldrarna grälar, skriker upprört eller gråter så uppfattar barnet detta nästintill omgående och blir själv ledset. Även barnleksaker har tagit tillvara på barnets stämningspåverkan genom att speldosor och andra audioleksaker i majoriteten av fallen spelas i dur, den tonart som är klar och uppfattas som lättsam.
Och att olika urljud, såsom hjärtslag, har en positiv inverkan på små barn då det påminner om deras tid i livmodern är numera erkänt. Men vad händer då i det lilla barnet då olika urljud, som en stegrande puls och kraftiga andetag, återges i en filmsekvens där en personjakt pågår?
Lägg då samman alla dessa element. De olika sinnesstämningarna, svårigheter att avgöra vad som är ljud från tvn och ljud från normala hemaktiviteter, de olika bilderna och urljudens påverkan. Vad är det då som dessa små barn tvingas hantera då vi väljer att se på vissa filmer i deras närhet?
Nej, det finns en anledning till att det finns olika åldersgränser på filmer. Och aldrig har jag sett en en åldersgräns som lyder "tillåten från 0 år" på en våldsam thriller eller actionfilm.
Lita på magkänslan
"Tidigare gick jag alltid och kollade i fall lillebror hade vaknat när jag grejade i huset, men nu har jag lärt mig att lyssna på min magkänsla. Det är jättemärkligt, men varje gång han vaknar och särskilt då han liksom gnyr när jag inte är där -även om jag inte hör honom- så sticker det till i magen. Jag får en slags stickande, obehaglig och stressande känsla i magen och då går jag in till honom. Och det är jätteskönt att känna så, att liksom veta att jag kan lita på min magkänsla!", berättade jag härom dagen för barnens mormor i telefonen.
"Ja, du är hans mamma. Och även om navelsträngen är avklippt så har man ett så fysiskt band till varandra ändå som mamma och barn.", svarade hon mig bara och jag hörde hur hon log.
Jag drog mig till minnes av alla de gånger då hon ringt mig av ren oro och berättat att hon känt att det hade hänt mig någonting. Eller då jag har ringt henne och hon svarat innan ens en signal har gått fram och undrat: "Vad är det som har hänt?". Och varje gång har hennes oro varit befogad.
"Så lita på din magkänsla, Melissa. Du är hans mamma. Du vet.", sade hon bara och så enkelt upptäckte jag härom dagen att det faktiskt är.
När man får barn som överlever så tror jag faktiskt att det handlar om att lära känna sig själv, sin kropp och sina instinkter. Och att lita till dessa.
När man får barn som överlever så tror jag faktiskt att det handlar om
att lära känna sig själv, sin kropp och sina instinkter. Och att lita till dessa.
"Varför fick inte dina flickor den chansen?!?"
Länge gjorde det ont i mig, så till den grad att jag mådde illa, när jag hörde talas om barn som föddes förtidigt och överlevde. Inte ont därför att just de barnen överlevde, utan ont därför att mina döttrar inte gjorde det. Och det var detta som min vän nu gav uttryck för.
Jag läste hennes mail flera gånger innan jag slutligen skrev mitt svar. "Så många gånger jag har undrat och funderat... skall man anmäla sjukhuset/läkaren/ambulanspersonalen? Men någonstans så känner jag så här (även om det kan påverka andras öden) att det inte ger mig flickorna tillbaka. Att man på något sätt blir tillfreds större delen av tiden, även om det kommer jobbiga dagar."
Så när jag numera får höra om förtidigt födda barn som överlever är jag endast tacksam och glad för att deras barn överlevde, utan att känna det där illamåendet och ställa mig frågan. Frågan om varför inte mina flickor fick den chansen.
Brev till dig utanför magen (16 veckor gammal)
Idag har vi varit på bvc igen och gissa vad? Jag gissade rätt på din vikt -jag gissade 8200 och du vägde 8210 gram. Ja, du är en stor kille nu och på en månad så har du gått upp ett kilo och vuxit tre centimeter så nu är du 66,5 centimeter lång.
Bvc-tanten skrattade när hon såg din kurva för du ligger ett hack över på längden, två hack över på vikten och ett hack över på huvudet. Så det är ju inte så konstigt att du plötsligt inte får plats i din overall.
Och hon tyckte att vi skall skaffa en barnstol till dig nu när du sitter upp ordentligt. Och ja, hemma hos din mormor och mormor så har du faktiskt suttit i en av barnstolarna helt själv så nu skall du få en egen tycker jag.
När bvc-tanten lät dig sitta upp så sade hon också att du börjar försöka stå och det har jag också sett. Du står inte längre på balettfötter, liksom på tå med fötterna ihop, nej, nu står du på platta fötter och hoppar gärna också. Kanske vill du ha en hoppgunga?
Och i veckan så hittade du dina fötter också! Ja, nu älskar du dina fötter och du försöker även snutta på tårna, men du når inte riktigt än. Och bvc-tanten sade att man brukar fråga runt fem månader om bebisarna har hittat fossarna, så du är lite snabb med det också eftersom du inte ns blivit fyra månader.
Och nu skrattar du ju en massa! Särskilt tolv på natten så brukar du få skrattattacker och särskilt när man gör armdansen. När jag rör dina armar på olika sätt och vi sjunger så skrattar du högt. Ja, när vi var hos din mormor och morfar och satt uppe med din äldsta moster och hennes familj så skrattade du jättehögt och då gjorde vi det också.
Du är jätterolig och det verkade din lillkusin tycka också. Ni tittade på varandra den här gången när vi träffades och det är så roligt att se hur hon gör din pussmun. Inga andra bebisar i vår familj har gjort så med munnen som du gjorde mycket innan, när du liksom gjorde en o-mun, men hon gör det också!
Men ni äter väldigt olika. Hon ligger med armarna om sin mamma när hon äter men du boar in dig. Du gömmer dig med händerna för ansiktet, oftast knutna, och jag tänkte inte så mycket på det innan vi började prata om det. Så du är lite knasig när du äter, men det är bara roligt!
Och apropå munnar -du har lärt dig att göra slempussar också. Ja, du suger liksom tag i kinden eller munnen när man pussar på dig och så blir man jättekladdig, men när man är en bebis så får man vara jättekladdig.
Sedan håller jag på och ordnar med ditt dop. Prästen kunde det där datumet men nu är ju frågan om kyrkan är ledig då. Det är ju alltid lite krångligare när man har en egen präst och han inte tillhör den kyrkan, men det löser nog sig. Så förhoppningsvis kan jag börja göra inbjudningarna snart. Jag funderar fortfarande på vilket tema du skall få.
Just det ja, i veckan så köpte jag även en sak till dig. Han bara stod där och tittade på oss och jag kunde verkligen se hur roligt du skulle kunna ha med honom så han fick följa med hem som ett paket. Ja, jag köpte världens finaste gosesköldpadda till dig. Och jag och din moster döpte honom till Ture Turtle. Men du har inte fått honom än så han är fortfarande en hemlis.
Vad har mer hänt under veckan? Hm, jo, det har kommit en massa snö så jag har skottat och borstat och grejat, men sotaren trodde att det var din pappa som gjort det och då tänkte jag om dig: "Jag hoppas att du inte gör sådana antaganden när du blir stor, för både tjejer och killar kan skotta och sy och laga mat och byta däck."
Sedan har jag tänkt mycket på att inreda ditt rum. Men jag har inte riktigt bestämt mig där heller. Jag väger mellan att inreda som en liten etta och som ett färgglatt barnrum. När du läser de här breven så vet du nog hur det blev, men just nu vet inte jag.
Jag skall klura mera, men nu skall jag göra iordning oss för att hämta pappa.
Massa pussar och kramar (och jag lovar att göra allt jag kan för dig alltid!)
Din mamma
Ps. Du ar tittat på tv uppochned också. Du spände ut dig allt vad du kunde och tittade jätteintresserat på tvn och vi bara skrattade. Ja, vi tog kort på dig också för du såg så rolig ut.Ds
Här sitter du själv i en barnstol för första gången och du
är 15 och en halv vecka gammal. Så nu är
det nog dags att kika på en stol till dig så du får en egen.
Den obeskrivliga känslan -I don´t wanna miss a thing
När man har fått barn som överlevt, efter att ha fått se sina första barn dö, så är känslan nästintill obeskrivlig. Hur förklarar man lyckan över att se sitt barn ligga där och andas? Hur förklarar man glädjen över att få möta hans blick? Och hur förklarar man känslan av att inte vilja missa en enda sekund?
Många gånger har jag satt mig ned för att försöka sätta ord på den där känslan och gång på gång så har jag dragit mig till minnes en viss låttext. Korta stunder har jag funnit mig själv nynnandes, men ändå försökt sätta ord på den känsla som är så obeskrivlig.
Men till slut så insåg jag att någon redan har satt ord på den där känslan. Någon har redan beskrivit den känsla som är nästintill obeskrivlig, då man får ett barn som överlevt efter att ha fått barn som har dött.
I don´t wanna miss a thing.
Aerosmith: I don´t wanna miss a thing
I could stay awake just to hear you breathing
Watch you smile while you are sleeping
Far away and dreaming
I could spend my life in this sweet surrender
I could stay lost in this moment forever
Well, every moment spent with you
Is a moment I treasure
I don't wanna close my eyes
I don't wanna fall asleep
'Cause I'd miss you, babe
And I don't wanna miss a thing
'Cause even when I dream of you
The sweetest dream will never do
I'd still miss you, babe
And I don't wanna miss a thing
Lying close to you
Feeling your heart beating
And I'm wondering what you're dreaming
Wondering if it's me you're seeing
Then I kiss your eyes and thank God we're together
And I just wanna stay with you
In this moment forever, forever and ever
I don't wanna close my eyes...
I don't wanna miss one smile
I don't wanna miss one kiss
Well, I just wanna be with you
Right here with you, just like this
I just wanna hold you close
Feel your heart so close to mine
And stay here in this moment
For all the rest of time
Don't wanna close my eyes...
I don't wanna close my eyes...
Don't wanna close my eyes
Don't wanna fall asleep, yeah
I don't wanna miss a thing
Frågor och svar: del 18
Sedan letar jag efter ett inlägg som jag vet att jag har läst innan men nu verkar det vara borta. Jag tror du var på ett varuhus och att det var några som stirrade på dig och du gick fram och sade något på engelska? Du kanske har tagit bort det inlägget?
Nej, det är inte samma person. Barnens bästa tant har funnits vid vår sida hela tiden och alltid stöttat oss, något som vännen du nämner inte har gjort.
Det går att läsa om detta här.
Det inlägget du tänker på finns kvar på bloggen och handlar om mitt första besök i ett köpcentrum efter flickornas död.
Det går att läsa det här.
Frågor: Du skriver mer om flickornas död än om lillebrors födelse vilket jag tycker borde ha större betydelse för dej! Det finns massor med kvinnor som inte går tiden ut och då föder dödfödda barn .... Undrar om du läser bloggen Den största stjärnan ? Bloggen där Viktors föräldrar som fick ha honom i 17 månader skriver .... Där kan man ju tala om en saknad när man fått uppleva saker tillsammans m.m
Dina flickor var ju inte fullgångna och hade man kunnat rädda dom så till vilket pris? Du kanske hade velat det men hade det varit rätt mot dom .... att till vilket pris som helst med skador och dylikt räddat deras liv? Jag tycker man har ett egoistiskt tänkande om du tycker det .... Dom har det säkert bra där dom är !
Försök gå vidare och om du inte klarar det på egen hand så finns hjälp att få. Det känns som om du stannat upp i ditt tänkande och då undrar jag ..... Kan du verkligen njuta av att ha lillebror .... Den här tiden med honom kommer inte igen ..... Barnen blir fort stora !!
Det är en mycket intressant kommentar det här eftersom du gör som så många andra gör -du försöker mäta sorg, att sorgen är svårare om barnet levt en viss tid utanför magen. Och om du finner tröst i den tanken gällande din egen situation så har du all rätt till den tanken, men att applicera den på mig är direkt felaktigt.
Det går att läsa mer om detta här.
Sedan tar du upp frågan om vad det är värt att utsätta barnen för i syfte att de skall överleva och då framgår det i tidigare inägg att jag hela tiden, även under förlossningen, bad att läkarna skulle göra allt vad de kunde för mina barn -förutsatt att de inte skulle berövas sin livskvalitet. Men i efterhand har jag förstått att vi hade olika uppfattningar om vad livskvalitet är. I mina ögon kan man ha ett mycket gott liv även om man har ADHD eller någon annan diagnos, synfel, och/eller astma.
Det går att läsa mer om detta här och här.
Därefter så försöker du, såsom jag ser det, att visa omtanke genom att visa på att det finns hjälp att få för att bearbeta sorgen och jag får tacka för detta. Men jag behöver inte längre någon sådan form av hjälp.
Det går att läsa mer om detta här.
Sedan undrar du om jag verkligen kan njuta av lillebror och det kan jag garantera dig att jag gör, vilket jag hoppas att du förstår då du läser mina brev till honom eller då jag skriver om andra saker kring honom. Och det är oberoende av hur många eller få inlägg som jag skriver om honom.
Det går att läsa mer om detta här och här.
Jag förstår utifrån din kommentar att du är en ny läsare på bloggen, så jag hoppas att jag nu har guidat dig runt här så att du inte gör fler av dessa felaktiga antaganden gällande mig i fortsättningen.
Fråga: Tror du att den första tiden efter flickornas födelse och död blev EXTRA svår för dig p.g.a. hur dramatisk förlossningen var? Den måste ju nästan ha orsakat en posttraumatisk stress hos dig?
Det finns de psykologer som menar att plötsliga dödsfall är de svåraste att bearbeta eftersom de just är så oväntade. Och ja, med tanke på att jag inte hade några komplikationer under graviditeten och dessutom var på kontroll ett par timmar tidigare där allting såg fint ut, så var ju flickornas förlossning och dödsfall vad man kallar för plötsliga och det kan ju kanske betraktas som "extra svårt".
Jag har många gånger undrat om jag hade reagerat annorlunda om de dött i magen eller om jag i förväg fått beskedet om att de skulle dö eller om jag hade haft en känsla av att någonting var fel. Men i mötet med andra mammor som varit med om detsamma så är det tydligt att själva vägen till döden inte förändrar sorgen. Sorgen efter barn som dör är alltid svår och det är den enda måttstocken som jag väljer att använda.
Har du mottagit en opassande kommentar från
"MammaMelissa"? Läs då mer om detta här.
Gästblogg: Mia om sorgen efter en tvillingbror
Mamma & Pappa va så stolta över oss, vi var deras första barn. De älskade oss, jättemycket. Ja, inte bara dem...Utan alla runtomkring, vi var familjens första tvillingar (vi är en stor familj). Tyvärr räcker inte alltid bara kärleken, när ödet bestämt nått annat. Hade de kunnat skydda oss mot onska med bara kärlek, hade vi varit odödliga du&jag.
När mamma vaknade en morgon i augusti samma år, ville du inte vakna. Du var blå & inte lika varm som du borde. Mamma skrek, att du va död.
De kom människor som hämtade dig & mamma va förstörd. Ja, det va dem alla.Det fanns inget någon kunde göra, plötsliga spädbarnsdöden hade tagit dig ifrån oss, endast 2 månader & 5 dagar gammal.
Till en början ville mamma inte ha mig heller, utan tänkte "fick jag inte dem båda, vill jag inte ha nån". Men sen när mamma vart gladare, va jag hennes allt.
För mig har det varit tomt & tyst, det enda stället jag kan besöka honom på är på kyrkogården. Det är orättvist.
Varje dag, ha jag funderat....på hur livet hade varit om han fanns här hos oss. Hur han skulle sett ut, vems näsa skulle han fått, skulle han vara lång eller lika kort som jag? :) Han fattas mig, och vi tänker på dig Micke, dagligen.
Idag har jag 4a fina småsyskon, dock gick mamma & pappa isär ett tag efter detta, så jag har inga helsyskon.
Jag har även tatuerat in stjärnor i antal syskon jag har och Micke har den största & första stjärnan..
Jag saknar & älskar dig / din tvilling-lillasyster Mia.
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Nu skapas barndomen
Det talas ständigt om svårigheterna under barnens första år. "Hur går det nu för dig när barnens pappa är borta så mycket? Jag minns hur jobbigt det var när jag var hemma själv med mitt barn", kan människor, som inte haft barn med kolik, säga av ren omtanke till mig.
Men varje gång så svarar jag ärligt att det faktiskt inte är jobbigt alls. Trots vakna nätter, onda magar och stundtals ledsna miner så ser jag inte på mina döda döttrars lillebrors tid här i livet som en jobbig period som jag skall igenom.
Nej, jag väljer att vakna varje morgon och tänka "Åh, vad härligt att vakna! Undra vad vi skall få uppleva idag tillsammans!". För det är nu lillebrors barndom skapas och möjligheterna är oändliga. Och det är inte jobbigt i mina ögon.
Sedan tar jag en tupplur under dagen och vaknar med samma tanke igen.
Trots vakna nätter, onda magar och stundtals ledsna miner så ser jag
inte på mina döda döttrars lillebrors tid här i livet som en jobbig period
som jag skall igenom. Nej, för det är nu lillebrors barndom skapas och
möjligheterna är oändliga. Och det är inte jobbigt i mina ögon.
Har du mottagit en opassande kommentar från
"MammaMelissa"? Läs då mer om detta här.
Jag är inte ansvarig!
När jag kom in på min blogg så möttes jag av flertalet upprörda kommentarer från er läsare. Jag själv förstod inte vad som orsakat detta. Förrän nu.
Det har nu kommit till min kännedom att någon utger sig för att vara "Mamma Melissa" och lämnar kommentarer inne på andras bloggar i form av reklam för min blogg.
Det sättet som personen eller personerna har valt att göra reklam för min blogg har upprört många och jag vill klart och tydligt säga att jag har ingenting med detta att göra, då jag inte gör reklam för min egen blogg och just nu inte heller kommenterar inne hos andra på grund av tidsbrist. Jag avsäger mig härmed allt ansvar för vad som skrivs!
Jag hoppas innerligt att den eller de som orsakat detta inte gjorde det i syfte att såra eller ofreda andra och att detta upphör omedelbart!
Notering: Jag har nu kontaktat blogg.se angående detta!
Bilduppdatering
Följande inlägg har uppdaterats med bilder:
"Titta! Det ser ju ut som en lysmask!"
Den familj vi faktiskt är
Hur mycket skall man anpassa sig?
Nu är de hittade!
Den som söker skall finna, är ett känt talessätt. Och under natten kunde det inte stämma mer.
Man kan väl inte påstå att de var riktigt borta. Nej, de var aldrig direkt borttappad, snarare inte hittade. Men så är det väl med de flesta saker här i livet. De finns ofta där hela tiden, vi har bara inte hittat dem.
Men nu kan mina döda döttrars lillebror stoltsera med att han hittade sin fot under natten och ja, sedan fann han märkligt nog en till fot.
Ja, den som söker skall finna och lillebror fann två fötter.
Den som söker skall finna och lillebror fann i natt sina två fötter.
Bloggen som forum
Då jag bjöd in er till att gästblogga hos mig så var det med en tanke om att underhålla just denna funktion liksom då frågestunden blev ett stående inslag. Men allt som oftast har inte jag de bästa svaren. Nej, det är bland era reflektioner som forumet verkligen blommar ut, något som inte har fått tillräckligt mycket uppmärksamhet.
Därför tänkte jag nu öppna upp bloggen ännu mer genom att ställa frågor i inläggen och låta er bidra till innehållet. För det jag tycker mest om med min egen blogg är att den har tagit skepnaden av ett forum.
Vilken är den mest tröstande frasen som ni har fått
höra och vad var det i denna som ni kunde finna tröst?
Mitt glada möte
Jag minns hur han, dagarna efter Antonia och Gabrielles begravning, berättade för mig och barnens pappa om att han och hans kollegor har ett litet extra öga hos våra flickor. Ja, det är ju lite speciellt där borta, log han och blinkade då vi hade tackat för att de särskilt hade klippt gräset runt graven.
Och jag blev oerhört glad då jag nu såg honom igen, för inte kunde jag väl föreställa mig att jag en gång skulle få möta honom och då köra en barnvagn med ett litet syskon till flickorna i. Jag kände hur jag ville hoppa och skratta och säga: "Titta! Jag har fått ett barn som överlevt! Visst är han fantastisk!"
Men istället så log jag, hälsade och tackade då han öppnade kyrkogårdsgrinden för oss. Och så fortsatte han att skotta bort snön längs vägkanterna utan att veta om hur glad jag blev av att få möta honom igen.
Frågor och svar: del 17
Det senaste som jag skrev om var adventsljusstaken innan jul, är det den du menar eller menar du gravlyktorna som jag målade om i höstas?
Oavsett vilket så står dem alla hos flickorna och sedan all snö kom så har vi återgått till vanliga gravljus eftersom snön inte smälter på lyktorna då vi har i de elektriska ljusen.
Det går att läsa mer om detta här.
Fråga: Kanske har gästbloggaren Zara en egen blogg? I så fall skulle jag gärna vilja veta vad den heter så att jag kan smyga in och läsa. Om du vet så skulle jag bli glad om du kunde skriva den på din blogg om hon vill.
Zara har i dagsläget ingen blogg. Annars brukar det vanligtvis finnas med en länk till gästbloggarens egen blogg om denne önskar det. Så jag kan tyvärr inte hjälpa dig.
Fråga: Frågan om varför du skriver "våra döda döttrars lillebror" känns så himla nött, blir du aldrig less på den frågan?
Jo, ibland är det klart att jag kan dra en suck och tycka att det blir lite tjatigt. Men det är inte främst frågan om varför jag skriver som jag skriver som jag blir less på, utan alla dessa felaktiga antaganden, som att han lever i skuggan av sina systrar, att han inte är en egen individ, att han skulle vara mindre värd och så vidare.
Frågan i sig, utan värderingar, kan jag däremot förstå eftersom det är ett lite ovanligt textgrepp. Och då det ständigt tillkommer nya läsare så är det ju inte så konstigt att de undrar, eftersom de inte har tagit del av de tidigare inläggen kring denna fråga.
Det går att läsa mer om detta här.
Fråga: Men däremot undrar jag: när lillebror övergår till fast föda - ska ni ge honom vegetarisk kost? För om jag inte missminner, så är du vegetarian. Är din man också det? Och hur ser du på en vegetarisk (späd)barnskost?
Ja, jag är vegetarian, något som min man inte är. Så, jag kommer låta lillebror få smaka på det mesta, såväl vegetariska alternativ som kött och fisk. Däremot kommer det säkerligen bli en övervägande mängd vegetarisk mat eftersom det är just jag som lagar mat.
Jag fick göra ett aktivt val som barn angående min kost och det valet vill jag kunna ge honom också. Däremot har jag ingenting emot en helt vegetarisk barnkost så länge föräldrarna är nogranna med näringsinnehållet.
Hej, vad var det för internetsida som man kan samla koder från blöjpaketen för att sedan lösa in i en webshop? Skulle också vilja vara med :)
Det var Liberos hemsida. Klicka dig vidare dit och gå därefter in på Liberoklubben och registrera dig där.
Läs mer om detta här.
Brev till dig utanför magen (15 veckor gammal)
Hej gullunge!
Vet du om att du är det charmigaste som finns? Ja, jag hoppas det för det är du verkligen! Det går nog inte ens en timme utan att du sneglar lite på mig och ler så man ser din smilgrop. Japp, den andra som satt närmast munnen verkar ha försvunnit sedan ett par veckor tillbaka. Mystiskt det där. Men i alla fall, och då kan jag ju inte låta bli att le jag också.
Och nu gör du sådana där riktigt härliga, gurglande barnskratt mer och mer. Igår så fick du snutta på mitt ena finger och så gjorde jag ett ljud som jag märkte att du tyckte var jätteroligt och då skrattade du om och om och om igen. Jättelänge!
Du gillar även att liksom sitta på mig mage, luta dig mot mina knän och sedan ställa dig upp med hjälp av mig och sedan åka upp lite i luften. Du skrattar jättemycket när man gör så! Många bebisar i din ålder kan tycka att det är lite läskigt när man gör så men du älskar det konstigt nog.
Och nu kan du även sitta upp med hjälp av stöd. Och häva dig upp också för den delen. Du tar tag i mina fingrar och sedan drar du dig upp till sittande och sitter och spanar.
Jag älskar verkligen våra stunder tillsammans och jag kan leka och skratta med dig i timmar eller bara titta på dig när du sover. Nu har du och jag ju haft mycket att göra med huset och hundarna och så när pappa är borta, men jag är noga med att vi skall få våra stunder tillsammans ändå, hur trött jag än är.
Och igår var jag verkligen jättetröttis. Du förstår att jag har fått nässelutslag över nästan hela kroppen och det kliade hela natten, men inget jag gjorde hjälpte. Men till slut somnade jag och då vaknade du efter en timme. Du brukar alltid sova till åtta-nio, men just igår vakande du halv sex.
Så då satte jag på "I drömmarnas trädgård" på datorn och så fick du titta på dem innan jag orkade gå upp, ett litet knep som jag har. Du tycker jättemycket om dem och skrattar åt alla pinkiplonkande ljuden och färgerna.
Men sedan jag skrev till dig sist så har du faktiskt blivit väldigt ledsen också. Ja, pappa råkade dunka en stiftpistol i huvudet på dig då han hade dig i selen och du fick en stor röd bula som ett V. Du sov jättehårt efter att du fått bulan och det är tydligen vanligt att barn gör det, förklarade läkaren för oss. Det tar så mycket energi av er att bli skrämda och få ont så ni orkar inte vara vakna så länge efteråt. Men du svimmade inte i alla fall då det hände och det var skönt.
När barn som är under sex månader gör sig illa i huvudet så skall man åka in och kontrollera så ni mår bra. Så vi åkte in till sjukhuset där dina systrar i Himlen föddes och det kändes lite konstigt. Men det var å andra sidan närmast och det var viktigast så du skulle få hjälp så fort som möjligt. Och väl där gick allt jättefort! Ja, och du charmade ju så klart både sköterskor och läkare med din smilgrop.
Du börjar även att växa ur din overall. Din reservoverall är för liten sedan länge, så nu måste jag leta rätt på något bra till dig igen. Men du växer ju så fort så jag vet ju knappt vad jag skall köpa. Jag köpte ju din overall i en stor storlek så du skulle kunna ha den hela vintern, men icke. Jaja, det är kärt besvär. Det är ju bara bra att du växer.
Nu har du fått en rygg också, det har du ju haft hela tiden, men nu är den liksom inte ihoprullad och du tycker att det är gottigt när jag masserar dig i ryggslutet. Då brukar du kramas extra hårt.
Ja, du kramas massor nu och gör sugfiskpussar på min kind. Du är lite rolig du och jag tänker varje gång på hur din morbror pussades när han var liten. Han gjorde en fin liten pussmun och sedan öppnade han hela munnen så man fick en stor sugfiskpuss över både hakan och näsan. Kanske kommer du också att göra så?
Du har i alla fall hittat på nya språkljud och en favorit just nu, som du gör ofta, är knarrig-gammal-dörr-ljudet. Ja, med dig så kan man ju inte annat än att vara lycklig. Och skratta massor, din söta lilla dörr!
Jag älskar dig massor!
Ps. Du verkar drömma lite otrevligt för du kan vakna väldigt plötsligt och spärra upp ögonen och börja gråta. Så jag skall prova lite anti-mardrömsknep och se om det hjälper.Ds
Ps2. Idag när vi var ute så såg jag att du har fått en gulbrun ring runt pupillen, så ja, du får nog bruna ögon. Men det är ju inte så konstigt, du är ju ett väldigt speciellt barn. Ds
Pussar och kramar
Din mamma
Här utforskar du din docka Sky. Du brukar smaka på hans händer och fötter
och brottas lite med honom. Ni är ganska lika i storleken och jag hoppas att
ni kan hitta på en massa bus i framtiden. Här är du 14 veckor och fem dagar.
De olika rummen i relationshuset
"När vi gick hos en familjerådgivare så berättade han om att man har som tre olika rum i en relation. Ett socialt rum, där allt sådant där som man gör ryms. Typ man går på bio, har parmiddag och sådär. Sedan har man ett känslorum och där är allt som handlar om kärlek och ömhet. Och så finns det sexuella rummet som är, ja, sex."
Vidare berättade hon att rådgivaren menade att det är vanligast att kvinnan vill att mannen möter henne i det känslomässiga rummet och därifrån är hon villig att möta mannen i det sexuella rummet. Medan mannen fungerar tvärtom.
"Hm", sade jag, "jag är nog lite tvärtom där, jag vill gärna mötas i det sociala rummet och sedan det känslomässiga. Jag tycker jättemycket om när jag och min man gör saker tillsammans med vänner och släkt och då är det också lättare att öppna upp det känslomässiga rummet tycker jag."
Min vän nickade då. Jo, sådär resonerade även hennes man och hon själv, vilket hade förvånat rådgivaren något sedan heteronormen inte är sådan.
Och då insåg jag plötsligt hur det är möjligt att så många äktenskap bryts upp i samband med sorgen efter ens barn.
Jag som vanligtvis gärna vistas i det sociala rummet med min man, orkade inte träffa människor efter flickornas död, och det i sin tur gjorde det att han inte visste vilket rum han skulle möta mig i. På samma sätt blev det även för mig. Och då man plötsligt prioriterar andra rum så är det inte heller särskilt märkvärdigt att relationen till slut brister.
För med tre olika rum i relationshuset, ja, då är det lätt att man går om varandra.
Sorganpassade recept
Jag minns hur svårt det var att bre den där första smörgåsen då mina döttrar hade fötts och dött. Jag minns ännu tydligare hur svårt det var att ta de där första tuggorna efter förlossningen . Och jag minns jag att förbannade mig själv som inte klarade av att laga mat utifrån mina vanliga recept och argt svor jag att det borde finnas sorganpassade recept.
Tyvärr har jag inte funnit några sådana och härom dagen när jag gjorde vitlöksbröd så slog tanken mig -det här är ju sorganpassat! Det är få ingredienser, det går fort, jag hade kunnat göra det även en tung dag och det går att peta i sig i små mängder.
För som alla sade till mig så är det ytterst viktigt att äta för att orka genomgå sorgen, så därför introducerar jag nu just sorganpassade recept.
Vitlöksbröd
Finhacka upp valfri mängd vitlök.
Blanda med valfri mängd smör.
Ta färdigskivat bröd och placera
på ett bakplåtspapper.
Bre smöret på brödskivorna och sätt
in i ugnen på 200 grader i någon minut
tills smöret smält och brödet fått färg.
Att få börja om
Jag går runt i huset och minns alla våra tankar och planer om framtiden med kunskapen om hur det blev istället. Blod på golven, död, arbetslöshet och hårda ord. Och ibland så är det som om det sitter i väggarna och gång på gång påminner mig om hur det borde ha blivit istället för hur det är.
När jag och min man flyttade in i vårt hus så hade vi så många tankar och planer om framtiden. Och jag undrar nu om det inte vore bra för oss att få börja om. Med nya tankar och planer för framtiden tillsammans med våra döda döttrars lillebror.
Vad är du för slags förälder?
Den ena typen var den förälder som hela tiden ser fram emot nästa steg i barnets utveckling. Varje dag utgör en milstolpe och föräldern kan knappt vänta tills barnet äntligen har lärt sig att gå eller skriva. Den andra föräldratypen däremot vill inte att barnet skall bli större och njuter oerhört mycket av spädbarnstiden.
"Vilken är du då? Om du måste välja en?", frågade hon mig efter att hon hade redogjort för de olika typerna. "Hm, det var ett svårt val. Jag tycker ju att det är fantastiskt roligt att se hur mycket lillebror utvecklas, eftersom det betyder att han växer och mår bra och det är ju så det skall vara. Och det är ju klart att jag ser fram emot hans första ord och första steg och allt det där, men jag känner liksom ingen stress över det. För jag njuter oerhört mycket av den här tiden och den här tiden är ju bara nu. Fast så är det ju med alla tider i barnens liv. De kommer ju inte igen. Så jag vet inte, kanske har det mer att göra med att flickorna dog än att jag är sådan, jag vet inte. Måste jag välja en? Kan jag inte blanda dem?"
"Jag tänker lite som du. Men när jag hade fått mitt första barn så var jag nog den första typen. Jag längtade efter att hon skulle lära sig sitta och gå och prata. Men nu med mitt andra så känner jag mer att jag njuter av tiden här och nu.", sade hon då.
Jag nickade instämmande. "Ja, så var det med flickorna för min del också innan de dog. Jag längtade hela tiden framåt och planerade långt in i framtiden, nästan så mycket att jag inte njöt av stunden. Men med deras lillebror nu så är jag verkligen i nuet samtidigt som jag uppskattar varje liten ny sak."
Jag och barnens äldsta moster fortsatte att tala om föräldraskap men jag kunde inte svara på hennes fråga. Nej, jag kunde inte välja en av de två föräldratyperna.
Jag kunde inte välja mellan de två olika föräldratyperna då jag både
ser fram emot lillebrors framsteg såsom att lära sig sitta och skriva,
samtidigt som jag njuter oerhört mycket av tiden med honom just nu.
Gästblogg: Sofie om sin brors olycka
När min pappa började prata hörde jag att något var fel. Han skakade på rösten, han grät, och jag hörde att han satt i bilen. "Kevin har blivit sparkad av en häst" var det första han sa. "Jaha, mår han bra?" frågade jag. Jag förstod inte först, jag blev så chockad att jag inte förstod hur illa det var. "Han har blivit hämtad av en helikopter och flygs till Sahlgrenska i Göteborg"
"Mår han bra då?" Frågade jag som fortfarande hade svårt att förstå, jag var 19 år men kunde inte förstå på grund av chocken. Jag hade svårt att förstå orden, sammanhanget.
"Läkarna vet inte om han kommer att överleva" Dem orden, släppte på chocken. Jag bröt ihop, tårarna sprutade, jag kunde inte prata. Mamma kom inspringade till mitt rum då hon hört mitt skrik och mina snyftningar. Hon förstod direkt att något var fel. Pappa kunde inte prata mer, han måste koncentrera sig på körningen men han skulle ringa när han kom till sjukhuset och hålla mig och min syster informerade. Jag ringde min syster som var i skolan och bad henne skynda sig hem. Jag ringde min dåvarande bästa vän Jonas som kom direkt för att trösta och stötta mig.
De första timmarna var och är än idag de jobbigaste timmarna jag varit med om under hela mitt liv. Kevin som var 3 år då detta hände, ett litet oskyldigt barn, som hade sprungit in i en hästhage utan att tänka på att de stora hästarna kan vara farliga, hade blivit sparkad rakt i ansiktet av en häst som antagligen blivit irriterad på barnen som lekte i hans hage.
Kevins ansikte bestod nu endast av kött och blod, hela ansiktet var insparkat, näsbenet hade sparkats ända in i hjärnan. Min pappa skickade bilder via mobilen till mig och min syster under 3 dagars tid, då han påstod att vi inte fick komma till sjukhuset då vi bara är halvsyskon. Men detta var lögn, dem ville bespara oss synen av vår söndersparkade bror.
Väl på sjukhuset hade vi en otrolig tur, Sveriges bästa läkarteam var på Sahlgrenska just denna dag. Och genom ett mirakel lyckades dem sammanställa hela hans lilla ansikte med ståltråd. Stygnen satte dem i ögonbrynen, då dem växer ut när han blir äldre och döljer ärren.
3e dagen på sjukhuset åkte jag och min syster till Göteborg. När han kom springandes mot oss med bandage och svullna ögon och sår i hela ansiktet så brast det för oss båda. Tårarna rann och vi skrattade. Läkarna hade räddat hans liv, han var vid liv, han skrattade och kramade om mig. Han pratade hela tiden och var som vilken liten 3 åring som helst.
Han kallades "mirakelpojken" i den lokala tidningen, som har följt hans väg från olyckan till tillfrisknandet. Han klarade sig från hjärnskador, man kan inte se i hans ansikte att han varit med om den här olyckan, om man inte tittar riktigt ordentligt. Han förlorade smak och lukt några månader men fungerar som det ska nu. Han kommer antagligen få opereras senare i livet då han växer och ståltråden måste ses över, men annars är han frisk som en nötkärna och är lika lekfull som vilket annat barn som helst.
Vi var välsignade att det gick så här bra. Vi fick ha kvar vår lilla Kevin, vår kära bror. Han lever, och har sån livsglädje. Han tar varje chans han får att leka, spela keyboard och gitarr, vara glad och positiv. Tack vare ett otroligt starkt ingrepp av läkarna har våran lille bror överlevt en olycka som man inte trodde skulle vara möjlig. Vi är för alltid skyldiga dem ett stort tack, och detta är ett bevis på att man ska ta vara på varje chans man får att tala om för dem vi älskar att vi älskar dem, att man ska ta vara på varje dag som om att det är den sista. Man vet aldrig när olyckan är framme.
Tack från Sofie Jonasson
Du kan besöka Sofies blogg här.
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Framför hissarna
Härom dagen stod jag och en av barnens tanter vid ett par hissar i köpcentrumet i den Stora Staden. Framför oss stod det två andra familjer. En pappa med ett litet barn i vagn. Och så en mamma med tvillingar. Både jag och barnens tant såg på vagnen med tvillingarna i och därefter på varandra.
"Det här kan jag tycka är svårare än att berätta om vad som hände flickorna", sade jag till henne. "Jo, jag såg det på dig", svarade hon.
Pappan med barnet i vagn gick in i den första hissen och mamman med tvillingvagnen gick i den andra hissen.
"Det är egentligen rätt märkligt", sade jag då vi såg hur de åkte upp, "för nu handlar inte sorgen så mycket om att jag inte får uppleva livet tillsammans med dem och att de faktiskt dog, utan att de inte får uppleva tvillingskapet. Att de inte får känna det där bandet att känna vad den andre känner, att de inte får leka tillsammans, att de inte... ja, du vet".
Hon såg då på mig. "Fast man vet ju inte, Melissa" och så log hon när hon syftade på tanken om ett slags liv efter döden. "Nej, det har du rätt i", svarade jag henne, "Vi vet ju faktiskt inte."
Och så tittade vi båda två på hissen som åkte nedåt. Därefter öppnade sig dörrarna, vi klev in och åkte en våning upp.
Tre olika nivåer
"Oj! Har du också fått barn som dött? Vad hände?", frågade den före detta kollegan, till min vän som också har ett barn som har dött, mig. Jag började att berätta, men blev snart avbruten då historien intensifierades i form av återgivelser om ambulanshelikopter och blodförlust. "Oj, är det jobbigt att prata om?", frågade hon. Men jag skakade bara på huvudet.
Nej, det är inte jobbigt att prata om Antonia och Gabrielles födelse och död. Nej, ibland känns det till och med som att det är en historia som man fått berättad för sig av någon annan och nu för vidare. Och härom dagen så insåg jag varför.
Jag berättar händelserna kring flickornas födelse och död på olika nivåer. Jag har den nivå som är den övergripliga. Den som återger de faktiska händelserna. Jag har därefter den grundliga nivån som inkluderar en del av tankarna under deras födelse och död. Och så har jag den djupa nivån. Nivån som berör det som faktiskt fortfarande gör ont ibland. Skulden och mitt mående under den första svåra tiden.
Så när jag får frågan om vad som hände med mina döttrar då de dog så är det faktiskt inte jobbigt att prata om det. För jag berättar bara på en övergripande nivå. Och ibland på en grundlig nivå.
Men ytterst sällan talar jag om deras födelse och död på den djupa nivån.
Frågor och svar: del 16
Med hänsyn till all den forskning som finns angående de positiva effekter som amningen har för barnet så anser jag att amning är att föredra om man har det valet. Men alla har ju inte det valet, det vill säga det finns de fall där amningen inte fungerar alls, och då är ju ersättning enda alternativet och därmed också det bästa.
Sedan är det ju upp till varje kvinna hur hon vill göra, men jag tycker att det valet alltid skall göras med hänsyn till barnet och personligen kommer jag inte att använda ersättning.
Fråga: Hur länge ska du vara mammaledig?
Som tanken är nu så skall jag börja studera till hösten igen. Men det beror ju helt på vilken utvecklingsfas lillebror är i och om det lämpar sig med en mängd andra vardagssaker i åtanke. Men sådan är tanken just nu i alla fall.
Fråga: Är det många som ansett att du har sörjt tillräckligt länge och borde börja leva? Jag har för mig att jag tidigare läst det att människor menat att det var så längesen det hände.
Att sörja och att börja leva behöver nödvändigtvis inte vara varandras motpoler. Och så har det nog varit för mig, de har vandrat sida vid sida efter en tid, något som kanske varit svårt för andra att förstå.
Särskilt när jag var gravid var det många som påpekade att jag inte borde sörja mina döda döttrar eftersom jag väntade barn igen, för övrigt en helt ologisk motivering eftersom människor inte kan ersätta varandra. Och det glömdes då bort att våra barn hade dött bara några månader tidigare även om jag var gravid igen.
Men ja, det var många som påpekade detta under det första året tyvärr.
Fråga: Skriver du fortfarande brev till systarna?
Nej, inte just nu. Men om jag har ett behov av det så kommer jag självfallet att skriva om det som jag önskade att jag hade fått säga eller visa dem, då brevskrivande har en väldigt terapeutisk effekt.
"Titta! Det ser ju ut som en lysmask!"
Men när vi kom fram till Antonia och Gabrielles grav kunde vi inte låta bli att börja skratta. "Titta! Det ser ju ut som en lysmask!", utbrast vi i mun på varandra.
Den adventsljusstake som jag gjorde till flickorna hade täckts av många lager snö och genom dessa kunde man se skenet av de elektriska gravljusen. Och dess form och längd gjorde att associationen till en mask inte var långt borta.
"Skall vi försöka gräva upp den och hugga loss isen? Det är ju inte jul längre.", frågade barnens pappa mig, men jag skakade på huvudet. "Nej, vi kan låta den vara där tills vidare. Nu är det ju ingen adventsljusstake längre. Nu är det ju en lysmask istället."
Så, ja, när det är en stora mängder snö kan man tända ljus hos sina döda barn, borsta bort snön och slutligen låta en lysmask bo hos dem.
På kvällen gör de elektriska ljusen att den
igensnöade adventsljusstaken ser ut som en lysmask.
| PUBLICERAT: 2010-01-16 @ 16:58:28 | KATEGORI: Förberedelser & praktika för änglabarn | Reflektioner [4]|
Nästan som jorden runt
1872 publicerades Jules Vernes välkända verk "Jorden runt på 80 dagar". Historien handlar om en engelsk gentleman som slog vad med sina klubbmedlemmar om att genomföra denna otänkbara resa på just 80 dagar.
Och utan att avslöja hur resan slutar så kan jag ju inte annat än att säga att det var just detta litterära verk som jag kom att tänka på härom kvällen då jag fann mina döda döttrars lillebror, tre månader gammal, på tvären i spjälsängen. Ja, för på mindre än 80 sekunder så hade han lyckats att göra en sängen-runt-resa.
1872 publicerades Vernes verk "Jorden runt på 80 dagar".
2010 genomförde mina döda döttrars lillebror sängen runt på 80 sekunder.
Sängen runt på 80 sekunder 2010, nästan som
det litterära äventyret Jorden runt på 80 dagar.
Så svarade jag också
"Hur mår du nu efter allt?", frågade en av de gamla kollegorna henne och syftade på henns sons Mios död. "Jodå, det går upp och ned. Vissa dagar är bättre och vissa är sämre."
Jag såg på min vän och hennes man och kände så väl igen mig i hennes svar. Så, exakt så, svarade jag också när mina döttrar hade dött och innan deras lillebror föddes.
Men nu när jag möter människor som frågar mig hur jag mår efter allt så är svaret ett helt annat. För numera består inte livet av bättre och sämre dagar för min del. Nu består det av fantastiska dagar och någon enstaka svår dag.
Och jag önskar att även de kommer att få besvara frågan på ett annat sätt en dag.
Gästblogg: Kathrine om när en vän blir ängladotter
När jag gick sista året på gymnasiet var jag stressad hela tiden. Det var många kurser som skulle avslutas, arbeten att lämna in, bråk med pojkvännen och betygspress eftersom jag ville in på en utbildning med höga intagningspoäng. Därför var varje lov mer än välkommet.
Varje vinter åker jag, och många av mina vänner, iväg på skidsemester och detta år frågade en tjejkompis mig om jag ville följa med henne och hennes familj på resa till alperna under sportlovet. Jag hade redan bestämt att jag skulle åka med min pojkväns familj till en skidort i Sverige, men vi bestämde att vi skulle åka till Norge under påsklovet istället. Den resan blev aldrig av.
Under sportlovet var jag alltså i ett idylliskt litet samhälle i norra Sverige och åkte skidor, myste, spelade kort och njöt av semestern. Den femte dagen fick jag ett sms från min kompis där hon bad mig ringa henne, för hon måste prata med någon.
Jag var stressad, för vi var på väg ut i backen, så jag blev lite irriterad. Jag tänkte att det nog var bäst att ringa ändå så att hon inte blev ledsen eller arg. När hon svarade hörde jag att hon grät och jag ändrade genast sinnesstämning från irriterad till orolig. "Vad har hänt?" frågade jag, och genom snyftningarna fick hon fram orden. "Min mamma är död!"
Jag föll ihop på golvet och grät med henne, samtidigt som jag försökte förstå vad det var som hade hänt. Det visade sig att hennes mamma hade omkommit i en tragisk olycka. Min vän var såklart förkrossad, rädd, förvirrad och arg och jag visste inte vad jag skulle säga. Så jag bara grät och sade att jag fanns där för henne om hon ville prata eller om hon behövde något.
Jag tänkte på att jag hade tackat nej till att följa med dem och var både ledsen och lättad. Ledsen, för att jag hade velat vara där och göra något mer konkret för att stötta dem. Lättad, för att jag inte vet hur jag skulle ha hanterat den situationen.
När vi kom tillbaka till skolan visste redan de närmsta vännerna vad som hänt. De övriga fick veta på vår första lektion, då jag berättade om olyckan för dem. Alla var väldigt tagna av händelsen och fanns snabbt hos henne och stöttade henne. Men jag minns hur jag själv gled längre och längre ifrån henne.
Det började med en konflikt mellan henne och en gemensam vän, och resulterade i att vi slets ifrån varandra. Det kändes som att simma motströms, för jag ville så gärna finnas hos henne och stötta henne, men jag kunde inte närma mig henne. Hon stötte inte bort mig, men då hon sörjde och levde som i en bubbla verkade det som om det var lättare för andra att ta sig in i den än för mig.
I mitt liv hände just då även andra saker som krävde min ständiga uppmärksamhet och tvingade mig ifrån henne. När vi tog studenten kan jag egentligen inte minnas att vi ens kramade varandra. Efter studenten träffades vi bara ett fåtal gånger.
Idag har vi ingen kontakt, men jag tänker ofta på henne. Jag har fått höra från andra att hon mår bättre nu och pluggar på universitetet. Det gör mig glad, men samtidigt vemodig och skamsen. För jag kunde inte finnas där för henne i den svåraste stunden.
Jag var inte med och stöttade henne i hennes svåra arbete med sorgen. Är jag verkligen en sådan människa? En sådan som försvinner då jag behövs som mest? Jag vill inte tro det, men kan inte ursäkta mig. Sorg är kraftfullt, smärtsamt och skrämmande. Det är svårt att veta hur man ska bemöta en människa i svår sorg, för det räcker tyvärr inte med att bara säga att man finns där. Det är bra att det finns människor i världen som är bättre på detta än jag, och jag hoppas att jag också ska bli bättre på att möta människor som sörjer.
Tack för en blogg som tar upp och diskuterar sorg på ett ärligt sätt. Det behövs fler som du, så att alla kan lära sig att stötta när en vän drabbas av sorg.
Kram från Kathrine
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.
Brev till dig utanför magen (14 veckor)
Nu har det gått lite längre tid sedan jag skrev ett brev till dig, men jag tänkte att det kanske blir lite roligare för dig att läsa då när det har hänt lite mer här hemma. Ja, för är det någonting som jag har fått lära mig om dig den sista tiden så är det att du är väldigt otålig.
Du blir oerhört frustrerad om det inte går som du vill på en gång. Som när du ligger på skötbordet och skall fånga elefanten och de andra djuren -du blir jättemorrig om du inte fångar dem med en gång samtidigt som du vägrar ge upp.
Men att vara envis kan också vara bra. Som nu när du skall lära dig att sitta till exempel. I förra veckan låg du i min och pappas säng och var riktigt morrig. Vi försökte med allt men ingenting hjälpte och hela tiden låg du och gjorde som situps. Så till slut satte jag upp kuddar i ryggen på dig och då blev du glad igen. Ja, du försökte sätta dig upp.
Men du inte bara försöker sätta dig upp, nej, nu är du snart på väg ur spjälsängen! Bvc-tanten sade ju till oss att sänka dina sängar, men det väntade vi med. Tills igår. Ja, kvällen innan så började du ta tag i kanterna och dra dig uppåt och benen åkte också över när du låg på rygg.
Ja, du är ju helt tokig när du ligger i sängen. Du snurrar runt på alla håll och kanter så nu har pappa satt in två sensorer för andningslarmet så du inte skall krypa iväg ifrån plattorna när du sover. För du rör dig massor! Du är en sådan liten buse när du väl sätter fart.
Fast när vi var hos fotografen allihopa så var du jättejättetålmodig. Vi började med att ta kort på allihopa och det tog lite tid att få alla bra. Ja, antingen så tittade någon bort eller så lade sig någon hund ned eller så. Men du var jättefokuserad på kameran och det var först på slutet som du blev ledsen. Och då ville storhunden ta hand om dig. Hon lade sig på dina ben och slickade på dina fötter och det funkade en liten stund.
Men efter ytterligare någon timme hade du fått nog hos fotografen och var både kall och trött och somnade till slut. Så vi fick boka om vår tid så vi kan ta bilder på dig också.
Du sover väldigt gärna när vi har bokat in vissa saker. Som när vi hade släktfikan här hos oss. Då somnade du typ tio minuter innan alla kom och var bara vaken en stund på slutet. Men det är ju så det är med er bebisar, ni måste få göra det som kroppen behöver. Och du behöver ju sova så då sover du.
Och sedan jag skrev till dig sist så har du fått en liten kusin till. Hon är jätteliten och söt och har en massa mörkt hår. Hon ser ut som en docka och tittade en massa på oss. Men du såg ingenting för du sov då också, så vi får ta och träffa dem en annan gång och hoppas att du är vaken då istället.
Jag och din äldsta moster kan inte låta bli att fnissa åt hur olika våra barn är. Lillkusinen hon var till exempel 49 centimeter lång och du var 56. Hon vägde 2900 någonting och du vägde 4345 gram. Men ni är lika tittiga båda två och jag tror att ni kommer att kunna hitta på en massa bus. Ja, det skiljer ju bara tre månader mellan er så ni kommer så småning om vara ganska lika i era utvecklingsfaser. Även om du är en liten mutantbebis just nu.
Sedan sist jag skrev till dig så har vi även varit på promenad med en annan mamma och hennes bebis. Vi var ute och gick i två och en halv timme och det var mellan 12 och 16 minus. Gissa om jag frös, för jag hade minsann inte rätt kläder på mig. Men du sov så gott i vagnen och vaknade bara en gång för att du var hungrig. Jag trodde att jag skulle få mjölkstockning igen när jag ammade dig i den kylan mitt ute i skogen, men jag klarade mig. Och sedan sov du ytterligare några timmar i vagnen när vi kom hem. Det är lite ovanligt för du brukar vakna när vagnen står still.
Vi har även träffat en av dina tanter. Du verkade gilla henne massor för du tittade på henne jättemycket och skrattade. Ja, och så låg du vaken i vagnen jättelänge när vi var i stan och tittade på alla lampor i taket. Du är lite lamptokig du. Som din pappa. Men det är en bra likhet.
Jag tror även att du har hittat din hand. Jag är lite osäker för du blev inte direkt fascinerad men du följde händerna med blicken och så. Jag skall kika lite mer och se om du verkligen har upptäckt dem. Och än så länge har du inte hittat dina fötter heller, men det är bara bra att spara på lite saker nu när du är så snabb med allt annat.
Du har ju till och med börjat att skratta! Ett sådant där härligt gurglande skratt, ja, det kom när pappa lekte med dig och ni sjöng en Michael Jackson-sång jättepipigt i sängen och guppade. Ja, du verkligen tjöt av skratt då. Och om du är glad då är jag också glad.
Vad har vi mer gjort? Jo, vi har simmat igen också, efter att din yngsta moster och morfar fyllde år. Ja, de fyller år på samma dag. Pappa tog i alla fall kort på oss så du kan få se hur duktig du är på att simma. Ja, du plaskade till och med ned pappa med två jättevågor för att du gjorde så starka bentag. Men det gjorde ingenting, vi bara skrattade.
Ja, tänk så mycket skratt du har gett mig sedan du kom -det är en väldigt fin present till sin mamma och jag hoppas att jag kan ge dig minst lika många här i livet.
Ps. Nu har vi kanske fått ett datum för ditt dop. Prästen skulle bara dubbelkolla så att han verkligen kan då. Och vi skall försöka ordna så din gammelmorfar kommer hem tills dess. Ja, han är ju som flyttfåglarna. På vintern åker han till Asien och sedan kommer han hem med våren. Det känns jätteviktigt att han är med på ditt dop, särskilt som han missade dina systrars namngivning och begravning.
Ps2. Jag tror att du har en favoritleksak nu. Den dopade hästen. Han är knallrosa och har randiga ben som du gillar att snutta på.
Massa pussar och kramar
Din mamma
Här är du runt 13 veckor gammal och snuttar på din dopade häst.
Vi kallar den för det för den ser så knasig ut och har stora ögon
som stirrar och är knallgröna, men du älskar honom!
Rådjuret påminde mig
Men när jag körde hem sent från den Stora Staden, efter att ha träffat en av barnens tanter, så hoppade det plötsligt fram ett rådjur någon meter framför bilen.
Jag tvärnitade men gled längre än önskvärt på den hala landsvägen och förberedde mig på att kollidera med rådjuret. Allting gick som i slowmotion och djuret blev vitt i ljuset av bilens lyktor när det stirrade på mig. Men i sista stund sprang djuret till vänster och jag lyckades äntligen stanna. Mitt på vägen. Kallsvettig.
Ja, när mina döttrar dog så insåg jag hur snabbt livet kan förändras. Och jag lovade mig själv att aldrig glömma detta. Men tydligen behövdes det ett rådjur på en hal mörk landsväg för att påminna mig om det.
Ett sätt att bearbeta
"Skall jag gå igenom det här helvetet så skall det i alla fall vara till nytta för någon annan!", svor jag argt då mina döttrar precis hade dött efter förlossningen. Och ja, alla sörjer vi på olika sätt. Men ett relativt vanligt sätt att bearbeta sorgen på är att vilja hjälpa andra, då det oftast är lättare att just hjälpa andra än sig själv för stunden. Och genom detta så uppstår det ett inre läkande.
Genom sorgen så har jag valt att tala i media om döda barn såväl i radio som tidning, jag har skapat den här bloggen liksom en forskningsfond som vi och andra regelbundet sätter in pengar till. Och igår lämnade jag in det sista av min modersmjölk som doneras till prematura och sjuka barn.
Och nu ett drygt år efter Antonia och Gabrielles födelse och död så kan jag stolt säga att jag har läkt, genom mitt sätt att bearbeta sorgen. Att försöka hjälpa andra. Och det vill jag tacka alla er för att ni har bidragit till. För: "Skall jag gå igenom det här helvetet så skall det i alla fall vara till nytta för någon annan!"
Vill du också hjälpa andra eller har förslag på olika former av hjälp?
Förändrade nyårstankar
Jag besökte fyrverkerierna i den Stora Staden och grät oavbrutet och trots att jag gjorde mitt bästa för att förhindra detta så rann dem ändå. Jag bäddade omgående ned mig i sängen då vi kom hem och brände mig strax därefter på tungan av ärtsoppan som jag hade värmt i mikrovågsugnen.
Ja, jag kunde inte låta bli att minnas detta när jag nu denna nyårsaftonen skålade och kände en glädje inför det kommande året. Och denna gången handlade alla mina tankar om just tillförsikt och hoppfullhet då det här är lillebrors år.
Detta nyåret handlade alla mina tankar om just
tillförsikt och hoppfullhet då det här är lillebrors år.
Inte alls mellan sju till nio månader
Tänk er om man skulle ha samma standardmall för oss vuxna som för små barn. Jaha, ja, du är ju 26 år då skall du ha ungefär 39 i skostorlek och storlek Small i kläder. Men om du är 42 då skall du ha Large och ungefär skostorlek 43.
Och vad skulle vi göra med alla vuxna som inte passar in i mallen? Skulle det vara accepterat att, då vi frågar om andra storlekar för ett visst plagg, bli avsnästa med kommentaren: "Nej, vi gör faktiskt bara kläder för vuxna i storlek Small."
Nej, det är faktiskt lustigt med de där mallarna. För det var ju just storlek 74 som jag stod och höll i till mina döda döttrars lillebror. Som då var snart tre månader och inte alls mellan sju till nio månader gammal.
Bild kommer.
Frågor och svar: del 15
Då detta är en vanlig fråga, som kommer som olika formuleringar med olika värderingar, så väljer jag att hänvisa till de andra inläggen som förklarar detta mer ingående sedan tidigare. Men självfallet är han inte mindre värd, oberoende på vilken rubricering som han har i bloggen.
Det går att läsa mer om detta här och här och här.
Fråga: Kommer du spara breven till lillebror så att han kan läsa dem när han blir äldre?
Ja, tanken är att jag en dag skall ge honom en bok med alla breven från tiden både utanför och i magen. Och
om han har en svår period i livet eller liknande så skall han ha möjligheten att kunna läsa om hur älskad och efterlängtad han var och är och förhoppningsvis finna styrka i det. Annars är breven en fin studentpresent. Men på något sätt så kommer han att få ta del av breven i sin helhet.
Fråga: Varför har lillebror alltid mössor på sig?
Eftersom närmare åttio procent av kroppsvärmen går ut genom huvudet, så är mössan ett väldigt effektivt sätt att hålla barnets kroppstemperatur någorlunda jämn. Så därför har lillebror oftast mössa på sig även inomhus.
Fråga: Ger ni paket till alla era döda släktingar?
I min släkt så är vi väldigt unga, mina barns gammelmormors mamma lever till exempel. Men de som har dött omkring oss brukar alltid få en tanke, en liten present vid graven och/eller en symbolisk summa insatt på lämlig forskningsfond vid olika högtider.
Det går att läsa mer om detta här och här.
Registrerad ännu en gång
När jag och mina döda döttrars lillebror promenerade under gårdagen tillsammans med en annan mamma och hennes dotter, så började vi att samtala om en specifik internetklubb för gravida och föräldrar. Hon berättade om fördelarna med att vara medlem och hur man kunde samla diverse koder ifrån blöjpaket vilket resulterade i poäng som sedan kunde användas i webshopen.
Jag mindes hur jag under graviditeten med Antonia och Gabrielle hade registrerat mig som medlem hos den aktuella internetklubben, men sedan avskytt nyhetsbrevet med information om var mina barn befann sig i utvecklingen. Mina barn utvecklades inte mer. De var döda. Och med rädsla för att även deras lillebror skulle dö så registrerade jag mig inte då jag blev gravid igen.
Men efter att jag nu har blivit övertygad om fördelarna med internetklubben, efter promenaden med mamman och hennes dotter, och nu har en livslevande liten lillebror i famnen så vågade jag registrera mig ännu en gång. Och jag har redan börjat samla koder ifrån blöjpaketen som nu kan användas i deras webshop.
Gästblogg: Zara om meningen med sina missfall
Jag träffade min sambo för 9 år sedan. Jag var då 20 år och vi blev blixtförälskade. Efter 2 år så bestämde vi oss för att bli med barn. Jag var naiv och trodde att det var något enkelt och självklart. Jag trodde att det bara var att sluta med p-piller, sen bli gravid, vänta 9 månader och sedan sitta med sitt barn i famnen.
Den bilden sprack ganska snabbt för mig.
Jag blev gravid väldigt fort. Vi var lyckliga. Lyckan tog slut snabbt. Vi fick missfall redan i v 8. Det infann sig ett tomrum i mig. Varför hände detta oss?
Vi gick igenom det tillsammans och efter 6 månader kände vi oss redo att försöka igen. Även denna gången blev jag gravid med en gång.
Vi var självklart lyckliga men vi var väldigt oroliga. När vi gått in i v 18 så började oron avta. Jag minns det så väl. Jag vågade tro och hoppas att det denna gången skulle gå vägen.
Men allt rasade samman då jag i v 20 fick ett sent missfall.
Återigen fick vi gå igenom tomheten och sorgen tillsammans. Efter det så ville vi avakta med att försöka igen. Jag genomgick undersökningar men dom visade ingenting. Det fanns inga kroppsliga fel på mig.
När 1 år gått så försökte vi igen. Denna gången så tog det ett par månader innan vi testade positivt. På vårat första ultraljud så upptäckte barnmorskan att vi inte bara väntade ett barn utan två. För mig blev det samma sak som att jag nu skulle förlora två barn och inte ett då jag fick missfall. För ja, jag var mer eller mindre säker på att det skulle ske.
Men tiden gick och i V 27 satte förlossningen igång. Men det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Efter 5h så tittade vår första dotter ut, hon andades och hon levde. Det var en otrolig känsla. 30 minuter senare så kom våran andra underbara dotter, även hon frisk och kry. Det var nu det hände, det som vi inte var förberedda på. Läkaren som var med vid förlossningen konstaterade att det var ett barn till, en tredje. Chocken vi fick går nog inte att beskriva, men efter ytterligare 1 h så kom hon ut, vår 3:e dotter.
Hon var så liten, och så blå. Hon gav inte ifrån sig ett endaste litet pip, jag trodde hon var död. Men efter att läkarna masserat hennes bröstkorg och rensat hennes luftrör så började hon andas, och gråta. Aldrig trodde jag att gråt kunde låta så underbart.
Tiden efter förlossningen var minst sagt omtumlande. Vi var äntligen föräldrar efter 3 års väntan. Inte bara till 2 döttrar som vi trott utan till 3.
Nu till själva slutklämmen. Jag tror att allt som händer har en mening. Om jag inte fått 2 missfall så hade jag inte haft mina döttrar hos mig idag.. Om vi inte tvingats gå igenom den sorgen som det innebär att få missfall så hade vi fått just dom tre tjejerna som vi idag har hos oss idag och jag kan inte tänka mig ett liv utan dom.
Precis som för er Melissa. Om ni inte förlorat era döttrar så hade er son inte varit hos er idag och så hoppas jag att du kan tänka så en dag och finna en liten tröst i det. För om ni inte behövt gå igenom sorgen efter era döttrar så hade eran son inte varit hos er.
/Zara
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
De kan inte ha fått barn som har dött
När jag och barnens morfar besökte deras lokala Icabutik så kom en mamma in med sina två barn. Medan mamman lade ned frukt i olika plastpåsar så upptäckte barnen den nya frysdisken för exotisk frukt som var fylld med hackad is och stod någon meter därifrån.
"Åh! Titta vad det glittrar!", sade den ena flickan varpå hennes lillasyster stack ned handen och tog upp lite av isen i sin hand. "Vad fint det är! Och vad skönt det känns. Känn!", log flickan och så stod de där och beundrade isen tillsammans.
"Vad fan gör ni där?!", hör jag då plötsligt hur mamman ropar. "Ni skall fanimej alltid förstöra allting! Lägg ifrån dig det där, jävla unge! Hur kan du göra så när de har gjort så för att det skall se fint ut?!" Och så tog hon tag i barnens jackor i nacken och ledde dem hårdhänt med sig bara för att lite senare knuffa ett av barnen så hon nästan föll vid mejeridisken.
Jag tänker mig att hur trött, irriterad, stressad, arg, sårad, besviken eller frustrerad som man än är som förälder, så har man en tröskel som inte passeras.
Men då jag ser hur vissa agerar runt och med sina barn, på exempelvis Ica, så kan jag inte låta bli att tänka: "De kan omöjligt ha fått barn som har dött!" eftersom jag då föreställer mig att man är tacksam och ödmjuk inför det som är livets största mirakel. Nämligen barn.
Universitetet var min plats för skammen
Det här gör att vissa platser eller personer undviks tills man själv är redo att svara på frågorna som kan komma eller tills skammen har släppt. Och det tog lång tid innan jag förstod att universitetet var en sådan plats för mig.
Jag minns såväl blickarna som jag fick då jag, tvillingravid, gick uppför trapporna med läroböcker och högklackat inne på institutionen för svenska språket och litterturhistoria. Människor som aldrig tidigare hade samtalat med mig eller inte ens kände till mitt namn kom plötsligt fram och ville veta allting om graviditeten och mig och mina planer för studierna. Ja, plötsligt blev jag omtalad som Den Gravida och förväntningarna var påtagliga från omgivningen.
Så när jag besökte en av barnens tanter i den Stora Staden för några veckor sedan så fann vi oss efter ett antal timmar framför en av universitetets byggnader. Den byggnad där vi båda studerade när mina döttrar föddes och dog. Den byggnad som jag efter ett antal veckor lyckades besöka med hjälp av henne. Den byggnad som jag efter det besöket har undvikt.
"Hur känns det att vara här igen?", frågade hon mig då vi började att gå uppför den långa backen med varsin kopp varm choklad i handen och barnvagnen där lillebror låg och sov. "Det känns lite konstigt", svarade jag, "Men samtidigt skönt, nu när lillebror är med".
Vi samtalade om hur det var sist jag var där och det var då som jag förstod varför det hade varit så svårt för mig att gå in genom dörrarna till universitetsbyggnaden. Och varför det nu var så mycket lättare.
Jag skäms inte längre över att mina barn dog och jag kunde nu infria förväntningarna, som hade rymts i byggnaden, genom lillebror.
Det där lapptäcket
Länge tittade jag på det där han låg och till slut så frågade jag henne: "Var det inte det som du gjorde när vi gick i skolan?" Och hon nickade, jo, det var det som hon sydde då vi gick i åttonde klass tillsammans.
Vi började att minnas stunderna runt lapptäcket, då jag sedan flera veckor hade gett upp det som jag hade satt upp som mål inom syslöjden. En virkad klänning. Jag kunde varken sy eller virka så det var dömt att misslyckas och därför ägnade jag lektionerna åt att samtala med barnens bästa tant.
Hon berättade då om hur läraren hade ifrågasatt hennes tidsplan för täcket då det tog längre tid än beräknat för henne att färdigställa det. Och tillsammans skrattade vi åt den givna orsaken, vårt småpratande, som på något sätt hade undgått läraren.
"Tänk vad häftigt, att nu -vad är det, tolv år senare eller något, så ligger lillebror på det!", sade jag skattades till henne varpå hon bara kunde instämma.
Ja, tänk att just det där täcket som hon sydde då vi gick i skolan en dag skulle vara det täcke som mina döda döttrars lillebror skulle krypa runt på.
Här upptäcker lillebror de roliga figurerna som finns på det
lapptäcke som barnens bästa tant sydde då vi gick i åttonde klass.
Lillebror testar: Leksakspaket 2 från Lekmer.se
Jag fick en julklapp från det företaget som mamma samarbetar med som heter Lekmer.se och däri var det en sängmobil ifrån Fisher-Price! Och den är jättecool!
Den har en massa olika melodier som spelas medan alla godnattdjuren snurrar runt och den gör fjärilar i taket av ljus! Och den har en fjärrkontroll också! Så om jag vaknar till och behöver lite bus så kan mamma och pappa bara trycka på kontrollen så startar de den åt mig, bra va? Och så tittar jag på den och blir tröttis igen.
Det enda lite dumma, som mamma tyckte, var att djuren inte tittade på mig utan rätt ut i luften. Men det var lätt att fixa det genom att ändra lite på djurens snören bara så nu tittar djuren på mig när jag tittar på dem.
Sedan är det en glad groda och hans kompisar solen och fjärilen på den grejen som sitter fast i min säng, som liksom håller hela mobilen. Och den tycker jag är jättegrön och fin -det är nog min favorit just nu med hela mobilen så den pratar jag en massa med. Jag försöker fånga den också men det är lite svårt.
Men för säkerhets skull så satte pappa fast två skruvar i den, i fall jag skulle få tag i den, så den inte kan rasa ned på mig om jag drar i den. Nej, det skulle nog göra ganska ont, så det var bra att pappa ordnade det.
Så nu kan jag ligga i min säng och titta på den fina apan och de andra djuren ifrån djungeln medan de sjunger sånger för mig. Eller spelar upp ljud ifrån vattenfall och sådana där natursaker för mig. Det gillar jag massor.
Ps. Man kan ha två olika volymer på den också vilket är himla smartis, dels så jag slipper få ont i öronen och dels så att man kan ha lite högre på dagarna när det är en massa andra ljud omkring. Ds
Här är min julklapp ifrån Lekmer.se.
Och här sätter pappa ihop den åt mig medan jag snuttar
på ett av djuren. Han smakade lejon. Sedan fick jag ligga
och titta på den glada grodan och hans vänner. Jag gillar
det och brukar prata med honom medan djuren spelar.
Här ligger jag i sängen och tittar på grodan medan sängmobilen spelar.
Tack snälla Lekmer.se för att jag fick en så fin julklapp av er!
| PUBLICERAT: 2010-01-05 @ 17:57:27 | KATEGORI: Förberedelser och praktika för jordbarn | Reflektioner [6]|
Jag blev så rädd
I natt ljöd plötsligt signalen ifrån andningslarmet. Och jag flög upp ur sängen för att stänga av det, eftersom jag trodde att barnens pappa tagit upp våra döda döttrars lillebror för att byta på honom och glömt larma av. Något som händer regelbundet. Men då jag lade mig ned igen utropade min man brevid mig: "Melissa! Han ligger ju i spjälsängen!"
Jag flög ännu en gång upp ur sängen och fann till min fasa lillebror liggandes helt stilla i ena hörnet av spjälsängen. Jag kände på honom och hans kinder var kallare än mina händer. Jag försökte känna om han andades genom att lägga en hand på hans mage, men jag kände ingenting. Så slutligen ryckte jag upp honom ur sängen och då började han nyvaket att sträcka på sig innan han började att gny av all uppståndelse.
"Skall jag byta på honom när han ändå är vaken?", frågade barnens pappa efter en stund och jag nickade medan jag andfådd räckte över lillebror till honom och lade mig ned i sängen igen. "Herregud, så rädd jag blev!", viskade jag medan hjärtat fortfarande dunkade hårt av allt adrenalin. "Skall vi byta tillsammans?", frågade min man då, vilket vi också gjorde.
Där stod vi sedan runt skötbordet och beundrade lillebror. Vi har fortfarande ingen aning om varför larmet utlöstes. Om lillebror helt enkelt låg för långt ifrån sensorplattan eller om han faktiskt slutade att andas i natt.
Men oavsett vilket så blev jag oerhört rädd.
När andningslarmet utlöstes i natt så blev
jag oerhört rädd för att lillebror hade dött.
Gästblogg: Emilia om att be sig själv om förlåtelse
Hur kändes går inte att förklara. Jag var 17 år, trots min ringa ålder hade jag alla möjligheter för dig min ängel. Jag blev glad. Ja jag skulle ju bli mamma!
Sen möttes jag av verkligheten. Din pappa var inte mogen för lilla dig. Ja det var tydligen synd om han, han var ju bara ett barn. Din mamma hade ju inga rättigheter till att förstöra hans liv. Nej när du skulle födas skulle din pappas familj hata dig. Ja.. Så sa din farmor till mamma.
Men lilla lilla Mamma hon vägrade ge upp. Hon åkte med sin mamma och din pappa till kvinnokliniken i Uppsala och gjorde ett vaginaliskt ultraljud. Älskling du hade redan bosatt dig. Du var ju snart 6 veckor.
Farbror doktorn sa till lilla Mamma att hon hade möjlighet till medicinsk abort. Din mamma tackade starkt nej. Nej din mamma ville ha dig kvar.
Din mormor var först orolig för din mamma men snart var hon stöttande. Lilla du och jag skulle bo kvar hos mormor tills dess att jag hade gått ut skolan. Mormor tyckte hon var för gammal för att hjälpa till med ett litet barn, med snart längtade hon som lilla mamma.
Lilla mamma och lilla pappa fick det svårt. Lilla pappa tyckte det var hårt förstår du, han ville inte bli pappa.
Han ville ut och resa i den stora världen och uppleva saker. Med dig min älskade skulle pappa bli låst.
Men lilla mamma då? Ja hon älskade ju dig så högt. Du friska lilla barn som låg där så fint i mammas mage.
Lilla mamma fick hotelser av din farmor och farfar. Dom slutade inte komma utan löstes av varandra. Mamma föll in i en djup depression. Din mamma förstörde plötsligt allas liv.
Snart började din farmor också anklaga din mormor för att vara en dålig mamma. Hon borde ju se efter lilla mamma. Lilla pappa började tveka på mamma som människa. Ville hon ha sin lilla ängel som trots? Förstår hon inte att våran älskling bara ska få en släkt på en sida?
Farmor frågade lilla mamma om inte alla barn hade rätt till att vara önskade? Ja, tänk. Lilla mamma önskades du av.
En vecka innan julafton var din mamma på sjukhuset igen. Nu var du min älskling 11 veckor och din mammas mage hade växt. Den dagen utvecklade din mamma ett äckel och hat mot människor. Känslor hon aldrig känt förr kom tydligt upp. Hon ville aldrig se din pappa igen.
Den 22 december (din 12 veckors dag) lades din mamma in. Din mamma minns lite från den dagen, hon vägrade tala. Hon ville inte göra någonting. Hon tog tabletten som skulle göra henne lugn. Det sista hon minns är hur hon ber personalen på sjukhuset att låta dig stanna.
Jag ligger på en gynstol och skriker, gråter och ber. Snälla ta inte mitt barn ifrån mig. Men älskade ängel det var redan försent. De satt en mask på mammas ansikte och allt vart svart. Jag vaknade sen upp, utan dig. En enorm tom känsla.
Idag är jag frisk med dubbel uppsättning fluxetin. Men det har dagit en enorm tid att glömma och läka. Din mamma förlät aldrig din pappa. Och det var slut kort där efter.
Hon trodde så länge att det var någon annans fel att du dog förstår du. Men sanningen är den, att den enda jag om och om ber om ursäkt till är mig själv. För din mamma, hon älskade dig, men var inte stark nog.
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Brev till dig utanför magen (3 månader och en dag)
Nu har du blivit tre månader och en dag gammal. Ja, en riktigt stor kille, fast fortfarande väldigt liten. Dagen innan nyårsafton fick du din tremånadersvaccination och du var jätteduktig. När jag var liten och skulle få sprutor i skolan så brukade jag springa hem för att slippa sprutan, men du blev bara lite ledsen när bvc-tanten sprutade in vaccinet.
Vi mätte och vägde dig också och nu är du 63, 5 centimeter lång och vägde 7240, om jag inte minns fel, och vet du vad hon sade? Hon sade att vi skulle sänka din säng ett hack eftersom du är så aktiv. Ja, du vände dig åt alla möjliga håll och kanter för henne och du börjar häva dig upp mer och mer. Ja, du försökte till och med fånga musmobilen som de har där.
Sedan har du börjat att forma fler och fler olika språkljud. Ja, vi kan ha långa samtal du och jag, du är jätteduktig på att svara och bebisprata. Så det fick vi en massa beröm för av bvc-tanten. Det var roligt!
Vi har även träffat vår familjs vänner och tillsammans så besökte vi den finaste leksaksaffären och du valde ut en leksak. Ja, en ganska märklig hundvalp som kör en bil. Jag visade en massa olika leksaker men det var hundvalpen som du tittade på hela tiden så nu hänger den på din vagn. Sedan köpte jag en aktiveringsleksak och en häst. Hästen ser jättetokig ut med randiga ben och knalliga färger. Den tittar du på massor i ditt babygym.
Och efter det så åkte vi till din bästaste tant och hennes syster och oj, vad vi busade! Fast först var du ganska ledsen efter dina sprutor, men du sov bra på natten ändå. Numera sover du de flesta nätterna och vaknar bara för att äta lite, så du är en väldigt duktig liten kille. Men jag gissar att du kommer att vara lite mer vaken om några månader och särskilt när tänderna vill igenom.
Och eftersom det har varit nyår så åkte vi som vanligt in till stan för att titta på fyrverkeriet. Det är något som jag har gjort sedan jag var en liten pluttis och det fortsatte jag och pappa med när vi träffades, så i år var det ditt första fyrverkeri.
Jag och din bästaste tant letade som tokiga efter hörselskydd men hittade inga tyvärr. Så jag pratade med din mormor om det var okej att ta med dig till fyrverkerierna ändå och det var det. Ja, du låg ju nedbäddad och var påpälsad med tjock mössa och allt så du inte skulle få ont i öronen.
Men mitt under fyverkerierna så vaknade du, för att vagnen stod still, och var jätteledsen. Ja, du hade lite ont i magen, så det slutade med att jag skyndade mig tillbaka till bilen och bytte på dig i bilsätet. Och då blev du glad igen.
Sedan åkte vi till hem till din bästaste tant och lagade mat och skålade in det nya året och det känns helt annat det här nyåret än förra året. 2010 är ditt år, året då din barndom skapas och det känns jättefint! Jag ser fram emot det här året med dig och jag är så glad att du kom till oss! Fast det vet du nog, ja, jag säger och visar dig det varje dag!
Jag älskar dig så mycket!
Massa pussar och kramar
Din mamma
Här är du på nyårsafton, 13 veckor gammal, och du försöker krypa
fram till den aktiveringsleksaken som du fick tidigare i veckan av mig.
Väva in det i vardagen
Lika väl som jag och barnens pappa kör hem den ena vägen från den Stora Staden så kan vi lika gärna köra hem den vägen som går förbi våra döttrar och deras grav. Eftersom vi bor på landet och antalet promenadvägar är begränsade så kan vi lika gärna promenera upp till flickorna som vi kan gå en promenad i skogen. Och då det för många kan vara svårt att hitta hem till oss så är kyrkan, där flickornas grav är, en bra samlingsplats att mötas upp på innan man fortsätter hem till oss.
Många ser gravvård som någonting belastande och tungt. Ytterligare ett moment som skall genomföras i den redan så tidspressade vardagen. Men för mig så handlar det helt enkelt om att väva in det i vardagen.
| PUBLICERAT: 2010-01-02 @ 00:54:24 | KATEGORI: Förberedelser & praktika för änglabarn | Reflektioner [2]|
Frågor och svar: del 14
Eftersom jag alltid har fått räkna Antonia och Gabrielles graviditet i veckor, då de dog efter förlossningen, så vet jag inte riktigt. Enligt sjukhuset så var de 21 veckor och sex dagar gamla, enligt min barnmorska 22 veckor och en dag gammal.
Det går att läsa mer om detta här.
Fråga: Jag har märkt att om man inte skickar kommentarer som passar dej så tar du inte in dem så att andra kan se det !! Därför anser jag inte din blogg som trovärdig då allt som skrivs är vinklat av dej !! En enda saga alltsammans !!!
Det finns två orsakar till att jag inte publicerar vissa kommentarer. En är att jag vill spara frågorna till "Frågor och svar"-delen. Och den andra är om de inte är passande.
Är kommentaren opassande såsom personliga påhopp, reklam för någonting irrelevant, att den inte handlar om inlägget eller uttrycker sig okänsligt kring döda barn, så anser jag inte att dessa kommentarer ger andra någonting och därmed publicerar jag dem inte heller då jag vill ha ett gott och öppensinnat klimat på bloggen. Det är lätt att glömma bort att samma regler som gäller i övriga samhället även gäller på en blogg. Dessutom får man ta hänsyn till att många nydrabbade föräldrar läser här inne.
Sedan blir jag lite förvånad av andra delen av din kommentar. Alla bloggar är ju subjektiva och därmed vinklade utifrån författaren, så ja, därmed är också min blogg vinklad. Men en saga, nej, tyvärr. Det här är en del av mitt liv.
Fråga: Hur många ungefär skickar in till dig och gästbloggar?
Oj, det varierar jättemycket. Vissa gånger kommer det inte in några inlägg under en dag, en annan dag kan det komma in tio stycken. Men det är däromkring som det handlar om och det är otroligt fascinerande att det finns så många modiga människor som vågar berätta sina livshistorier. All heder till dem.
Fråga: Jag läser att inte alla kommer med på din gästblogg, jag undrar hur länge man brukar få vänta tills, ifall man får vara med, tills den publiceras? För jag skickade in min i början av september och den har fortfarnade inte kommit med! Men förstår att måste vara många som skickar in och så!
Nej, så lång tid skall det inte ta. Däremot kan det ta några veckor beroende på hur många inlägg som kommit in, eftersom jag vill varva gästinlägg med mina egna.
Antagligen så är det jag som tyvärr har missat att lägga in ditt inlägg, om du inte har fått ett svar om att det inte kommer publiceras -så skicka det gärna igen. Jag ber hemskt mycket om ursäkt för detta!
Fråga: Jag har en liten fråga vad de gäller att gästblogga, måste man lämna ut fullständigt namn om det skull vara så?
Nej, det måste man inte, det är helt frivilligt. Det viktiga med gästbloggarna är inte personnamnen utan historierna och att det finns en människa som vågar berätta. Om den människan sedan kallar sig för det ena eller det andra namnet har, i mina ögon, inte någon betydelse.
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Obs: En röst per ip-nummer och dag.
De två små paketen
"God jul, Antonia och god jul, Gabrielle, från mormor och morfar", läste han och nyfiket tog jag emot de små paketen precis som jag gjorde då våra döda döttrars lillebror fick sina julklappar. Jag och barnens pappa tog bort presentbandet, vecklade upp omslagspappret och rullade sedan försiktigt ut innehållet från den skyddande silkespappret.
Och däri låg det två små tomtar som kan fästas på gravljusens kant.
Bild kommer.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta
Obs: En röst per ip-nummer och dag.
Det har inte med flickorna att göra
När jag en dag hade på mig myskläder så antog han att detta var för att jag sörjde våra döttrar som dog efter förlossningen, inte för att jag behagade att ha på mig just dessa kläder. Eller när jag ser på vissa tvprogram så antar han att det är för att väcka sorgen efter Antonia och Gabrielle för att jag medvetet vill må dåligt, inte för att det programmet råkade stå på av en händelse.
Lugnt och sansat så har jag försökt att förklara för honom att jag inte känner, tycker eller tänker så kring mina handlingar. Jag har faktiskt ägnat närmare ett årstid åt att aktivt bearbeta sorgen och mina känslor kring flickornas död och att då bli "beskylld" för dessa saker sårar och skymfar mitt svåra arbete.
För jag kan faktiskt ha på mig vissa kläder eller se på vissa tvprogram utan att detta har med sorgen efter flickornas död att göra. Och det hade han förstått, om han bara frågat mig först.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Obs: En röst per ip-nummer och dag.
Den familj vi faktiskt är
Sedan våra döda döttrars lillebror föddes så har vår familj blivit bemötta på ett helt annat sätt. Vi bemöts plötsligt som en helhet. En familj med två döda flickor och en levande liten pojke.
När vänner och släktingar har besökt oss den senaste tiden så har de haft med sig presenter både till lillebror och till hans storasystrar eller så har vi gemensamt promenerat upp till Antonia och Gabrielle och deras grav. Och detta har varit en självklarhet för samtliga, vilket verkligen värmer.
Ja, tänk att vi äntligen bemöts som en helhet.
Som den familj vi faktiskt är.
Detta underbara hantverk fick våra döda döttrar av sina
släktingar, medan lillebror fick kläder både till sig själv och sängen.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Obs: En röst per ip-nummer och dag under december.
Hur mycket skall man anpassa sig?
Förra året diskuterade jag och barnens pappa detta i samband med det traditionella egenskapade julkortet, som också var första gången då vi kom i kontakt med denna sortens frågor. Vi talade om hur vi alltid har skrivit med hundarnas namn på julkorten och att detta inte har setts som någonting märkligt liksom det ansågs normalt att skriva med flickorna då de låg i magen. Men hur gör man när ens barn har dött och när man blev en annan sorts familj än vad man hade föreställt sig? Skall vi då skriva såsom vi känner är viktigt för oss eller skall vi skriva utifrån vem mottaren är?
Barnens pappa tyckte att det var fullgott att skriva ut "Familjen (efternamn)" eftersom det i begreppet familj för honom framgick så tydligt att flickorna är en självklar del. Men jag kände ett större behov av att skriva ut Antonia och Gabrielles faktiska personnamn. Kontentan av diskussionen blev att det på framsidan av julkortet stod "Familjen (efternamn)" och att det på baksidan stod samtliga familjemedlemmars namn.
Men på årets julkort så blev det helt enkelt inte praktiskt möjligt att skriva ut alla familjemedlemmarnas namn och därav enades vi om rubriceringen "hela familjen (efternamn)", eftersom vi inte är hela utan våra döttrar. Och därmed kan också mottagaren välja hur han eller hon vill betrakta familjebegreppet.
Men jag kan ändå inte låta bli att undra hur mycket man skall anpassa sig efter andra, då jag exempelvis skriver gratulationskort, brev eller diverse julhälsningar. Och jag kan inte låta bli att undra hur andra familjer i vår situation gör.
Men på årets julkort så blev det helt enkelt inte praktiskt
möjligt att skriva ut alla familjemedlemmarnas namn och
därav enades vi om rubriceringen "hela familjen
(efternamn)", eftersom vi inte är hela utan våra döttrar.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Obs: En röst per ip-nummer och dag under december.
Mina olika lådor
Jag hade många tankar inför den här julen. Den här julen som faktiskt skulle bli den första julen som vi firade sedan våra döttrar dog och samtidigt den första julen tillsammans med deras lillebror. Hur skulle det kännas?, Hur skulle jag reagera? och vad skulle jag tänka? kring alla de stunder som nu skulle inträffa utan Antonia och Gabrielle.
Men då märker jag hur jag öppnar en byrålåda och stänger en annan. Det här var våra döda döttrars lillebrors första jul och därmed var det den lådan som jag öppnade.
Bild kommer.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Obs: En röst per ip-nummer och dag under december.
Brev till dig utanför magen (12+3)
Hej Gulle!
Den senaste veckan har gått i en rasande takt. Vi har ordnat och fixat och grejat och du har så klart följt med på allting. Ja, jag tycker att det är viktigt att barn får vara med utan att allting handlar om dem direkt, så du får allt hänga med.
Så du har charmat tanter i kön på Ica när jag skulle skicka paket till din tippoldermor, alla på hela vårdcentralen när jag var där för att ta prover på min onda hals och när vi var på det där stället i den Stora Staden där man kan ge små killar och tjejer mat och byta deras blöjor. Ja, då fick du till och med en tröja! Fråga mig om tröjan så skall jag berätta hela historien för den är ganska busig.
Ja, man kan säga att hela julaftonen var ganska tokig för kvällen innan upptäckte jag att min tomteklänning var borta! Så tidigt på julaftonen åkte jag och du in till den Stora Staden och köpte kläder till mig och pappa. Du hade ju redan fått dina nya fina kläder.
Det mesta var stängt men jag hittade lite fint till oss, ja, vi ville ju vara fina för dig. Och eftersom jag fick en filmkamera av pappa så kan du ju se vad vi hade på oss och då vill vi ju inte att du skall tycka att vi var fula din första jul.
Men tiden rann iväg och plötsligt så var vi jätteförsenade hem till mormor och morfar. Så då körde jag lite rally, sedan rusade jag och pappa in och gjorde oss i ordning och under tiden satt du i gungstolen och lekte med din kusin och storamoster. Ja, några andra mostrar satt med dig också. Och du fick leka med en snögubbe i plast, den verkade smaka gott för den ville du snutta på och tog tag i hela tiden. Din grovmotorik är faktiskt väldigt bra eftersom du nu kan se en sak och sedan ta tag i den och föra det till munnen. Ja, du försökte äta upp din tomteluva också så till slut tog jag bort den. Vem vet, annars hade det kanske kommit upp hårbollar...
Sedan åt vi och berättade om fina saker som människor gör för varandra och när klockan blev tre tände vi ljusen för storasystrarna i Himlen och sedan blev det dags för dig att se Kalle för första gången. Du fick sitta i mitt knä och så sjöng och hoppade vi med. Du förstår att jag har sett Kalle ett par gånger så jag är lite proffsig på Jul-Kalle och alla sångerna, men i år var det lite extraspännande för det var din första Kalle. Och du tittade jätteintresserat!
Men ungefär halvvägs så nattade vi dig. Ja, vi hoppades att du skulle vila en stund innan Tomten kom så du skulle få se honom. Men du somnade som en stock, så vi var faktiskt lite dumma och väckte dig när han kom. Man skall ju inte väcka små barn som sover, men när Tomten kom så tänkte vi att vi gör ett undantag. Så du fick se Tomten och öppna några paket innan du somnade igen.
Och han hade med många fina saker till oss alla. Bland annat så fick du en kalendernisse, en lysande gubbe som man kan ha i sängen om man är lite mörkrädd, en bjällergrej, badankor, en pyjamas med hundar på och så fick vi en sak tillsammans kan man säga. Ja, vi fick en fotografering! Så ganska snart skall du, jag, pappa och hundarna gå till en fotograf -häftigt va!
Sedan skrattade vi åt hur vi ger julklappar i den stora familjen. Ja, för din lilla kusin hon fick en verktygslåda med verktyg i trä och du fick en mjuk docka. Ja, vi gör kanske inte saker som andra gör, men det vi gör har vi alltid en bra tanke med bakom.
Och Kanin-snutten som du fick av mig och pappa den tyckte du om med en gång -fortare än vad jag hade vågat hoppas på. Ja, så kaninen blev helt blöt om svansen efter allt snuttande. Och nu ligger han i sängen hos mig och pappa för att han skall få lite extra trygghetslukt, kan man säga. Jag har märkt att där var jag brukar vara mycket så börjar du snutta. Och sådana små killar som du har ju, likt alla små djurbebisar, ett väldigt bra luktsinne för att kunna hitta sin mamma. Och eftersom mammor är trygghet tänkte vi föra över lite på Kanin-snutten. Vi får se om vårt lilla experiment fungerar.
Den senaste veckan så har din säng fått gungfötter också och pappa satte fast mitt badrocksskärp på sängen så att vi kan ligga i sängen och gunga dig och du gillar det jättemycket och somnar gott. Och det kan ju behövas lite extra knep nu för du har blivit lite gnälligare än vanligt -du håller på att få tänder!
Jag har de senaste dagarna känt att det skurit lite när du har ätit, men jag trodde att du nöp mig eller något sådant bara, för nypas är du bra på din lille buse, men det är ju för att tänderna är på väg igenom. Där uppe!
Du är allt en tokig liten bebis som skall göra allt så fort, men jag litar på att du och din kropp gör det som är bra i den takt som är bra för dig. Och under tiden så fascineras jag och skrattar åt att det går så fort. Men jag hoppas att tänderna gömmer sig lite till så att de hinner bli superstarka så du slipper få hål i dem.
Ps. Nu har vi även varit på gymmet och gått på gå-bandet och i en sådan där maskin som man rör armar och ben i. Och du tittade uppmärksamt på lampor och annat, där du satt i selen, innan du somnade. Det är bra att röra på sig när man har problem med rygge som jag. Ich dessutom vill jag bli av med mina kilon som värmde dig då du låg i magen, för jag vill orka leka med dig länge och inte ha ont!. Ds
Ps2. Du kan nu fånga dina flygdjur i babygymmet och sätta igång ditt spelande lamm. Ja, det gjorde du tidigt i morse och jag och pappa låg bara och skrattade när du gjorde det om och om och om igen. Ds.
Massa julpussar och kramar
Din mamma
Bild kommer.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Obs: En röst per ip-nummer och dag under december.
Gästblogg: Emma och om att tänka om
För ungefär 12 år sedan var min mamma gravid med en lillebror till mig. Jag var i då läget ca 5år, men minns fortfarande allt kristallklart. Min mamma och hennes man hade precis flyttat till Nyköping, medan jag bodde kvar hos min pappa i Stockholm.
En helg var jag i alla fall där på besök, och minns att jag låg och klappade på mammas mage, samtidigt som vi låg och kollade på bolibompa. Jag älskade lillen i magen från första början.
Natten flöt på som den skulle, och dagen efter skulle mamma städa, jag tänkte ju inte på att hon helst inte ska städa mycket när hon var gravid jag var ju bara 5år gammal. På lördagseftermiddagen verkade allt normalt till en början. Men mamma började få riktigt riktigt ont i magen vid det här laget ( mamma var i 26e veckan).
Jag minns hur det rann blod ner för hennes ben så jag ropade på min styvfarfar som i det ögonblicket var närmast. Efter att jag sett den röda bilen åka iväg med mamma gick jag ut i porten för att gå ut och vänta på styvfarfar.
I porten var det blod, överallt. Likaså i lägenheten. Så jag vågade inte gå någonstans vid det laget.
Dagen efter fick jag veta att vi förlorat lillen i magen, och jag var så himla sorgsen. Tanken på att jag har haft en lillebror, om i så fall bara i en sekund skär i mig.
Det här är första gången jag ens vågar prata om det, och känner mig stark nog. Och därför är texten knepig att förstå, vet inte hur jag ska skriva det riktigt.
Jag fick i alla fall komma in till sjukhuset för att hälsa på mamma, och det var då när det inte fanns någon bebis där, och hemma stod en vagn, oanvänd. Och skulle antagligen aldrig användas.
Min mamma valde att hålla i lillen, se på lillen men inte ta några kort. Och jag fick inte se honom. Sorgen var för tung för henne så hon orkade inte ens ordna en riktig begravning åt honom. Han kremerades och ströddes på en minnesplats. Jag har inte vågat gå till den minnesplatsen ännu, rädd för vilka känslor som ska komma fram.
Men samtidigt är jag glad, men ändå inte ”glad” för det som hände. För hade detta inte hänt, hade jag inte haft världens två bästa småsyskon vid det här laget (+ en till som var 3år när lillen dog) För hade lillen funnits hade antagligen inte Gustav fötts, och absolut inte Mathilda.
Jag tänker på dig i alla fall, lillen i himlen. Vi ses en dag.
Min tur kommer.
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Att tända ljus klockan tre
Jag hade tidigare inte reflekterat över detta. Och jag kan inte heller ta åt mig äran för att ha gjort det nu heller, utan det var barnens morföräldrar som påpekade det. "Melissa, Arne Weise brukade ju alltid tända ett ljus klockan tre, vem vet av vilket skäl som han gjorde det", sade de en dag och sedan dess har tanken stannat hos mig.
Nej, jag vet inte av vilket skäl som Arne Weise eller någon annan julvärd tänder ett ljus klockan tre, men jag vet varför vi och många andra gör det. Det är för att minnas och hedra alla de barn som dog, vilket är en tradition som skapats genom Spädbarnsfonden.
Så, när klockan är tre och vi alla samlas framför tvapparaterna för att se de scener som varje år visas såsom den överenergiske hackspetten som saboterar för Kalle när han skall fotografera. Långben som glömmer att han skall köra bilen och hoppar in i husvagnen för att äta majskolvar med de andra. Och så tjuren Ferdinand som slickar matadorens tatuerade överkropp då den senare blottar denna i ren ilska över Ferdinands stillhet.
Ja, då brinner ljusen hos oss för våra döttrar Antonia och Gabrielle och alla andra barn som har dött.
Vi önskar er en god jul och klockan tre så tänder vi ljus
för alla barn som har dött, vilket är en tradition som
Spädbarnsfonden initierade för många år sedan.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Obs: En röst per ip-nummer och dag under december.
Att skapa traditioner
Den senaste tiden har jag funderat mycket över traditioner med anledning av den stundande julen. Vilka traditioner vill jag ge till våra döda döttrars lillebror?, är en fråga som jag har ägnat mycket tid genom att tänka tillbaka på hur det var då jag själv var barn.
Jag minns spänningen då man vaknade på julaftonsmorgon av det dova ljudet nedifrån köket där grötfrukosten förbereddes. Strumpan vid fotänden av sängen hade på något magiskt sätt fyllts med små klappar och bredvid denna låg en större och mjuk klapp innehållande de kläder som man skulle ha på sig under julaftonen.
Sedan smög man ned där det var tända ljus, men för övrigt mörkt. Vi åt risgrynsgröt och viskade stämningsfullt. Och i takt med att det ljusnade utanför fönstret så ökade också ljudvolymen och snart sprang alla tillbaka till sina rum för att göra i ordning sig och ta på sig de nya fina kläderna.
Ja, den senaste tiden har jag funderat mycket över traditioner med anledning av den stundande julen. Vilka traditioner vill jag ge till våra döda döttrars lillebror?, är en fråga som jag har ägnat mycket tid genom att tänka tillbaka på hur det var då jag själv var barn.
Och svaret är att just den där känslan vill jag kunna ge till våra döda döttrars lillebror. Jag vill att han förväntansfullt skall få öppna de små paketen i strumpan, att han skall få speciella kläder att ha på sig under julaftonen och uppleva det stämningsfulla mörkret med tända ljus.
Jag började med att rita upp fem olika sorters strumpor
som jag sedan placerade på olikfärade filttyger och klippte
ut. Tänk på vad du vill kunna ha i strumpan då du ritar upp
dem. Jag föredrar små glittriga gåvor och valde därför att
göra min mer långsmal, medan Antonia och Gabrielles strumpor
blev bredare och kortare då de skall det rymma gravljus.
Väl utklippta så sydde jag runt om nästan hela strumpan.
Jag sydde och sydde och sydde och sydde...
...och sydde och sydde och sydde.
Därefter sydde jag fast lappar för tår och häl på strumporna och
dekorerade dem. Ett tips är att planera hela strumpans utseende
i förväg, för att förhindra dubbelt arbete, vilket jag inte gjorde.
Och så blev dem till slut klara. En strumpa till oss var tills den
dagen jag lär mig sticka och kan göra mina drömjulstrumpor.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Obs: En röst per ip-nummer och dag.
| PUBLICERAT: 2009-12-23 @ 06:31:03 | KATEGORI: Förberedelser och praktika för jordbarn | Reflektioner [19]|
Fler frågor än svar
"Jag måste säga att det var de dummaste jag läst. Att du lägger till kille och killarna, Asså hur tänker du, vill du verkligen att din unge ska växa upp till homosexuell? du måste vara skadad eller nått. Klart som fan man inte säger "oohh du kommer charma alla tjejer och killar" det låter bara inte fel utan helt jävla idiotiskt. Och nä man vill inte sitt barn ska växa upp till vilken sexuell läggning dom vill. Det är som att låta dom växa upp att bli våldsamma och kriminella. För fan tänk lite...."
Jag läste kommentaren gång på gång och gjorde det som avsändaren uppmanade mig till, att tänka lite. Men inte blev jag klokare av det utan istället väcktes det ännu fler frågor hos mig. För vad menar personen egentligen?
Utifrån de studier som jag har tagit del av så är den sexuella läggningen någonting inneboende hos personen från början. Men menar då den anonyma avsändaren att man kan fostra någon in i en viss sexuell läggning? Och hur gör man det i så fall? Finns det något recept eller en mall för detta?
Blir kanske alla pojkar homosexuella om de får leka med dockor och alla flickor homosexuella om de får leka med bilar? Och om barnen tillåts leka med båda dessa leksakskategorier blir barnet då bisexuellt eller räcker det att barnet kommer i kontakt med dessa saker rent visuellt för att de skall utveckla en viss läggning?
Eller har det med kläderna att göra, en pojke som har på sig klänning blir automatiskt homosexuell och en flicka likaså då hon har på sig byxor?
Eller kanske har det mer att göra med föräldrarna än vad jag tycks tro och eftersom jag och barnens pappa är heterosexuella, så kommer alla våra barn vara det också? Men vad händer om de träffar homosexuella människor i vårt hem, har de då samma inverkan på våra barns sexuella läggning? Och gäller i så fall samma princip om barnet umgås med människor med en annan hudfärg, att de börjar utveckla antingen ljusare eller mörkare hy?
Är det idiotiskt att älska någon? Och skulle jag som förälder ha en önskan om mitt barns sexuella läggning, i så fall till vilket syfte? Handlar det om en inneboende önskan om biologiska barnbarn så finns det ju idag inga hinder för detta beroende på sexualitet. Men vad säger att barnet kommer att kunna få barn som vuxen eller ens vill ha det, oberoende av sin sexuella läggning?
Är det viktigare för mig som förälder att barnet lever enligt en stereotyp samhällsmall än att han blir lycklig och mår bra? Och hur mycket angår det egentligen mig som förälder vad mitt barn gör i sängkammaren så länge han inte skadar sig själv eller andra?
Och på vilket sätt är den sexuella läggningen jämställd med kriminalitet sedan paragrafen om tidelag togs bort? Kanske är det samma samhällskostnader? Eller har helt enkelt kärlek och våld ett nära samband som jag inte kan se? Är det kanske så att alla kriminella är homosexuella? Eller är alla homosexuella kriminella?
Så, ja, nu har jag, som den anonyma avsändaren uppmanade mig till att göra, tänkt lite. Men ju mer jag har tänkt på kommentaren desto mer förvirrad blir jag och desto fler frågor väcks.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Obs: En röst per ip-nummer och dag.
...med tanke på Antonia och Gabrielle
Vid ett antal tillfällen så har barnens pappa sagt "Skall du verkligen se på det där?!" och vid lika många tillfällen så har jag sett frågande på honom och undrat varför jag inte skulle se på det. Och varje gång så har han lite tafatt svarat "Ja, men med tanke på Antonia och Gabrielle...", eftersom de dog efter förlossningen.
Härom kvällen såg jag och barnens pappa en film. Mot slutet av filmen så ramlar huvudpersonen, som då är gravid, nedför en trappa. Pappan till barnet rusar då till trappan, sedan han hörde fallet och får då se hur kvinnan ligger i en pöl av blod. "Ring ambulansen!", ropar hon till honom.
Och då kom frågan: "Skall du verkligen se på det här?!" ifrån min man. "Vad menar du?", frågade jag då honom. "Ja, men det är ju liksom blod... och föda barn.. och så...", sade han trevande och jag såg frågande på honom. "Ja... oftast kommer det ju blod när man föder barn eller vad menar du?", undrade jag.
Några dagar senare låg jag och våra döda döttrars lillebror och vilade på soffan. När jag vaknade till så var det ett program på tvn om förlossningar. Halvsovandes kikade jag på programmet då barnens pappa kom ned och såg vad som var på tvn. Och då kom frågan: "Skall du verkligen se på det här?!", medan det visades ett kejsarsnitt på tvn. Eftersom jag har svårt för operationsbilder så svarade jag att det inte var någon fara eftersom jag tittar bort när de skär eller liknande. Men då han stod kvar och tyckte att jag borde titta på någonting annat så undrade jag varför.
Och vid båda dessa tillfällen så besvarade han mina frågor med: "Ja, men med tanke på Antonia och Gabrielle...".
Och då ser jag på honom och för mig själv så undrar jag: "Skall du verkligen se det här? Med tanke på Antonia och Gabrielle?"
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Obs: En röst per ip-nummer och dag.
Uppdatering med bilder
Följande inlägg är nu uppdaterade med bild:
Brev till dig utanför magen (11 veckor gammal)
De två muggarna
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Obs: En röst per ip-nummer och dag.
Gästblogg: Faster Therese om mirakelbebisen
När man mår som dåligast så känns det som om man ska stanna i det där svarta hålet för evigt, som om du försöker ta dig upp för en bergskant och när du väl är uppe så puttar någon ner dig igen. Ungefär den känslan hade jag gått runt med i några månader efter missförstånd och tråkigheter i mitt liv, men just denna kväll hände något som skulle förändra ALLT för mig.
Jag, mamma och pappa satt och tittade på ett underhållningsprogram på tv då telefonen ringer. Pappa svarade och jag förstod genast att det var min bror som ringde. Samtalet flöt på men efter en stund blev pappa tyst och några sekunder senare hör jag hur han säger: - Ska jag bli farfar?
I den sekunden trodde jag nästan att hjärtat slutade slå, massa tankar kom upp i huvudet och jag visste inte hur jag skulle reagera, det ända jag visste var att ett mirakel var påväg till jorden och jag skulle bli faster.
Jag var snabb med att tala om för alla att jag skulle bli faster, somliga blev glada, somliga visade knappast känslor, men vad spelade det för roll? Jag skulle bli faster och var lyckligast i hela världen.
Jag började med tiden må bättre efter varje vecka som gick, sommarlovet kom och efter lovets slut väntade ny skola, ny klass och nya vänner. Jag var nervös men när jag väl gått där i några månader så kändes allt väldigt bra, precis som om den lilla bebisen hade gett mig ny lycka och nytt hopp.
Det är nu två månader kvar till jul, folk börjar rusta upp med nya julstjärnor i fönstret och nytt julpynt till granen och vissa har redan börjat köpa julklappar. Själv har jag sprungit runt i stadens alla affärer för att köpa bebisgrejer. När det börjar närma sig advent så börjar alla längta efter julen, själv längtar jag efter mitt mirakel, denna lilla bebis som gav mig så mycket lycka och hopp. Tänk allt som krävdes var att ligga där i magen och må bra. Jag är så evigt tacksam för varje sekund du stannar inne i magen men du anar nog inte hur mycket faster längtar efter att du ska komma ut så jag äntligen får träffa dig.
Jag visste att dom fanns, men inte att dom skulle komma till mig. Nu vet jag att det är sant. Mirakel, några vinner på lotto, några träffar en ny patner, några skaffar en hundvalp. Jag då? Jo, jag blir faster.
/ Therese, blivande faster
Du kan besöka Thereses blogg här.
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Med pyjamasen i händerna
När Antonia och Gabrielle hade dött efter förlossningen så kunde jag inte förmå mig att gå in i en barnbutik och inhandla kläder till dem och eftersom jag insåg detta försökte jag ordna inköpet genom att besöka diverse barnbutiker på nätet.
Men på samtliga internetsidor så studsade det runt glada barn som hade på sig företagets kläder och jag fick gång på gång se vad det är som jag aldrig kommer att få uppleva med mina barn. Mina barn skulle aldrig få hoppa runt i sina kläder, nej, deras kläder skulle bli deras begravningsklädsel.
Jag ringde upprepade gånger till barnens mormor och grät hysteriskt. "Jag klarar inte av att köpa mina barns begravningskläder! Det skall inte vara såhär!", "Jag kan inte se på alla de här glada barnen och veta att mina barn aldrig kommer att få skratta!" eller "Jag borde ju kunna göra det här för mina barn, men det går inte. Jag kan inte, mamma! Jag kan inte!"
Gång på gång frågade hon om jag ville att hon skulle köpa deras kläder, men mitt svar var detsamma. Jag ville klara av det själv. Men till slut tvingades jag inse att jag inte skulle kunna göra detta och det hela slutade med att barnens mormor inhandlade två underbara sparkdräkter i vitt och ljust rosa med nyckelpigor och ränder på samt tillhörande mössor.
Så, ja, där stod jag i tvättstugan och vek lillebrors kläder och kände hur jag blev varm inombords av vår familjs väns gåva till honom. För jag vet hur svårt det kan vara att inhandla barnkläder efter att ens barn har dött.
Jag klarade inte av det.
Men det gjorde hon.
Här har lillebror, då två veckor och fyra dagar gammal, på sig
pyjamasen från vår familjs vän som också har fått barn som
har dött. Och när jag vek den i morses så påmindes jag
om hur svårt det var att inhandla barnkläder efter Antonia
och Gabrielles död och därför beundrar jag henne för denna gåva.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
"Herregud, någon har ju sprungit i dem!"
Under ett antal sekunder, som kändes som en halv evighet, såg jag på barnens pappa och funderade över hans mentala tillstånd samtidigt som jag undrade om han plötsligt hade funnit någon slags religiös övertygelse. För vem skulle kunna springa i keramikgymnastikskor som står på en grav? Våra döda barn?
Efter en stund så kom han på att det var fukten i jorden från blommorna, som stod i skorna, som hade frusigt och då sprängt sönder skorna.
Och ja, det var ju helt klart en mer trolig förklaring än att någon skulle ha sprungit i dem.
Bild kommer.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Brev till dig utanför magen (11 veckor)
Här går det undan, både med julstök och din långa kropp. Ja, jag börjar nu undra hur du skall få plats på skötbordet och helt plötsligt kan du inte längre ha dina strumpor för du har börjat få jättelånga fötter också. Och kanske är det för att de blivit stora som du nu börjar jaga dem. För så fort man byter på dig så drar du nu upp benen, du brukar annars sträcka ut dig som en spaghetti. Men ännu har du inte tagit foten, men det kommer snart tror jag.
Nu dreglar du även ordentligt och gör små bubblor med munnen, så det är ju tur att dina bandanas kom idag. Du kommer bli jättefräck i dem och kan dregla järnet, coolt va?
Du vill även vara med mer och gärna sitta i knät. När vi var hos mormor och morfar och gick på en julmarknad så blev du ju jätteirriterad på mig om jag drog upp sufletten på vagnen när du låg däri. Ja, du såg ju ingenting då. Så du är nu väldigt social och letar gärna upp mig i rummet när jag går iväg till exempel, fast det gjorde du ju innan också.
Du har även börjat att titta mer och mer på tv eller datorn i vårt fall. I morse så fick du titta på barnprogrammet som din kusin tycker bäst om och du gillade det jättemycket. Du tittade fokuserat på de olika gubbarna som hoppade fram och tillbaka och sjöng en massa.
Du har även börjat att sova ganska bra på natten nu. Du somnar i din säng och sedan vaknar du någon gång mitt på natten för att äta och då får du för det mesta ligga kvar hos mig efter maten så jag slipper gå upp för att ge dig frukost. Och du verkar fullt nöjd med den rutinen för du är pigg och glad på dagarna flera timmar i sträck.
Men de senaste dagarna så har du haft väldigt ont i magen. Ja, jag började nästan undra om du inte hade blivit förstoppad. Men det hade du inte som tur var, även om du fortfarande har stundtals väldigt ont i magen.
Nu skall vi även sluta med dina näsdroppar och jag tycker nog att de har hjälpt dig, så det är skönt.
Vi har även använt nappen mer nu eftersom du är väldigt snuttig på mig och det går bra. Men ibland är nappen busig och smiter ur munnen så därför klippte pappa av ringen på nappen så dina små händer inte kan busa med nappen lika lätt.
Annars så har vi varit ute på äventyr som vanligt. Bilen har varit hos bildoktorn, men då var du så trött att du bara sov och sov. Ja, du är visst som vi -riktigt morgontrött. Vi har även varit på stan och ordnat saker inför julen. Vi har ju bjudit in till mellandagsfika och då vill vi ha det riktigt mysigt.
Sedan har du följt med mig på magen när jag gick hemifrån och in till det lilla centrumet här. Det tog ungefär en timme och vi var dyblöta av svett efteråt. Ja, jag gick ganska raskt och så hade jag väldigt ont i ryggen. Men jag orkade inte ligga inne hur länge som helst på grund av ryggskottet och du behöver ju såklart frisk luft också.
Vi har även dansat i köket nu när pappa har satt in ett nytt ljudsystem där och du blev alldeles glad av att dansa. Kanske kommer du bli dansare när du blir större. Då kan du ju gissa om du blir poppis hos tjejerna och killarna.
Din pappa tycker att jag är löjlig som hela tiden lägger in "kille" eller "killar" när han säger att du kommer att charma tjejer eller få massa tjejpussar. Men jag tycker att det är dags att uppfostran blir mer öppen när det kommer till könsstereotyper. Du kanske kommer bli jättekär i en kille och då är det okej. Du kanske vill leva tillsammans med flera partners och då är det också okej. Eller så träffar du en trevlig tjej. Eller vill helt enkelt leva själv. Det viktigaste är att du är lycklig och inte skadar dig själv eller andra. Och vad du sedan gör i sovrummet eller ej angår inte mig och pappa -även om han gärna vill tro det.
Barn måste få ha privatliv och det kommer han förstå ganska snart. Ibland har din pappa ganska många märkliga ideér, men oftast så kommer han fram till en klok slutsats efter att han fått lite mothugg och betänketid. Så sett är han bra även om vägen dit är lång, men du kommer få lära dig hur man skall ta honom. Jag har många bra tips.
Nu har jag även gjort klart din julstrumpa och din julgranskula. Dina systrar i Himlen har ju sina kulor och strumpor också, men eftersom de är i Himlen -som jag hoppas, så får du när du blir större hänga upp deras grejer också. Bra va? Trippelskoj blir det då.
Nej, nu skall du få lägga dig i sängen. Du verkar mätt och belåten och min rygg måste vila sig efter en lång dag.
Massa pussar och kramar
Din mamma
Här är du exakt 11 veckor gammal och försöker ta dig ut ur babygymmet.
Men det är lite besvärligt och då blir du frustrerad för du har lättare för att
röra dig när du inte har en massa kläder på dig. Så den sista tiden har du
mest försökt att hitta dina fötter och lagt dig på sidan. Du har nu samma
storlek på kläderna som din kusin som skall bli två år i början av nästa år.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Sörjande och stöttande
När ens barn dör så ter sig sorgen olika för oss alla. Men någonting som jag föreställer mig är genomgående hos oss som drabbas är de olika roller som vi intar.
"När jag läser det du skriver om din man känner jag igen det mesta. Precis så som du har beskrivet det har det varit och är för oss med. Min fru har väldigt nära till hennes känslor och är väldigt öppen och söker både kontakt och hjälp med att bearbeta sorgen efter vår son och rädslan av att det skall hända igen.
Jag, däremot, är så som du beskriver din man. Fixar och donar så att allt det praktiska fungerar. Jag tror att det är för att man inte kan eller vågar riktigt släppa fram sorgen. Jag tror vi ser det som vår roll att stötta och hjälpa. Det jag har märkt är att när jag känner att allt är under kontroll då kan min sorg få komma ut i små doser och nästan alltid när jag är själv. Har väldigt svårt att dela denna sorg med min fru, det blir att jag tar på mig rollen som stöttande man och inte som sörjande man."
Det tog lång tid innan jag fick ord på de roller som jag anade, utifrån min egen relation med barnens pappa. Men en dag så gav en man mig de orden.
Rollen som i huvudsak sörjande och rollen som i huvudsak stöttande.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Gästblogg: Paulina om döden på ett fint sätt
När små barn, som Melissas, rycks bort innan allt ens börjat, det kan aldrig vara fint eller vackert. Det finns inget fint eller bra med att unga människor på ett eller annat sätt förolyckas. Livet är så hänsynslöst orättvist. Men döden kan faktiskt vara befriande och vacker också. Jag har fått uppleva detta, och för det är jag så tacksam.
Det var en vacker dag i april 2009. Jag och min pojkvän hade inte fått mycket gjort utan hade tagit det lugnt hela dagen och bara hunnit äta frukost fast klockan var långt efter lunch.
Klockan närmade sig fyra och jag tog min telefon för att ringa pappa och be honom plocka upp mig och min pojkvän Gustav på stationen efter han slutat jobb. Pappa svarade som vanligt direkt i telefonen och jag frågade glatt hur hans dag varit. Det enda jag fick till svar var: - Jag är på väg till sjukhuset, Farmor har fått en hjärnblödning. Chocken var såklart stor och tårarna började svämma över.
Vi tog oss till Helsingborg med tåg så fort vi kunde. När Gustav och jag precis kommit till stationen ringde mobilen; det var pappa.Vi fick veta att det inte var lönt för oss att ta oss till sjukhuset för farmor skulle skickas till Lund för att opereras.
Hopp! Om en operation planerades kändes det ändå som att det fanns en chans att hon skulle klara sig och att allt skulle bli bra! I och med att farmor skulle opereras var det inte lönt för oss att åka till Lund utan pappa tyckte att vi skulle åka hem någon timme och få i oss lite mat.
Jag och Gustav satt kvar på stationen i väntan på nästa buss, två minuter innan den skulle avgå ringde min mobil igen. Färden till Lund var inställd. Blödningen i farmors huvud hade inte stannat av, det skulle inte gå att rädda henne. Vi var på sjukhuset tio minuter senare och fick beskedet att hon inte skulle klara natten.
Vi fick komma in i rummet där min pappa och farfar satt brevid en säng där min lilla söta farmor låg. Hon var helt förlamad i höger sida av sin kropp och helt okontaktbar. Läkarna påstod att hon kunde höra oss, och det tror jag faktiskt på.
Vi satt och vakade vid farmors sida hela kvällen och hela natten och läget förblev det samma. Hon andades och ibland rörde hon sig lite. Hon dog inte den natten, och inte heller nästa natt.
Vi fortsatte att vaka vid henne, prata med henne och röra vid henne. Ibland fick vi livstecken men dom var få, svaga och med allt längre mellanrum.
Efter sex dagars konstant vakande tog min pappa och styvmamma med min farfar på lunch. De tyckte att han skulle komma bort från sjukhuset lite och jag kunde nästan känna hans lättnadnär han lämnade salen för en timme.
Jag och Gustav stannade kvar på sjukhuset för farfar ville absolut inte att farmor skulle bli lämnad helt ensam. Detta blev stunden farmor valde.
Det var bara jag och Gustav där. Det var lugnt, tyst och solen sken in genom sjukhusfönstret. Jag hade haft massa föreställningar om döden. Hur personen som dör rycker, kanske börjar flämta och kvida och ha det jobbigt. Det var inte alls så det var. Det var så lugnt och så fint. Hon bara tog ett djupt andetag och sen inget mer, inga ryck eller ljud. Bara så lugnt och stilla.
Farfar, pappa och min styvmamma kom 10 minuter efter. Jag trodde att farfar skulle vara ledsen och besviken över att han inte fanns vid hennes sida, men det var han inte. Han var bara tacksam över att jag varit där. Min farmors enda flickebarnbarn som hon hade älskat så högt.
Farmors död medförde såklart sorg hos alla oss anhöriga, en jobbig tid för min farfar som nu var själv. Men på ett sätt så var det ju ändå rätt. Det var farmors tur att åka vidare för att ge plats åt nästa kommande generation. Om än något år för tidigt enligt oss närstående. Vi kommer alltid att sakna farmor och denna julen kommer säkert att kännas tom. Men det är ändå rätt ordning.
Jag tycker det är viktigt att döden inte bara ses som något hemskt, utan när det blir rätt, och personen i fråga haft ett långt liv med kärlek och glädje, så kan det faktiskt vara vackert. Jag vet att min farmor var lycklig! Hon levde med en man hon älskade i nästan 50 år, hon fick en son och två barnbarn, och en massa år fyllda med minnen.
Döden kommer till oss alla, men inga föräldrar ska behöva se sina barn dö.
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Vår påminnelse
Lite drygt två veckor efter Antonia och Gabrielles död så haglade fruktansvärt elaka ord mellan mig och deras pappa. Alla känslor orsakade av våra barns födelse och död svämmade över utan någon som helst kontroll. "Jag hatar dig!" och "Dra åt helvete!" var fraser som skreks från bådas sida och i olika kombinationer tills vi var hesa.
Och någonstans däremellan tog jag tag i en av våra inramade bilder, från då vi simmade med delfinerna i Egypten, och kastade i golvet. Glaset krossades, min man blev vansinnig för att jag förstört parketten och jag grät ohämmat.
Slutligen skrek han till mig, "Jag vill aldrig mer se dig!" och då fick jag nog. "Du skulle aldrig ha sagt att du inte ville förlora mig också under förlossningen, för det är tack vare dig som jag lever, men till vilken nytta då? Våra barn är döda och du vill inte se mig! Varför lät du mig inte bara dö?", skrek jag tillbaka.
Jag tog bilnycklarna, smällde igen sovrumsdörren där min man befann sig och gick mot ytterdörren. Jag minns inte vad som sades eller vad som hände, mer än att han tog tag i mig och att jag försökte ta mig loss. "Du vill ju inte se mig!", skrek jag.
På något sätt så lyckades han lägga ned mig i sängen, medan jag kämpade vilt för att han skulle släppa mig så att jag skulle kunna lämna honom. "Jag vill visst se dig!", grät han efter en stund medan han höll fast mig, "Jag älskar ju dig!". Och jag argumenterade emot. "Nej, det gör du inte! Du sade att du inte ville se mig mer!"
Efter en lång stunds kamp var jag helt utmattad. Mitt hår var blött av svett, mina smärtstillande mediciner började avta och jag gav upp. Och vi låg stilla i sängen. "Jag trodde inte att vi kunde bli så här arga på varandra", viskade jag till slut varpå min man instämde. "Inte jag heller."
Både jag och min man har flera gånger tittat på ramen med det krossade glaset och funderat över om vi skall sätta in kortet i en annan ram. En hel ram.
Men än så länge står den kvar på vår hylla i sovrummet.
Som en påminnelse om vad vi hittills har klarat oss igenom.
Och att man inte alltid menar det som man säger.
Vår påminnelse om vad vi hittills har tagit oss igenom.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Obs: En röst per ip-nummer och dag.
Frågor och svar: del 13
Ja, vi har kvar våra hundar, även dem är ju en självklar del av vår familj. Men eftersom barnens pappa var tvungen att åka och jobba ganska snart efter förlossningen med lillebror och jag hade sådana smärtor efter födseln så har vi valt att ha dem på hundpensionat hos en kvinna som är helt fantastisk och ger dem all den träning och stimulans som de behöver.
Men från och med nu kommer hundarna att vara hemma i hundgården eftersom jag har återhämtat mig fullt ut sedan förlossningen och därmed kommer att kunna ta hand om dem som vanligt.
Fråga: Alla som gästbloggar hos dig, kommer alla med?
Jag tror att du undrar om alla inlägg som jag får via mailen publiceras i bloggen och där är svaret nej, tyvärr. I vissa fall har jag fått inlägg som jag inte tycker passar sig inom ramen för syftet med bloggen och då har jag meddelat personerna detta. I de flesta fall hänsvisar jag till andra bloggar där det är mer passande eller så har jag föreslagit skribenten att starta en egen blogg.
Däremot kan det dröja innan gästbloggsinlägg publiceras eftersom jag vill varva gästbloggare med mina egna inlägg och därtill har fått in ganska många intressanta, tänkvärda och känslosamma inlägg som jag vill kunna dela med er läsare.
Det går att läsa mer om detta här.
Fråga: Men du skriver att du inte har någon tro på liv efter detta liv - samtidigt som du skriver om änglabarn och bus i himlen. Kan du förklara. Min avsikt är INTE att kränka din integritet, utan att försöka förstå hur du och andra icke-religiösa människor tänker, när ni använder dessa kristna symboler. Ja, det är absolut tillåtet att använda dem, men vilken är innebörden i dem för dig?
Inom majoriteten av de stora religionerna så förekommer änglar och tankar om någon form av liv efter detta, om det så är liv i Himlen eller återfödelse. Men tyvärr har jag ju ingen faktisk tro, utan mer av ett hopp. Och att använda änglabegreppen är då för mig en fin symbolik som står för det hopp som jag har, men som också blir ett bra textgrepp vid exempelvis sagor och annat.
Det går att läsa mer om detta här.
Fråga: Men det jag tänker på är, hur tänker du när du läser alla gästbloggar, Melissa? Jag tycker det är jätteintressant att läsa, men hur tänkte du när du ville ha gästbloggar?
Jag har genom min blogg kommit i kontakt med en mängd otroliga människor av olika slag och att då ge utrymme till dessa människor här, så att fler får ta del av deras historier, kändes självklart för mig ju större bloggen blev.
Sedan tycker jag att det är intressant att presentera andra sidor av det som jag skriver om. Alla har ju inte samma tankar och känslor som jag kring graviditet, levande och döda barn och så vidare. Att sedan visa på nyanserna inom de olika ämnena känns viktigt.
Det går att läsa mer om detta här.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Obs: En röst per ip-nummer och dag.
Jag räknade inte fingrar och tår
Jag låg i sjukhussängen på Förlossningen, med lillebror i min famn, när en barnmorska kom in och undrade om jag ville ha hjälp med någonting eller behövde något att dricka. Jag tackade så mycket för att hon frågade men svarade att jag var fullständigt nöjd.
Hon log när hon såg på mig och lillebror, samtidigt som hon tog undan de glas som jag haft under själva förlossningen. och så frågade hon mig och barnens pappa: "Har ni räknat alla fingrar och tår?" Vi såg förvirrat på varandra och skakade på huvudena. "Nej, det har vi inte gjort".
När hon hade lämnat rummet frågade jag barnens pappa om det var konstigt att vi inte hade gjort det. Men han ryckte endast på axlarna och svarade att han inte visste. Och jag insåg då att det som jag hade räknat varken var fingrar eller tår.
När våra döttrar föddes och sedan dog så hade inte lungblåsorna hunnit utvecklas tillräckligt för att de skulle kunna överleva utan hjälp ifrån läkarna. Det var alltså svårigheterna att andas som gjorde att de dog, förklarades det för mig. Och det var först när barnmorskan hade ställt sin fråga som det blev då tydligt för mig hur mycket mina tidigare erfarenheter faktiskt spelade in och hade påverkat mig utan att jag själv förstått det.
För nej, jag hade inte räknat lillebrors fingrar och tår.
Nej, jag räknade hans andetag.
När våra döda döttrars lillebror föddes så räknande jag inte hans
fingrar eller tår. Nej, jag räknade hans andetag på grund av att det
var andningen som gjorde att hans storasystrar dog efter förlossningen.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Vem skyddades?
Sedan våra döttrar dog efter förlossningen så har barnens pappa, min man, velat skydda mig. Men hans sätt att skydda mig var allt annat än det skydd som jag behövde många gånger.
Jag minns hur han till en början inte ville att jag skulle varken se eller hålla i Antonia och Gabrielle efter förlossningen. "Jag vill inte att du fäster dig för mycket vid dem, nu när de har dött", sade han till mig där jag låg i sjukhussängen alldeles blodig med flickorna i famnen.
Jag kommer så väl ihåg känslan då han tyckte att det nog var bäst för oss att åka hem, och menade på att jag ändå inte kunde ha kvar Antonia och Gabrielle inne på mitt rum på Förlossningen, vilket vi också gjorde mindre än ett dygn efter deras födelse och död. Det skulle nog vara skönt för mig att få komma hem, sade han.
Och jag kan fortfarande bli arg av bara tanken på att han inte ville tillåta mig att besöka Antonia och Gabrielle i sjukhusets avskedsrum utan att han var med. Han var orolig för att jag skulle bli nedbruten av att träffa dem och därmed inte kunna köra hem, vilket gjorde att jag inte fick besöka dem de första dagarna.
Men egentligen så ville han från början inte se Antonia och Gabrielle eftersom deras födelse och död då skulle bli verklig för honom. Han ville inte vara kvar på sjukhuset eftersom han inte kunde sysselsätta sig med någon slags aktivitet för att förskjuta sorgen. Och han ville egentligen inte träffa flickorna mer än vid kistläggningen eftersom det var för känslomässigt svårt för honom att se dem.
Ja, min man menade flertalet gånger på att det som han gjorde var för att skydda mig. Men när jag ser tillbaka på det så kan jag inte låta bli att undra om det inte var för att skydda honom själv.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Sorg, saknad och därefter en längtan
I mina tankar så handlade detta om en slags beskrivning av smärta. Att sorgen är den svåraste och första smärtan. Och att saknaden är en mildare form av sorgen. Men härom dagen fick jag ett e-mail som förändrade min syn på meningen, att sorgen så småning om övergår till en saknad.
"Genom ett tro på ett liv efter döden behöver vi inte känna sorg, utan mer av en saknad. Det är svårt att leva utan någon man älskar, och det kan kännas tungt. Jag hoppas att din saknad istället kan mynna ut i en LÄNGTAN. Att du kan se fram emot och längta efter den dag du får träffa dina döttrar igen."
Nu har jag ju tyvärr ingen tro på ett liv efter döden, men enbart tanken som förmedlades i e-mailet var oerhört intressant. För genom en övertygelse om ett liv efter döden så kan begreppen förändras. Och därmed också känslan kring ens barns död.
Från sorg och saknad till sorg, saknad och därefter en längtan.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Gästblogg: Erica om bemötandet av beskedet
Så fort en mamma/pappa går förbi med sitt lilla barn blir jag helt i extas, tittar den i ögonen och ler emot den för att se om den ler tillbaka. Men samtidigt har jag aldrig velat ha barn innan jag är 20, eftersom jag själv är barn till en ung mamma som fått leva utan en pappa.
Men sen kom ändå ett positivt graviditets test i slutet av november förra året, och jag kan helt ärligt säga att jag aldrig blivit så glad i hela mitt liv. Hela världen fick en mening och jag såg mig själv med ett barn på armen om ett par månader. Men tyvärr fick inte min glädje vara långvarig.
När jag berättade för min pojkvän om barnet blev han först misstänksam och sa att det inte var sant, eftersom jag gick på p-piller. Sen sa han att det inte var hans och att jag säkert knullat runt. När hans chock till sist hade lagt sig så sa han att han inte ville ha barn nu, han tyckte det var för tidigt för mig. Jag som hade hoppats på att han skulle bli glad blev helt förstörd och slängde på luren och storgrinade på plats. Gick ut på balkongen fortfarande storgrinandes och tände en cigg. Kom på att det inte är bra för barnet och släckte på en gång.
När mamma till sist kom hem var jag så hysterisk att jag inte visste vad jag skulle göra. Mamma försökte verkligen höra vad jag sa mellan gråtattackerna men det gick inte så bra. När hon till sist lyckades urskilja orden blev hon helt tyst och bara kollade på mig. Sen kom utbrottet. Hon skrek att jag för i helvete inte kunde skaffa barn nu, jag var ju bara 17!
Men också hon lugnade ner sig lite när chocken lagt sig och satte sig och höll om mig istället. Efter ett tag frågade hon lugnt om jag hade ringt sjukhuset än för att få en tid till abort.
Jag blev helt tom inuti, min mamma frågar inte ens om jag vill behålla det, hon tar det som en självklarhet att jag ska ta bort det. Senare på kvällen när mamma dragit ut på krogen så ringde jag den enda människan som jag visste skulle förstå mig. Hon och jag hade vart bästa vänner ett par år och var den av mina vänner jag kunde prata bäst med, hon förstod alltid. Jag förklarade läget för henne och kände mig verkligen bättre till mods, men sen kom frågan även från henne. "När ska du göra abort?"
Jag ville skrika rakt ut, skrika att jag hatade henne, att jag aldrig mer ville se henne eller något i den stilen. Men jag lade bara på och stängde av mobilen, gick ut på balkongen ännu en gång och rökte upp hela mitt cigg paket på en gång samtidigt som jag ringde till sjukhuset för en tid till abort.
Jag fick en tid redan veckan därpå, efter det att vi hade kollat upp vissa saker, som tex hur gammalt barnet var. Jag fick reda på att jag var i 6:e veckan och kunde därför göra en medicinsk abort. Jag svalde pillret och kan helt ärligt säga att jag inte kände någonting, vid det laget var jag för nedbruten för att känna varken sorg eller hat.
Men två dagar efter aborten fick jag faktiskt träffa min son. Han kom till mig på natten i en dröm, och han var världens sötaste lilla bebis. Knallblont hår och världens blåaste ögon som han tittade på mig med. Den natten vaknade jag kallsvettig och hade svårt att andas och jag önskar att det var min son som försökte kväva mig på riktigt, så jag fick vara med honom.
3 månader efter aborten låg jag bara hemma, jag sov nästan jämt, och när jag inte sov så grät jag. Kurator kopplades in men hon var helt dum i huvudet så henne gick jag aldrig tillbaka till.
Nu, ett år senare är jag fortfarande deprimerad, men det har blivit mycket bättre. Jag börjar inte gråta längre så fort jag ser ett barn och jag kan prata om det öppet. Min mamma ångrar sig efter att jag berättat allt för henne, och jag är lite besviken på mig själv med.
Tänk om jag bara vågat prata på en gång, då hade jag kunnat ha min son här med mig idag. Min alldeles egna 4- månaders bebis...
Du kan besöka Ericas blogg här.
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Brev till dig utanför magen (10 veckor gammal)
Oj, vad du har fått mig att skratta den senaste veckan! Oftast vaknar du lite långsamt och efter en stund så ligger du och skrattar oavbrutet. Jag hoppas att det betyder att du har det bra, för det är det viktigaste för mig. Att du har det bra.
Och du har även skrattat när din morfar blåste upp ballonger, inför att din äldsta moster skulle fylla år. När han började blåsa ballongen så såg det ut som om han blåste upp dina ögon för de blev jättestora! Och sedan när ballongen var klar så började du gapskratta. Så gjorde du inför varje ballong och vi kunde ju inte låta bli att skratta med dig.
Du har även lekt en massa med din storamoster och din kusin. De skulle turas om att sitta i den lilla gungstolen och bära runt på dig i den eller bära varandra. Din storamoster försökte lära dig att säga hennes namn och din kusin var jätteduktig med dig och ville gärna gunga dig och kallade dig för "Mä mä". Det betyder bebis och det har hon lärt sig för att hon skall få en lillasyster ganska snart. Så hon tränade sina storasysterkunskaper på dig tror jag.
Jag har även köpt dina julklappar. Du får två klappar från mig och pappa och de är jättefina! Både jag och pappa tycker att det är viktigt att barn kan greppa de presenter som de får. Det finns ingen anledning att överrösa barn med presenter och sedan hinner de inte leka med det eller förstår inte ens vem de har fått presenten av. Så hellre få och fina presenter än massa saker, tycker vi.
Så av oss skall du få är en röd kaninsnutte med en massa knutar och prassel och den tror jag att du kommer tycka om med en gång eftersom du snuttar på allting nu. Ja, du tar gärna min hand och snuttar på min tumme eller dina egna händer. Det har du gjort de senaste två veckorna. Och du är väldigt fascinerad av färgen röd, har någon röda kläder på sig så tittar du jättemycket på den personen. Röd är en bra bebisfärg för den syns så bra.
Sedan skall du få en pedagogisk docka som är mjuk och har fina gröna kläder, rött hår och fräknar -som din pappa har. Det är en killdocka och han heter Sky. Att leka med dockor är jätteviktigt för att lära sig empati och omvårdnad och det behöver man träna på oavsett om man är en kille eller tjej. Så jag hoppas att du kommer att ta hand om Sky ordentligt och att ni kan hitta på en massa rymdäventyr. Ja, han kommer ifrån Himlen där dina storasystrar bor, ifrån rymden, så ni kan nog få en massa kul ihop.
Den senaste veckan så har jag julpyntat här hemma också. Julduk, gardiner, ljusstakar, grangirlanger, ja, det mesta är nu uppe förutom granen. Jag och pappa hade bestämt att han skulle ta in grannen innan söndag eftersom han åker iväg och jobbar i ett annat land då, men igår vaknade jag av ryggskott så nu verkar det som om pappa får vara hemma och ta hand om oss. Och då kan vi ta in en gran närmare julafton, så som det skall vara.
Du förstår, när vi var hos din mormor och morfar för ett tag sedan så ramlade jag på deras trädäck. Ja, trädäcket gjorde illa sig så pass mycket att det gick sönder och jag gjorde också illa mig. Men jag kände mig ganska bra, men nu verkar det ha blivit någon slags blödning eller bristning i ryggen där var jag ramlade så nu har jag fått en jätteond knöl där. Men det blir snart bra, jag är bara glad för att jag inte hade dig i famnen när jag ramlade. Vi var i alla fall hos doktorn igår, blev sjukskriven och fick medicin och lite så, bara så du vet att det inte är på grund av dig som jag har ont.
Men vet du vad som hände på den stunden vi var hos doktorn? Jo, det hände två olyckor. Så jag fick byta dina kläder två gånger och när den andra olyckan hände, det vill säga att du kräktes jättemycket så såg doktorn alldeles förskräckt ut. Han hade nog aldrig sett en bebis kräkas så. Jag förklarade att du sällan kräks, nej, du har nog bara kräkts åtta gånger eller så i hela ditt liv, så det var kanske därför det nu kom allt på en gång, men han såg lite skrämd ut ändå. Men jag fixade det jättesnabbt och så var allt bra igen.
Vi har även haft hembesök av bvc-tanten. Och hon stannade jättelänge, jag tror att hon gjorde det för att hon tycker att du är så charmig. Ja, du pratade och skrattade en massa med henne efter ungefär halva tiden. Ja, för du sov ju först när hon kom och man skall ju inte väcka bebisar i onödan. Då blir ni ledsna och det påverkar också en massa saker i er kropp om ni inte får sova ordentligt, som till exempel tillväxthormoner och annat.
Så medan du sov fick du en sångbok med en cd-skiva till som vi kan använda och jag och pappa fick fylla i en liten undersökning, läsa dina kurvor och journalboken och bjuda på lussekatter. Eller ja, lucycats som vi kallar dem, bara för att vara busiga.
Men sedan när du var vaken så vägde vi dig på vågen som hon hade med sig. Och du får snart inte plats på den! Dina ben hängde ut så långa ben du har fått nu och vet du vad du vägde då? 6610 gram. Jag trodde att du skulle väga 6745 och pappa trodde 6500 så det var ganska mitt emellan. Så nu blir det riktigt spännande när vi skall mäta dig nästa gång.
Nästa gång så skall du också få två sprutor i dina lår. Du var jätteduktig när de tog blodprov på dig när du var en vecka gammal så jag tror att det här kommer att gå jättebra. Ja, jag får låtsas att vara modig för din skull så du inte blir rädd för sprutor och nålar som jag är. Nej, du är nog modigare än din mamma tror jag bestämt.
Ps. Du har även blivit väldigt hostig och snuvig, så nu får du en korttidsbehandling med näsdroppar. Ds
Massa pussar och kramar
Din mamma
Här är du exakt tio veckor gammal och leker med din maracas som
du fick av din äldsta moster. Du tycker om att hålla i saker och snutta
på dem. Och din sovpåse, som du har på dig här, kan vi inte längre
stänga, utan du får ha byxor på dig i den istället.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
"Han är jättehungrig!"
"Men han har ju precis ätit", sade jag fundersamt då jag följde efter henne uppför trappan. "Hur vet du att han är hungrig?", frågade jag och fick då till svar: "För han äter på sin tröja!"
Och mycket riktigt, där låg han i spjälsängen med händerna tätt samman mot munnen och snuttade på sina ärmar. Så, ja, det var ju inte alls konstigt att hon trodde att han var hungrig.
Lillebror har upptäckt sina händer och snuttar numera på sina ärmar,
vilket gjorde att barnens storamoster trodde att han var jättehungrig.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Händelsen i butiken
Ena stunden kunde jag finna tröst i att detta var det absolut värsta, andra stunden sökte jag febrilt efter någonting som skulle kunna vara värre än det som jag tvingades genomleva. Och det som jag fann, som i mina ögon skulle vara värre, var om mina döttrar hade försvunnit spårlöst, aldrig blivit hittade och under tiden fram till deras död blivit utsatta för övergrepp av olika de slag.
Så, i förra veckan besökte jag och en av barnens tanter en butik inne i den Stora Staden. Jag letade efter klistermärken i form av glittriga bokstäver för att fästa på en julgranskula och fann detta längst in mot en vägg i butiken. Eftersom det var trångt lät jag barnvagnen med mina döda döttrars lillebror stå parallellt med närmsta varuhylla, mindre än två meter ifrån den pelare där de glittriga klisermärkena hängde. Och medan jag valde mellan de olika typsnitten, rådfrågade barnens tant och regelbundet tittade på barnvagnen så inträffade någonting obehagligt.
"Är det här ditt barn?", frågade en ung kvinna plötsligt barnens tant, som i samma stund som jag vände sig om mot barnvagnen med lillebror i. Den unga kvinnan stod och höll i hans barnvagn. "Nej, det är min väns barn.", svarade barnens tant och tog genast barnvagnen ifrån henne, eftersom hon stod närmare vagnen än jag. "Åh, du har verkligen en söt bebis!", jollrade kvinnan in mot vagnen. Jag och barnens tant utväxlade allvarliga blickar, jag tackade kvinnan för komplimagen och sedan lämnade vi butiken omgående.
"Jag trodde att han var borta, att någon hade tagit honom!", sade barnens tant då vi började samtala om händelsen i butiken. Och jag nickade instämmade. "Ja, det trodde jag också för hon såg så frågande ut. Jag fick verkligen jätteont i magen! Tänk så fort det kan gå, hon hade ju lätt kunnat ta honom utan att jag hade märkt något!"
Och då påmindes jag om de talessätt som jag ägnade så många tankar åt i början av sorgen efter Antonia och Gabrielle. Att det är det värsta som finns att tvingas uppleva sina barns död och att det alltid finns någon som har det värre, varpå jag gjordes medveten om tanken som i mina ögon hade varit värre. Att min barn hade försvunnit spårlöst, aldrig blivit hittade och under tiden fram till deras död blivit utsatta för övergrepp av olika de slag.
För ja, det hade varit fruktansvärt att ha fått uppleva Antonia och Gabrielles död och dessutom fått erfara deras lillebrors försvinnande.
Efter händelsen i butiken påmindes jag om de talessätt som jag ägnade
så många tankar åt i början av sorgen efter Antonia och Gabrielle,
varpå jag gjordes medveten om tanken som i mina ögon hade varit värre.
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
Det har inte känts så för mig
Så, när mina döda döttrars lillebror föddes var jag förberedd på det som så många beskrivit. Känslan av sorg mitt i glädjen. Men den känslan har ännu inte kommit. Och många gånger har jag stått vid hans säng och försökt känna efter om jag nog ändå inte, kanske lite grand, känner så som det beskrivits för mig. Men nej, det gör inte det.
Så om jag en dag får den frågan som jag har ställt till så många, om hur det känns att få barn igen efter att ens barn har dött, så kommer jag att svara att många upplever att det är underbart samidigt som sorgen efter de döda barnen tar en annan form, eftersom det man inser vad det är som man inte får uppleva med barnen som dog.
Men att det inte känts så för mig ännu.
Här är lillebror åtta veckor gammal och trots att det nu har gått
ytterligare två veckor så har jag inte känt av sorgen mitt i glädjen,
trots att jag väntade mig just detta utifrån vad som berättats för mig,
Har du röstat på 2009´s bästa bloggare?
För att se de nominerade och rösta klicka här.
De två muggarna
När många får barn, såväl döda som levande, så vill ofta människor i föräldrarnas omgivning komma med vad de kallar för råd. Det kan handla om allt utifrån vilken slags begravningsform man som föräldrar bör välja till sina barn till hur man skall hålla dem, trots att man som föräldrar aldrig har efterfrågat råd av det slaget eller ens begått något misstag som kräver råd med hänsyn till barnets bästa.
Nej, alltför många gånger handlar råden tyvärr om att underminera föräldrarna istället för att bekräfta dem i deras respektive roller och styrka mamman och pappan i dessa.
Men sedan vi fick de två muggarna så lät givaren oss förstå att hon har gett oss sitt fulla förtroende som föräldrar. Nej, det var inte bara ett par muggar som vi fick den dagen. För den dagen så fick vi även ett skriftligt bevis på hennes förtroende.
För i hennes ögon är vi "Världens bästa mamma" och "Världens bästa pappa" till våra barn.
Sedan vi fick de två muggarna så lät givaren oss förstå att hon har
gett oss sitt fulla förtroende som föräldrar, för den dagen så fick vi
ett skriftligt bevis på hennes förtroende.
Gästblogg: Rosie om sin bror och sin bästa vän
Jag har tvekat många gånger om jag ska skriva ner det här eller inte. Enda sen första gästbloggs-inlägget på Melissas blogg har jag tänkt om jag kanske ska skriva om min bror som var dödfödd och min bästa kompis som tog sitt liv.
I min familj pratar vi inte om min bror, han skulle heta Robert om han levde idag. Jag kan inte ens tänka mig att jag har en änglabror, han skulle fyllt 24 nästa år om jag inte minns helt fel. Så fort jag nämner honom för mamma så försöker hon byta samtalsämne, det är för smärtsamt för henne att komma ihåg. Pappa är det ingen idé alls att nämna honom för, jag antar att han tycker att det är för smärtsamt.
Jag har många gånger tänkt tanken, om jag och Robert hade kommit överens eller inte. Om han skulle bli kriminell eller kanske en väldigt bra student. Jag har alltid varit "the screw up" i familjen, det var alltid jag som hamnade i trubbel. Jag undrar så om Robert hade skyddat mig från allt ont eller om han bara hade retat mig. Jag har två storasystrar här på jorden och jag älskar dom innerligt. Jag bara undrar om det hade varit samma kärlek till Robert.
När jag pratade med min storasyster tidigare idag nämnde jag honom och hon sa att hon också har tänkt på Robert. Det visste jag faktiskt inte. Detta inlägg kanske kommer bli svårläst, det är för att jag gråter. Med tanke på att jag inte fick chansen att lära känna Robert så känns de inte lika hemskt att skriva om honom som det kommer bli att skriva om min bästa vän
Nathalie lärde jag känna ordentligt när jag gick i 8:an. Jag skulle kunna skriva en hel bok om henne. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Vi hade väldigt kul när vi umgicks, jag kommer ihåg en grej, det var en gång när vi var i Falun, vi stod vid några gungor, ni vet såna där som bara är plankor. Vi hängde oss över dom och gungade fram och tillbaka och bara skrattade. Det kanske låter som ett sjukt minne, men det är ett utav dom underbaraste jag har med henne. Ett annat jag har var när jag berättade för henne att jag hade blivit kär i henne, det enda hon gjorde var att ge mig en puss i pannan och efter det var vi helt plötsligt tillsammans.
Jag flyttade till ett behandlingshem i slutet av 2003, när det hände träffades jag och Nattha mindre, vi passade alltid på att smygträffas i Borlänge när jag väntade på tåget till antingen Ludvika eller Mora. En hel timme hade vi för oss själva, det var helt underbart, jag kände mig fri med henne, kunde vara mig själv med henne. Men någonting som verkligen krossade mig var att hon också bodde på ett behandlingshem, hon hade diagnosen borderline.
Sista gången jag träffade henne sa jag åt henne att lova mig att inte ta livet av sig. Hennes ord var: Det kan jag inte lova. Ett par veckor senare får jag beskedet att min älskade Nattha har tagit livet av sig. Hela min värld raserades. Jag slutade äta, min livslust försvann. Begravningen kändes inte ens sann, jag trodde inte på att min älskade Nattha låg i den vita kistan längst bort i rummet. Än idag förstår jag inte att hon är borta. Varje gång jag besöker hennes grav skäller jag ut henne för att hon försvann, jag sjunger för henne, gråter för henne. Jag saknar henne så mycket, hon kommer alltid att vara den vackraste och bästa vännen.
Robert och Nathalie, ni är dom vackraste änglarna himlen har sett. Jag älskar er. <3
/ En ledsen och ensam Rosie
Du kan besöka Rosies blogg här.
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
Min kropp
Utan att varken förlossningsläkaren eller jag själv förstod det just då, så skuldbelades jag i och med de orden. Min kropp orsakade detta och vem styr den om inte jag? Skulle jag vilja abortera mina barn? Och varför gör jag inte någonting åt det om detta inte är vad jag vill?
Och länge, ja, kanske än idag finns skuldkänslorna kvar. Att det var jag. Därför att det var min kropp som aborterade våra älskade döttrar.
Lillebror testar: Blöjpåsarna Bag It
Nu låter det kanske inte så roligt med påsar, men rullhållaren är ju faktiskt röd och himla fin att titta på där den hänger på min skötväska. Dessutom är hänggrejen sådär gummiaktig så man kan dra lite i den så hoppar den liksom. Men det som är roligast är att mamma tycker att den där lilla mojen är så bra.
Vilken fantastisk grej, säger mamma varje gång vi är ute på äventyr och det råkar hända en liten olycka. För hon tar bara och drar ut en påse ur den pyttelilla hållaren och plötsligt så kan hon lägga ned mina smutsiga kläder i en påse som luktar gott. Eller när vi har varit ute på bus och det inte finns något riktigt skötrum, då kan hon slänga min gamla blöja i en sådan där påse och bara lägga den under min vagn tills vi hittar en papperskorg. Och eftersom påsarna har parfymlukt så kan ingen misstänka att vi har en smutsig blöja med oss. Bra va?
Det enda som jag märkte att mamma tyckte var lite krångligt var att dela på rullarna när hon öppnade förpackningen. Jag har försökt att lära min mamma att ta det lugnt när hon skall göra saker, men hon vill vara en snabbis hela tiden och då blir det inte alltid så bra, så ena rullen sprack lite när hon drog i den. Men bara man är lite lugn och vickar på rullen fram och tillbaka så lossnar den av sig själv utan att gå sönder.
Men även om en av rullarna gick sönder lite i ena kanten, så fungerar den jättebraigt ändå. Och det gjorde mamma glad.
Tack Barnlycka.se för att min mamma
fick prova de här påsarna!
| PUBLICERAT: 2009-12-05 @ 16:52:20 | KATEGORI: Förberedelser och praktika för jordbarn | Reflektioner [7]|
Frågor och svar: del 12
Att prenumerera på en blogg fyller främst två olika funktioner, som jag ser det. Dels hjälper det dig som läsare att hålla ordning på alla bloggar du tycker om, då samtliga nya inlägg ifrån de bloggar som du adderar samlas på ditt konto hos Bloglovin´.
Men dels så visar du också ditt stöd för den blogg som du tycker om, eftersom det finns topplistor över de mest prenumererade bloggarna. Så ju fler prenumeranter, desto mer omtyckt antas bloggen vara och då får den också mer publicitet ju högre rankad den blir.
Dock måste man inte läsa bloggarna via Bloglovin´ utan det går utmärkt att fortsätta besöka bloggar genom att skriva in adressen som vanligt eller gå via sina favoriter i datorn. Så gör jag personligen. Jag prenumererar på de bloggar som jag tycker om, men besöker dem genom de vanliga adresserna.
Och det är faktiskt ganska enkelt, du registrerar dig med samma slags uppgifter som för ett e-postkonto ungefär och sedan står det jättetydligt hur du går tillväga med allt. Kunde jag lära mig det så kan ni.
För att registrera dig och börja prenumerera på en blogg, klicka här.
Fråga: Visst det kan ses som sent att ta bort ett barn i v.22, men det är även tidigt att rädda ett barn i v.22. Anser du att det är mer rätt att "leka gud" åt ett håll än ett annat? I så fall varför?
Jag vet ärligt talat inte hur jag skall besvara den här frågan, för den känns faktiskt rätt märklig för mig. Men som jag tolkar frågan undrar du om jag tycker att det är mer rätt att rädda ett barn än att abortera ett barn.
Så, för mig är det självfallet att läkarna skall göra sitt yttersta för en person som behöver läkarvård, om personen så är 22 veckor, 22 månader eller 22 år. För utifrån aspekten "leka Gud" så bör ju all läkarkunskap infalla under den rubriceringen. Och är det då rätt eller fel att behandla lunginflammation, något som man förr i tiden dog av?
Om man då skall se till den andra aspekten av din fråga så skulle jag personligen aldrig kunna göra en abort, men jag tycker ändå att möjligheten skall finnas. Och jag lägger ingen värdering i stil med "leka Gud" när en kvinna har tagit det svåra beslutet att genomföra en abort. Däremot är det oerhört sent att abortera ett barn i vecka 22, i mina ögon, och så även inom vården eftersom man talar om att flytta gränsen ännu en gång.
Det går att läsa mer om detta här.
Fråga: En sak som jag undrat lite över är om hela eran släkt funnits bakom er i era beslut? Så som namngivningscermonin, ettårsfirandet, att skriva lillebror på födelseannonsen osv. Eller finns det dom som inte tyckt samma som er?
Det är viktigt att komma ihåg att man som föräldrar har rätt att ta egna beslut kring sina barn, utan släktens involvering eller godkännande. Vi har tagit våra beslut i samråd med varandra och inte med resten av våra familjer, eftersom det har handlat om just våra barns begravning, våra barns födelse- och dödsdag o.s.v. Men vi har haft turen att ha goda släktingar som stöttar oss genom såväl glädje som sorg med vårt bästa för sina ögon.
Det går att läsa mer om detta här.
Fråga: Varför skriver du alltid TANT...jag tycker inte att de låter gulligt eller smickrande, snarare hemskt! Tant låter som om man är över 80 år och sitter i rullstol och det tror jag väl inte att bvc-kvinnan gör? Och det gör väl inte hans "bästa tant" heller? Förstår inte varför du skriver så jämt, tycker du att det är gulligt?
Jag har vuxit upp med att begreppet tant är någonting fint, ett slags hedersutnämnande. En tant är någon som står familjen oerhört nära, men ändå inte har blodsbanden och kan kallas för moster eller liknande. Så i mina ögon är det något fint, och dessutom ett praktiskt textverktyg i bloggen, och det vet lillebrors tanter om. Men skulle de inte känna sig bekväma med det begreppet hade jag självfallet inte kallat dem för det.
Men ofta tror jag att man förknippar ordet tant med ålder och i vissa fall kan jag säga eller tänka tant när det är en person som är äldre än barnen, oberoende av deras relation till min familj. Att en tant helt enkelt är en vuxen och inte alls någon person som omtalas som gammal i negativa ordalag.
Det går att läsa mer om detta här
Brev till dig utanför magen (9 veckor gammal)
Idag är det torsdag igen och torsdagar är ju din dag. Du fick ett jättefint kort av min änglamammevän där det stod om torsdagsbarn och det verkar stämma väldigt bra. Bland annat stod det att torsdagsbarn är envisa och det är du verkligen.
Du försöker vända dig hela tiden, särskilt om du ligger på magen. Jag fick be din morfar om hjälp att hålla koll på dig när jag försökte ta kortet på dig som skall vara på vårt julkort, ja, så busig är du. Och du har lärt dig att babysimma jättebra och det måste man vara envis för att lära sig.
Vi har simmat de senaste kvällarna och då har du sovit jättebra på natten. Du simmar nu med både armar och ben och flyter när jag håller dig under huvudet. Du trivs verkligen som en fisk i vattnet! Men det är ju inte så konstigt, du kommer ju säkert fortfarande ihåg hur det var att bo i vattnet i magen.
Och du har fyllt två månader också, för två dagar sedan, och även om du är en stor liten kille så är du inte så stor att du kan sitta i barnstol än. Nej, när vi var på en restaurang idag, den som vi var på när du låg i magen och jag fick ett överraskningskalas, så frågade de om jag ville ha en barnstol till dig. Ja, människor tror att du är större än vad du är, för du kan redan sitta i knät och sitta på min höft. Men det är ett litet tag kvar innan du kan sitta själv i en stol.
Vi har varit på många olika ställen den sista tiden, men när det blir för flängigt så blir du jätteledsen. Och det är ju inte så konstigt, även jag kan ju bli trött av flängandet. Så jag försöker tänka på att flänga lagom. Lagom så att du blir lite trött och sover på natten och lagom så att du orkar vara glad och nyfiken. Därför går jag gärna med dig i vagnen eller bärsleen överallt så att du slipper bli väckt när jag tar i och ut dig ur bilen.
Vi har även varit i den Stora Staden och tittat på julbelysning och julskyltningar. Vi var där jättelänge och hälsade på en av dina tanter. Jag tycker väldigt mycket om henne och du var jätteduktig och pratade med oss en liten stund när vi åt lunch. Sedan promenerade vi längs den jättelånga gatan under all belysning och drack varm choklad. Och när det sedan hände en liten olycka i bilen, när jag skulle köra hem henne, så var du jättetålmodig medan jag bytte på dig i framsätet. Ja, du skrattade till och med. Och kanske var det för att hon och jag skrattade så mycket, ja, det blev ganska komiskt där i bilen i parkeringshuset. Jag tycker att det känns jätteviktigt att du får känna dig hemma i den Stora Staden och jag hoppas att du kan få samma härliga känsla i magen som jag får varje gång jag är där.
Sedan så kom din kusin och äldsta moster och hennes sambo nu under kvällen. Och det är så härligt att se dig tillsammans med storamostern och din kusin. Du uppfyller den bilden som jag hade i mitt huvud innan dina storasystrar dog och det gör mig alldeles varm i hjärtat. För tänk så roligt ni kommer att kunna ha tillsammans, ja, som ni har redan nu!
Vi var till exempel på storamosters balettuppvising och du tittade storögt på alla fina kjolar och vi dansade med till musiken. Kanske vill du prova på att dansa när du blir större och då skall du så klart få det. Det är viktigt att du får prova på olika saker tycker jag. När jag var liten så provade jag en massa olika saker som karate, fotboll, simning, innebandy, basket och det var jätteroligt och jag fick många kompisar. Så det vill jag kunna ge dig också. Men kanske är du inte alls intresserad av sådant här och då är det okej också.
Den här veckan har även handlat väldigt mycket om julförberedelser. Jag har beställt julkortet, letat efter julstrumpa till dig, en stor tomte till entrén och en speciell snöglob. Jag vill att du skall kunna knyta upp dina barndomsminnen kring vissa saker så att när jag tar fram dem i framtiden så känner du att det verkligen är jul. Precis som jag känner när din mormor tar fram alla julsaker. Och dessutom har jag bestämt att det är dags för den nya julen, en mer gammaldagsjul, för nu vill jag lämna allt plastigt och kitshigt som vi har haft de andra åren. Så med dig börjar den nya julen, en liten kärleksförklaring till dig från mig.
Massa pussar och kramar
Din mamma
Här är ett av korten som vi tog inför julkortet och du är
exakt två månader gammal eller åtta veckor och fem
dagar gammal, som man också kan säga. Det var svårt
att ta kort på dig för du ville bara vända dig hela tiden,
men till slut gick det med lite hjälp från din morfar.
"Dunk! Dunk! Dunk!"
"Knack! Knack! Knack!", inleds en mängd historier som följs av att åhöraren skall ställa frågan "Vem där?" och så svarar berättaren något lustigt. Väldigt sällan tycker jag att den här typen av historier är särskilt roande, men för drygt en månad sedan jag inte låta bli att tänka på dem.
För vad hände? Jo, jag hörde "Dunk! Dunk! Dunk!" varpå jag yrvaket undrade vad det var som pågick. Och det var då som jag insåg att mina döda döttrars lillebror hade vänt sig från sidan till magläge där han legat bredvid mig i sängen, därefter krypit iväg och i sina enträgna försök att komma framåt så dunkade han huvudet i sänggaveln.
Så nästa gång en historia inleds med "Knack! Knack! Knack!" och någon nyfiket skall fråga vem som är där så vet i alla fall jag vad jag skall svara.
Våra döda döttrars lillebror som kryper i sängen på natten och dunkar huvudet i sänggaveln.
Här kryper lillebror i en säng, fyra veckor och fyra dagar
gammal, och sedan dess så är han för mig
svaret på den klassiska historien "Knack! Knack! Knack"
Bosatt på en ö
När jag fick reda på att jag var gravid första gången så rodde jag plötsligt ut till ön för gravida där det fanns färgglada magasin och oändliga mängder av barnkläder.
Sedan när vi fick reda på att det var tvillingar fick jag ännu en gång sätta mig i ekan och ro till en ö. På den här ön fanns det tvillingvagnar, särskilda klubbar för tvillinggravida och det saknades kurvor för hur graviditeten skulle vara.
Men plötsligt så föddes Antonia och Gabrielle förtidigt. Och dog. Varpå jag fick ro över till ön för prematurbarn och döda barn. Men mellan dessa öar fanns det endast en liten, liten flod som skilde dem åt och jag fick lägga årorna åt sidan.
Tre månader gick och genom ytterligare ett positivt graviditetstest så fick jag lyfta upp årorna och börja ro till ön för kvinnor som är gravida. Men efter att ha varit bosatt på ön för döda barn så kunde jag inte längre identifiera mig med de boende på ön för de gravida.
Länge satt jag i ekan för mig själv och saknade en ö att bo på innan jag upptäckte en annan ö där borta i horisonten. Ön för kvinnor som är gravida igen efter att ha fått barn som dött. Och med alla de krafter som jag hade rodde jag dit.
Nu sitter jag ännu en gång på en ö. Ön för föräldrar som har både döda och levande barn. Och jag blickar tillbaka på den väg som jag har rott mellan öarna.
Jag har vid flera tidpunkter i livet känt mig bosatt på en ö, först ön för de
lyckligt gravida och nu ön för föräldrar med både levande och döda barn.
Alla är ihågkomna
Och varje gång vi alla samlas för att äta tillsammans hemma hos dem så påminns jag särskilt om just detta. Allas lika värde, allas olika kvaliteter och att vi alla är ihågkomna.
Ja, för där uppe, intill taket vid köksbordet, så hänger det två änglar som symboliserar mina döda döttrar, Antonia och Gabrielle.
Två änglar, som symboliserar Antonia och Gabrielle, hänger intill taket
vid köksbordet hemma hos barnens morföräldrar och påminner oss alla
om vårt lika värde, våra olika kvaliteter och att vi aldrig glöms bort.
Nyp mig i armen
"Nyp mig i armen, så jag vet att jag inte drömmer!" är ett välbekant uttryck som används i dagligt tal. Och det är också ett uttryck som jag flertalet gånger har kommit på mig själv med att använda när jag blev gravid igen efter att mina döttrar hade dött.
Det var som en märklig och overklig dröm, att få barn igen. Barn som kanske skulle kunna överleva dessutom. Jag försökte att visualisera och förbereda mig på vad som kanske skulle kunna ske i bästa fall, men det blev aldrig verkligare än en dröm.
Nu sitter han här i min famn, mina flickors lillebror, och trots att jag har nypt mig själv i armen gång på gång så kvarstår känslan av att allting är en dröm.
En dröm som jag aldrig vill vakna upp ur.
Här är lillebror, åtta veckor och tre dagar gammal, och fort-
farande känns det som en dröm att han faktiskt är här i min famn.
Grattis Stina -mamma till Alfred i Himlen, du
har vunnit en syskonbody! Maila mig dina
personuppgifter så kommer Barnlycka.se att
sända dig en sådan inom kort.
Att bre en smörgås
Jo, för först skall man förstå var i köket brödet finns. Därefter skall man öppna luckan på brödlådan, ta fram brödpåsen, öppna påsen och lägga fram brödskivorna. Vilket tog mig ungefär tio minuter att göra.
Sedan skall man skall finna smöret, öppna kylen, stänga kylen och ta av locket på smörpaketet. Vilket tog en kvart att utföra.
Och rent logiskt kan det ju vara lämpligt att ha en smörkniv för att kunna föra över smöret från paketet till smörgåsen på bänken, men istället stod jag handfallen och stirrade på bänken. Vad gör jag nu? Vad gör jag nu?, tänkte jag om och om igen.
Jag vände mig om och tittade runt i köket för att hjälpa huvudet att förstå vad det var som jag behövde, för om jag såg någonting som påminde om vad-det-nu-var-som-jag-behövde så skulle jag utan problem kunna ta fram detta. Men jag såg endast en röra av föremål, sedan min jakt efter brödet och smöret. Där låg det gafflar, bunkar, träslevar och ett ugnsgaller. Och där, i hörnet, stod det glas och tallrikar och servetter.
Efter ungefär en halvtimme kunde jag koppla samman ordet smörkniv med föremålet smörkniv och så inleddes samma procedur för smörkniven som för brödet och smörpaketet. Man skall förstå var smörknivarna finns i köket, öppna kökslådan och ta fram en smörkniv. Det tog tjugo minuter.
När man sedan har bröd, smörkniv och smör på köksbänken så är det dags att sammanföra dessa, men den mentala utmattningen var total och jag kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle göra. Så sakerna blev liggande på bänken tills barnens pappa kom hem och undrade vad jag hade gjort i köket, eftersom det var en enda oreda med torkat bröd på bänken och en förpackning med smält smör bredvid.
Att bre en smörgås tillhör för de allra flesta en enkel vardagssyssla, så också för mig. Men när mina döttrar Antonia och Gabrielle precis hade fötts och dött så var det allt annat än enkelt.
Gästblogg: Janna om sin lillebrors närhet till döden
Jag heter Johanna och är nästäldst av fyra syskon. Jag tänkte att jag börjar denna historia år 1996...
1996 var jag elva år gammal, min mamma väntade barn och inte bara ett -utan tvillingar. Som elvaåring var jag både glad över att jag skulle få nya syskon men också skräckslagen. Min första tanke när mamma berättade det för mig var "de kommer inte älska mig lika mycket som dem". En ganska normal tanke för en elvaåring kanske, medans min två år äldre syster längtade som ett barn på julafton.
Så kom då den dagen då min mamma och pappa åkte in på BB. Jag minns att jag och min syster fick vara hos vår farmor och farfar så länge. Samma dag som bebisarna fötts åker vi in och ska kolla på dem , förväntansfulla och glada.
Jag minns tyvärr inte hur vi får beskedet då allt är väldigt rörigt. Men det visar sig att en av mina småbröder är riktigt sjuk, det visar sig att han "har" esofagusatresi och när vi kommer in där på sjukhuset ligger han i kuvös och åker redan nästa dag in på Ahlgrenska (eller kanske det var Astrid Lindgrens barnsjukhus ) för operation EN dag gammal.
Nu antar jag att du inte har en aning om vad just esofagusatresi är och eftersom jag inte är alltför påläst så kommer jag bara att förklara det lite kort , snabbt och enkelt! Som jag förstått nu i efterhand finns det olika typer av det, men det min lillebror helt enkelt hade var att det saknades en bit utav matstrupen, vilket resulterar i att om de sväljer så går det rakt ner i luftvägarna.
Det som skulle bli roligt med att få syskon osv blir min familjs värsta mardröm. Här svävar min lillebror mellan liv och död, min mamma praktiskt taget bor på sjukhuset till och från under det första halvåret. I efterhand har hon berättat för mig att hon var hemma en-två veckor sammanlagt under det första halvåret.
Jag vet inte hur många gånger jag ser min älskade lillebror ändra färg i ansiktet , från att vara friskt babyrosa till att tappa andan och få en blålila färg. Men med inhalatorer och syrgaser hemma så lär jag mig som elvaåring snabbt hur jag ska göra om detta händer. Lyckligtvis behöver jag aldrig hjälpa min lillebror andas igen då min mamma är runt honom hela tiden.
Tänk dig själv, elva år och ena stunden ha en lillebror som gurglar skrattar och ler för att sedan andra sekunden höra din mammas förtvivlade skrik att du ska ringa efter ambulans och du ser hur din lillebror är blålila i ansiktet. Denna bild har etsat sig fast på min hornhinna och den vill nog aldrig riktigt försvinna.
Tack vare kunniga läkare och personal på såväl barnsjukhuset som Linköpings Universitetssjukhus lever idag min lillebror som vilken frisk 13-åring som helst. Vi har många gånger besökt Linköpings sjukhus och avdelningen som min lillebror tillbringade nästan sitt hela första år på och läkarna kan knappt förstå hur denna sjuka lilla kille som de faktiskt inte trodde skulle överleva (dels eftersom han var så liten då han föddes och dels för att han hade missbildningen) idag kan vara så pigg och nästan friskare än sin tvillingbror.
Det enda som tyder på att han varit sjuk är två ärr på ryggen, dessa ärr kommer han alltid ha som ett minne om att han vann livet....
Vill du också gästblogga hos mig?
Maila då ditt inlägg till mammamelissa@gmail.com
En adventsljusstake
Jag minns såväl de stora ljusen, utklippta från färgat papper, som läraren brukade fästa på fönsterrutorna till vårt klassrum. Jag tyckte om de knubbiga, röda ljusstakarna och de breda ljusen med gula lågor som hon satte dit inför varje helg, då advent inföll.
Så nu när det är advent tänker jag på de där papperljusen som jag tyckte så mycket om, men som mina döttrar aldrig kommer att få uppleva. Nej, de kommer aldrig att få en lärare som sätter upp pappersljus på klassrummets fönster.
Istället får de en adventsljusstake vid sin grav.
En blomlåda och diverse dekorationer såsom kanelstänger, kottar,
svampar, vitmossa och bär behövs för att göra denna advents-
ljusstake. Jag har här valt elektriska gravljus då man kan låta dem
lysa hela tiden och på så sätt visa vilken advent i ordningen det är.
Jag började med att skriva siffror, med en vattenfast spritpenna,
på fyra rödmålade trähjärtan som jag fäste runt de elektriska
gravljusen med snöre av jute.
Sedan borrade barnens morfar hål i blomlådans botten för att det
inte skall kunna bli översvämning de dagar då vädret är mildare
och det regnar varpå lådan fylldes med grus för att den inte skall
kunna blåsa omkull, men också för att ljusen skall komma upp en bit.
Därefter placerade jag ljusen med jämna mellanrum och
fyllde blomlådan med vitmossa och diverse dekorationer.
Och strax därefter blev adventsljusstaken klar varpå det första
ljuset tändes. Ett utmärkt alternativ till den traditionella gravkransen.
| PUBLICERAT: 2009-11-29 @ 19:30:03 | KATEGORI: Förberedelser & praktika för änglabarn | Reflektioner [37]|
En olycka kommer sällan ensam
En olycka kommer sällan ensam, är ett känt talessätt och följs av frasen att de ofta kommer i sällskap om tre. Men när ens barn har dött så är det som om människor tror att detta är det enda svåra som den drabbade familjen tvingas att hantera. "Ja, jag förstår att det är svårt nu när döttrarna har dött...", kan människor säga lite beklagande i all välmening.
Och ibland kan jag önska att det faktiskt var så. Jag önskar verkligen det, att Antonia och Gabrielles död var och är det enda som vi skulle behöva hantera. Att deras död skulle fylla upp kvoten av olycka i livet. Men tyvärr är det inte så och då vill jag nästan skrika: "Det är inte för att Antonia och Gabrielle är döda! Det är för att.." för att förtydliga ytterligare en gång att det inte beror på flickornas död.
Nej, för istället blev deras död startskottet som följdes av en andra olycka och nu står jag nästintill och väntar på att den tredje skall göra de två tidigare sällskap. För en olycka kommer sällan ensam, nej, de kommer ofta i sällskap om tre.
Tänk på döden
Varför skall man tänka på döden? Är det inte bättre att tänka på livet?, undrade jag för mig själv samtidigt som jag kunde se upp mot höghusen omkring och beklaga den utsikten som de boende hade. Jag trodde att en påminnelse om en sådan tanke skulle göra människan nedstämd, otacksam inför vad livet har att erbjuda och helt enkelt olycklig.
Men sedan Antonia och Gabrielle föddes och dog så tänker jag på döden. Varje dag. Och i motsats till vad jag trodde innan mina döttrar dog så är inte tanken på döden begränsande. Den gör mig inte nedstämd, inte heller otacksam eller olycklig. Nej, utan det är precis tvärtom.
Så trots att jag inte är en av de boende i höghusen runt kyrkogården med inskriptionen "Tänk på döden", så tänker jag just på döden varje dag. Utan att känna det obehag som jag gjorde innan jag blev mamma till två döda barn.
Han bankar så att det kan dunka
"Tror du det?", frågade jag då henne, medan jag lade lillebror till rätta så att han skulle kunna fortsätta att äta. "Ja, det tror jag, för han letar efter ditt hjärta." och så log hon.
"Vad tror du att han gör när han hittar det då?" undrade jag och fick då till svar att han skulle banka på det. "För det är det som gör att det dunkar så man lever.", log hon ännu mer.
Ja, trots att hon bara är drygt tre år så är hon mycket klok. För när mina döttrar föddes och dog slutade mitt hjärta att slå, så visst är det deras lillebror som är skälet till att mitt hjärta dunkar igen så att jag kan leva.
När mina döttrar föddes och dog slutade mitt hjärta att slå, så
visst är det deras lillebror som är skälet till att mitt hjärta dunkar
igen så att jag kan leva, precis som barnens storamoster sade.
Brev till dig utanför magen (8 veckor gammal)
Idag har vi varit på en kontroll hos tant doktorn. Hon klämde och kände på dig och du blev inte ledsen en enda gång. Vi mätte och vägde dig också och nu är du 60, 5 centimeter lång om jag inte minns fel och väger 6440 gram. Och som vanligt låg du med huvudet uppe och spanade när du låg på magen, men du var för trött för att krypa och vända dig idag. Ja, när vi väntade på vår tur så somnade du så du var nyvaken när vi var hos doktorn, men du var glad ändå och skrattade och jollrade en massa när bvc-tanten pratade med dig. Jag tror att du gillar henne lika mycket som jag.
Så du var jätteduktig och enligt din utvecklingskurva så är du som en sexmånadersbebis fastän du inte ens fått fira din två månadersdag än. Både doktorn och bvc-tanten talade om för mig hur ovanligt det är med bebisar som är som du. Ja, doktorn skojade till och med om att du kommer att gå fram till henne själv på sexmånaderskontrollen.
Vi har även hälsat på vår änglamammevän på hennes jobb och hon blev jätteglad när hon såg oss. Hon tyckte att du var så fin och du tittade en massa på henne, men efter en stund somnade du igen när hon och jag pratade. Ja, det har hänt mycket den här veckan så det är inte konstigt att du är trött.
Bland annat så har din morfar varit här och hjälpt pappa med hundgårdsbygget och vi har lekt med hundarna massor. Ja, den stora lillhunden gav dig en blöt puss på huvudet, men du blev inte rädd alls. Nej, du känner nog igen hennes ljud och sådär från när du låg i magen så du blev nog inte så förvånad när pussen kom.
Sedan så har vi hälsat på nästan alla mostrarna, din äldsta moster får du träffa nästa vecka, och din morbror. Din yngsta moster lekte med dig hela tiden och tyckte jättemycket om den leksaken som jag köpte till dig.
Ja, för jag köpte din första leksak till dig härom dagen. Så klart har du ju fått en massa andra leksaker från andra, men det här var min första till dig om man bortser från din handskallra. Och det är ett spelande lamm som har över tio olika melodier. Lammet har en stor kula på magen som skimrar och blinkar och har sig och fötter som man kan trycka på så att det antingen blir fågelsång eller grodljud. Men det bästa av allt är att den, när den är i vaggviseläget, spelar sånger och havsbrus i tio minuter medan den skimrar i olika färger och att man kan höja och sänka ljudet på den. Ja, ofta tycker jag att sådana där leksaker låter för högt, men den här låter snällt.
Men numera verkar vi inte behöva så mycket vaggvisor, inte på kvällen i alla fall. Nej, du har börjat att sova riktigt bra på nätterna. Nu skall jag inte säga för mycket för ni bebisar kan busa lite med mammor och pappor så man tror att ni sover bra och sedan ändrar ni er, men sedan någon vecka tillbaka sover du bra på nätterna och vill oftast bara ha lite mat när du vaknar en kort stund.
Vi har även badat i badkar igen. Ja, vi passar gärna på när vi hälsar på hos mormor och morfar. Och du verkar tycka att det är kanonmysigt. Eftersom jag har jobbat som babysimsinstruktör under några år innan du flyttade in i Hotell Magen så skall vi ju såklart babysimma du och jag. Ja, du har redan kommit igång med bensparkarna, hittat ett bra flytläge och är inte alls rädd när det skvätter vatten. Jag tror att det är för att du är så van vid att vi duschar hemma. Ja, jag var nästan lite sugen på att ta ett dop med dig redan i badkaret, men än är du lite för liten tycker jag, så vi leker andra vattenlekar.
Du har även fått lite nya kläder eftersom en av mina favoritaffärer finns hos mormor och morfar. De har jättebra barnkläder som kostar nästan gratis och du behövde verkligen nya kläder såg jag när jag städade bort alla kläder som du växt ur. Så nya bodisar fick det bli, ett par byxor som morfar hittade och så en jättetuff liten skärmmössa. Jag tycker inte att du passar i små söta babykläder, nej, du ser så lillgammal ut att jag gärna köper lite tuffare kläder till dig, men som fortfarande är gossiga. Som skärmmössa till exempel, som är jättebra att ha nu när det börjar bli lite mer kallt även inomhus eller när man går på vernissage, som vi skall göra till helgen.
Nej, nu skall du och jag fortsätta att städa lite. Det blir ju så smutsigt inne när det bara är regn och rusk ute, så det är ju tur att vi har solsken här inne, min lilla solstråle. Jag älskar dig mest i hela världen!
Massa pussar och kramar
Din mamma
Ps. Jag har även skickat in din födelseannons till tidningen.Ds
Ps2. Du har även fått ett smeknamn av din yngsta moster. Ditt smeknamn och så Gulle, för att du är så gullig, sade hon.Ds
Här är du åtta veckor gammal och har lagt dig för att vila under
läkarkontrollen och sedan när vi kom hem lekte och vilade vi lite till.
Är du med och tävlar om ett syskonplagg?
Läs mer om tävlingen här.
Känsla, reaktion och agerande
"Åh, det var svårt att inte ta med honom!", fick jag för en tid sedan höra att människor hade uttryckt sig om våra döda döttrars lillebror. Detta hade självfallet sagts i all välmening och var dessutom menat som en komplimang till mig och barnens pappa, då lillebror är mycket söt. Men istället blev jag oerhört ledsen, för hur kan de säga att de vill ta honom? Ta honom ifrån oss? Efter att våra döttrar har dött, hur kan man säga så?, rasade jag inom hemmets fyra väggar med gråten i halsen.
Det tar endast en hundradel att känna något, men flera sekunder att reagera och ännu längre att agera. Och emellanåt så påminns jag om detta och är tacksam för att tidsspannet mellan de olika momenten existerar. Därför att hade inte människan fungerat på detta sätt hade jag, sedan våra döttrar föddes och dog, orsakat en mängd situationer såväl för mig själv som för andra.
Men tack vare att känslan inte är i direkt anslutning med agerandet så hinner jag ställa mig frågan: "Hade jag reagerat på detta sätt om Antonia och Gabrielle inte hade dött efter förlossningen?" Ibland så är svaret ja, men ibland så är också svaret nej. Som i det här fallet.
För nej, hade inte Antonia och Gabrielle dött så hade jag inte lagt så stor vikt vid ordet "ta" som med min erfarenhet undermedvetet innebär att jag förlorar honom. Att han dör. Men när människorna uttryckte sig på detta sätt menade de ju självklart inte att de skulle ta honom ifrån mig eller att lillebror skulle dö. Lika lite som att människor menar att de vill äta barn, trots att de kan säga att någon är så söt att de skulle kunna äta upp dem.
Och med detta i åtanke så försöker jag att le och vara tacksam för välmeningen och komplimangen från människorna som sade: "Åh, det var svårt att inte ta med honom!".
Fastän min känsla och reaktion var en annan till en början.
Det tar endast en hundradel att känna något, men flera sekunder att
reagera och ännu längre tid att agera. Och emellanåt så påminns jag
om detta och är tacksam för att tidsspannet mellan de olika
momenten existerar. Så tack vare att känslan inte är i direkt
anslutning till agerandet hinner jag ställa mig frågan: "Hade jag
reagerat på detta sätt om Antonia och Gabrielle inte hade dött?" och
därmed stoppa ett agerande som endast hade orsakat svårigheter.
Är du med och tävlar om ett syskonplagg?
Läs mer om tävlingen här.
